Vi är nästan halvvägs komna i Julkalenderäventyret 2024! Lucka 9 skapade spretiga associationer och roliga ledtrådar samt väldigt många elefantfunderingar och omnämnanden om Calvados och somrar samt franska hälsningsfraser. Här kommer några! (Formateringen/radfallet har kajkat ihop i html-maskinen. Hmmm.)
Hemlisbloggaren i lucka 9 var Françoise Quoirez – som alla ju känner som Françoise Sagan (1935–2004). Namnbytet beror på att den ”lilla flickan” som med sin debutroman tog världen med storm hade en far, som helt enkelt inte stod ut med den förskräckliga boken. Han bad henne helt sonika att byta efternamn. (Men de var inte ovänner; relationen med föräldrarna var enligt alla som kände dem utmärkt.)
”Den lilla flickan” var såpass brådmogen att hon som 17-åring satte sig ner för att för hand i en anteckningsbok skriva en roman eftersom hon ville bevisa att hon inte var dum i huvudet trots att hon inte hade kommit in på den utbildning som hon hade sökt. Titeln tog hon från en dikt av Paul Èluard, och när alla hennes klasskompisar hade hjälpt henne att renskriva manuset på maskin, skickade hon det till två förlag. En klok lektör på förlaget Julliard gav detta omdöme:
”Fullkomlig sanning – dikt lika väl som roman. Inte en falsk ton. Psykologin är djärv men ofelbar, för de fem romangestalterna är så tydliga att de är omöjliga att glömma.”
Recensenterna blev upprörda, arga, förtjusta och kränkta, men öste för det mesta beröm över över ”Bonjour tristesse”. (Luckans surmagade recensent Bartolomeus F. Surfeldt finns dock inte.) Murvlarna kallade Sagan nedlåtande för ”den lilla flickan” i flera år, tills hon faktiskt fick lite respekt.
Romanen är bara lite längre än en novell, vilket passade läsarna alldeles utmärkt. Den är varken särskilt avancerad eller särskilt snuskig – men den gick hem i de franska chaleterna och översattes snabbt till otalet språk. På svenska fick boken heta ”Ett moln på min himmel”, vilket måste vara en av de tristaste titlar som någonsin skapats.
Den lilla flickan var cool, för hon tog framgången med ett lass salt och svarade journalisterna med en axelryckning att debuten faktiskt inte var nån ”riktig” bok. Hon förklarade:
”En riktig bok är fantasi, intelligens och styrka i perfekt samklang.”
Nobelpristagaren Annie Ernaux har sagt att hon och hennes kompisar läste Bonjour tristesse i smyg – kanske som att jag läste Hans-Eric Hellbergs ”puss” i smyg …? (Eh. Näe.)
Sagan förklarade själv att hennes bok gjorde sån enorm succé för att den (liksom otalet andra succéer) var före sin tid. När den kom ut fanns i Frankrike ingen feminism eller p-piller, gifta kvinnor fick inte yrkesarbeta eller ens öppna egna bankkonton. När alla hennes royaltypengar samlades på hög på förlaget, frågade hon sin pappa vad han tyckte att hon skulle göra med dem.
– Hur gammal är du? sa han (förhoppningsvis med en retorisk blinkning).
– Nitton.
– Gör det en nittonåring ska göra: slösa bort dem!
Så det gjorde hon – på fina bilar, långa nätter på nattklubbar, casino och massa whisky. Tydligen var det osedvanligt upprörande att hon körde bil barfota (det nämns ofta i källorna), så då gjorde hon det hela tiden. Och så krockade hon, och körde i diket och haffades för fortkörning och så ryckte hon på axlarna igen och körde bara ännu fortare. Hon förklarade:
”Hellre whisky och Ferrari än stickning och sparande.”
SVTplay har en bra dokumentär om Sagan!
Att ”den lilla flickan” sedermera blev beroende av både smärtlindrande piller, alkohol och kokain och hon skattefuskade och förlorade alla pengar på äldre dar nämns knappt i dokumentären – men det kanske är en självklarhet numera? Den lyckligt nyktra succéförfattaren kanske inte finns?
Hon skrev sitt eget minnesord, men jag hittar inte någon snygg, svensk översättning så ni får ta min hemsnickrade här:
”Sagan dök upp 1954 med en kort roman, Bonjour tristesse, som i hela världen ansågs vara skandalös. Hennes död – efter ett liv och ett författarskap som var lika behagligt som misslyckat – var skandalös enbart för henne själv.”
Men hennes son skriver gärna snälla böcker om sin mor!
Bonustips:
SVTs Babel har en liten diskussion om Bonjour tristesse efter 38 minuter här.
Nämen hörni! Idag drar vi två lappar ur plommonstopet! Rafs, krafs! På den ena står det … aha, Kråkan! Och på den andra … skrynklig och liten är den, lappen – Cecilia N.!
Om ni inte har läst om embryos prappiljotter än, rekommenderar jag denna länk varmt! Ljuvligt!
Och visst håller vi med om detta?
Har båsmor gjort en Schubert?