Hoppa till innehåll

Dag: 14 december 2024

Facit till lucka 13 heter lucka 14 (Lilla Julkalendern 2024)

Eftersom n-tangenten har hakat upp sig och vägrar vara med och leka, har detta facit tillverkats med stooora besvär. Men eftersom hela första delen med era uppdragna kommentarer blott är copy-paste, kom jag trots allt igång med knattrandet.

Aku:
Jag undrar hur unga dessa bröder är?

Hemul:
Jo, jag tror jag känner igen meg här.

Betong-Bess:
Verkar vara en produktiv typ det här, trots sin motsträvighet.

Magganini:
Tänk vad man får en massa nyttig lärdom när man hålls här. T ex att de där guldiga knopparna i adventsljusstaksmanschetterna är alkottar! Har jag aldrig fattat förut.

Niklas:
Magganini, jag lärde mig just att alkottar inte är kottar. Enbär däremot är kottar.

Maplestream:
Är igelkottar kottar?

Karin:
Apropå Jossilurens finurliga ledtrådar tror jag att hon är grannbarnet på spåret. Jag blev lite nostalgisk när jag kollade upp grannpojken för jag kom att tänka på Joxe, Trädtanten och Grannbarnet. (Ledtråden till grannpojken finns alltså hos Jossilurens.)


Ja, här hade vi alltså ännu en mossig gammal tant som skrev om banaliteter, eller hur?

Fröken Alkotte. (Källa: United States Library of Congress’s Prints and Photographs division)

Mjaaa. Louisa May Alcott (1832–1888) levde ju en helt annan värld än t.ex. Jane Austen, även om vissa detaljer i respektive karriär och liv ser ut att överlappa. De fick en intellektuellt präglad barndom, gifte sig inte, fick inte barn, försörjde hela familjen genom sin skrivartalang och hade en pappa som inte riktigt hade tur med karriären.

Lucka 13 tillverkades som en dialog mellan en gåpåig förläggare och en motvillig författare eftersom det var så det gick till när Louisa May Alcott fick order att skriva flickböcker. Hon skrev först mysterieböcker  för att bidra ekonomiskt till familjen – under pseudonymen A.M. Barnard eftersom hon var kvinna (vilket jädra oskick, va?) – där stilen ofta var dyster och mörk samt hade fokus på gotiska berättelser, passion och brott.

Louisas familj var som sagt intellektuell, där den filosoferade fadern Amos Bronson Alcott var transcendentalist, filosof och pedagog med ”radikala idéer om utbildning”. Dessa idéer låter helt moderna, nämligen

  • barnen i fokus
  • undervisning som bygger på dialoger
  • jämställd utbildning för pojkar och flickor
  • ingen aga.

Modern Abigail May Alcott var stark förespråkare för kvinnors rättigheter, vilket påverkade de fyra döttrarna starkt. Louisa framförde enkelt sina åsikter genom böckernas persongalleri.

Den där transcendentalismen handlar om att (jag blev tvungen att googla) fokusera på ”individualitet, natur och själens betydelse” – vilket ju låter som uttalande från några av de influencers som jag har läst om. (Jag vidhåller som en gammal get att influenceryrket är en mycket underlig bransch.) Men pappa Alcotts polare som ofta kom på besök – Ralph Waldo Emerson och Henry David Thoreau – inspirerade lilla Louisa tydligen såpass att hon vågade tro på sig själv som författare. I alla fall under pseudonym …

Louisa May Alcott runt 1870.

Under amerikanska inbördeskriget jobbade Louisa May Alcott som sjuksköterska, och erfarenheterna från sjukhuset publicerade hon i Hospital Sketches (1863). Där får man bl.a. veta att sjuksköterskorna faktiskt inte utbildades, utan slängdes in i hetluften och fick lära sig av de eventuellt närvarande gamla utbildade sjuksköterskorna.

Men så blev hon (precis som alla andra i Julkalendern) sjuk. Under kriget drabbades hon av tyfoidfeber, och de starka mediciner som hon fick var förstås fulla med kvicksilver och förgiftade henne. (Tyfoidfeber är inte att leka med: huvudvärk, hosta och muskelvärk följs av röda utslag på överkroppen och sedan kommer förstoppning som sedan ironiskt nog övergår i diarré.)

Efter kriget och efter många om och men samt massa övertalning (som i lucktexten) skrev hon ytterst motvilligt Unga kvinnor – och succén var omedelbar. Louisa själv sa bara ”äsch, jag bara skrev om min egen uppväxt med mina fyra systrar, så jag gjorde faktiskt inget märkvärdigt”.

Unga kvinnor handlar om systrarna Meg, Jo, Beth och Amy March och deras liv, utmaningar och ambitioner. Jo March var som Louisa – en ambitiös, självständig kvinna med författardrömmar. Att boken blev en succé antar man idag beror på att Alcott så oerhört detaljerat berättade om unga kvinnors vardag, vilket just dessa unga kvinnor njöt av att läsa om. Själv läste jag slött några sidor i originalutgåvan tills jag hittade ett korrfel och inte orkade mer.

Vabaha, ”sägtingar”!

I DN:s och SvD:s arkiv finns massa reklam för Alcott, men inga personporträtt eller mer information än den som står att finna på Wikipedia. Men måååånga annonser kostade Bonniers på henne.

Baronens handskar minsann!

Efter tyfoidfebern fortsatte Louisa att vara allmänt krasslig och när hon dog av en förmodad stroke 1888, var ingen förvånad. Nutida forskare tror att hon led av lupus, och därmed har vi slutit ännu en cirkel och kan tänka lite mer på Hugh Lauries Dr House.

Om ni nu blev nyfikna på Alcotts verk inklusive ”Unga kvinnor” (som ju alla redan har läst, harrkll), finns alla dessa på Litteraturbanken:

  • En gammaldags flicka (1870)
  • Rosa eller De åtta kusinerna (1876) och Åtta kusiner (1926)
  • Rosen i blomning (1877) och Rosor i blom (1927)
  • Unga qvinnor, eller Margret, Hanna, Betty och Amy (1871)
  • Våra vänner från i fjor (1872)

Unga kvinnor (”Little Women”) har filmatiserats 1933, 1994 och 2019 (den sistnämnda i regi av Greta Gerwig). Och på bilden här är Louisa själv en ung kvinna på blott 20 år.

Oj vad jag har knattrat på med alla n som fastnar i knäckebrödssmulan nånstans i tangentbordets innandöme. (Puh, ett ord med tre n.)

Nu tar vi fram plommonstopet! Och ur hatten drar jag … Xxkr? Hm. Det är en handskriven lapp, så den är gammal. KaggA? Nej nu ser jag! Det är hakke!

Lucka 15 kommer på söndagsmorgonen!

 

 

Share
33 kommentarer