Hoppa till innehåll

Etikett: forskning

När min pappa inte fick Nobelpris

I torsdags satte jag mig på tåget med pappa (som just denna dag fyllde 81 år) för att åka på begravning i Linköping. Den avlidne var Kari Marklund‚ som förutom pappas bästa kompis sedan 1940-talet även var min gamle chef på Nationalencyklopedin.

SvD 1987. En medioker student som disputerade i fysik, ja.

Men i mina ögon var han främst basketnörd.

SvD 1973. Två år senare sa Kari allvarligt till mig att jag borde spela basket. Jag nickade och tänkte ”aldrig i livet”.

Pappa och Kari spelade basket och pingis tillsammans och tog båda studenten vid läroverket i Luleå, sedan flyttade Kari till Uppsala för att läsa teoretisk fysik medan pappa pluggade kemi i Stockholm. Och nu blir det många naturvetenskapliga och okända ord för oss humanister. 

Kari forskade i hur helium uppför sig nära den absoluta nollpunkten, där det kan användas för att göra olika material supraledande – alltså så att de leder ström utan energiförlust Normalt gäller att om man har t.ex. en koppartråd som leder ström, så blir spänningen svagare och svagare och försvinner helt efter ungefär en kilometer. (En kilometer koppartråd? Wow, liksom.)

Pappa forskade i blandoxider av övergångsmetaller (di där grundämnena i mitten av periodiska systemet). De grundämnen som ingår i blandningen är väldigt lika varandra, och de stackars elektronerna blir därför virriga och vet inte riktigt vilka atomer de tillhör. De hoppar därför lätt över från en atom till en annan – utan energiförlust.

Ser ni kursiveringen!? Båda två satt alltså hela dagarna och funderade på ting som hade med saknad energiförlust att göra! Lattjo! Revolutionerande! Fantastiskt! Men … de hade ingen aning om att så var fallet. De disputerade på olika håll och levde livets glada dagar, helt obekymrade.

SvD 1973.

Några år senare satt en forskargrupp i USA och kom på att exakt de blandoxider som pappa forskade i var supraledande – vid ganska hög temperaturer. Och fick naturligtvis Nobelpris för detta.

Gaaaaah. Om pappa och Kari i slutet av 1950-talet hade spelat mindre pingis respektive basket och istället snackat om sina forskningsprojekt, skulle de ha kunnat lista ut att pappas blandoxider skulle kunna vara supraledande. Vi hade säkert flyttat till USA och så hade jag blivit världsberömd skådespelerska i Hollywood, vilket ju var min plan ända till 1988 (när jag började jobba på NE).

Just nu försöker forskarna tillverka datorer med hjälp av de förnicklade blandoxiderna. Och det kan ju vem som helst fatta att om vi kan använda datorer som inte drar någon ström, så skulle det vara ett klipp för mänskligheten och världens alla sladdhärvor skulle kunna fara åt pipsvängen.

Själv får jag inte Nobelpriset i litteratur nästan varje år. Så … när fick ni inte Nobelpris?

Share
36 kommentarer

Jag går som en indian

Plötsligt pratar alla (definitionsfråga förstås) om hur det kommer sig att vi går som vi går.

För så här med hälen pang i marken först, gick vi ju inte alls för 500 år sedan. Ahaaaaa, tänker ni och minns hur jag skrev om de tokiga 100 åren när vi inte hade höger- och vänsterskor; nästan alla skor var då identiska, oavsett vilken fot som skulle i.

En 1500-talstolla.

Men njae, nu handlar det om hur vi ju inte hade hårda skor med klack förrän på 1500-talet. (Träskor fanns dock i Nederländerna på 1200-talet. I Sverige nämns tollorna inte i tryckta källor förrän 1496.)

En 1700-talssko.

Tänk hur ni går barfota på en grusgång. Aj, aj, aj, säger ni och minns hur ni som småbarn sprang obehindrat på allt, inklusive glödande kol. Men visst sätter ni i ert barfotaminne nu ner fotbladet före hälen? Prova!

[provpaus]

Känner ni er lite fåniga? Som balettdansöser? Yup, så är det. Sådär gick man alltså innan de hårda skorna uppfanns!

Modern barfotasko!

Nu kan ni – om ni är nyfikna eller inte tror mig – kolla på den här videon med kramsande grusgångar och en man iklädd mockasinmjuka skor. Det kan ni inte alls, för den videon försvann! Här kommer samma budskap på ett oerhört mycket tristare sätt utan kramsande grusgångar och med bedrövlig musik. (Stäng av ljudet.)

Och nu till mitt (jävla) knä. Jag skrev ju häromdan att det gör mer ont trots operationen. Men vet ni vad som händer om jag trippar omkring som mannen i videon?

– Det gör inte lika ont!

Trippetripp, trippar jag och kan inte fara fram som ett jehu eftersom jag

  • måste koncentrera mig
  • får ont om det går för snabbt
  • vill försöka vara någorlunda gåkonsekvent i en vecka i alla fall
  • har hört av en fysioterapeut att jag har muskelfäste- eller seninflammation och att det här inte alls är en dum idé.
Det här är jag.
Share
58 kommentarer

Jag ville jag vore Hans Rosling …

… om det inte vore för det idag så oväntade beskedet att han dog. Den cancer som han tillfrisknade från på 1970-talet kom tillbaka.

Jag har hittat en tio år gammal, väldigt intressant artikel från Tidningen Vi, där han i blott några ord beskriver denna period:

”1975 blir Moçambique självständigt och jag blir färdig läkare. Tre år senare ska löftet till Mondlane infrias, men i duschen kvällen innan jag ska hämta flygbiljetterna känner jag en knöl i ena testikeln… operation… jo, det är cancer… misstänkt spridning… strålning är slutbeskedet. I ett slag brister allt. Hur förbereder man sig för att dö när barnen är tre och fyra år? När man själv just fyllt 30? Den sommaren är förtvivlad men Agneta, min hustru, är stark. Hon ger liv åt varje dag, och sakta men säkert vinner behandlingen över sjukdomen.”

Jag återkommer till den här artikeln om en stund.

Hans Rosling och Leif GW Persson är två av de få människor som är som de är, och ”får” vara det. Jag vet inte riktigt vem som avgör det där ”får”, men det är inte många i offentligheten som kommer undan med att t.ex. tala en sådan oerhört svengelsk engelska (Rosling) eller vara i så dålig fysisk form att varje stånk tar på krafterna (GW). Jag vill också vara mig själv i alla sammanhang, men si då kommer folk och påpekar att jag

  • måste lugna mig
  • bör försöka smälta in
  • borde tänka innan jag öppnar munnen
  • på inga villkor får vissla på bartendern
  • inte ska kasta champagneglas omkring mig.

Men nu fokuserar vi på Hans Rosling (1948–2017), som först var som många andra som utbildade sig läkare och sedan fortsatte med att forska, men som sedan 2003 (är inte helt säker på årtalet) for land och rike samt världen runt för att hålla oerhört proffsiga föreläsningar. Proffsiga bl.a. för att hans son och sonhustru utvecklade ett snillrikt presentationsverktyg som får en att önska PowerPoint åt häcklefjäll.

Men ibland kombinerade han tekniken med Ikea-lådor, som i tiominuterspratet här:

(Om ni hellre vill läsa texten, klicka här.)

Och hur sätter vi månne Roslings gärning i relation till vad som händer idag i världen? Jo, vi tänker på hur fantastiskt faktabaserad han var. Och jämför med … ptja … USA:s president kanske? Han, Trumpen, som idag påstod att terrordåden ”is happening all over Europe” men att de inte har rapporterats om i medierna. (Jag kan inte rekommendera en titt på Trumpklippet för de nervsvaga. Det är så skrämmande.)

Hans Rosling var ett föredöme när det gäller forskningspresentationer och kunskap, även om han i en dansk intervju blev så rosenrasande att budskapet nästan försvann bakom ilskan.

Men tänk ändå … om han hade fått hålla på ett par år till eller i alla fall bara bli en sisådär bortåt 100 år? Kan vi få en upptränad Leif GW Persson att hålla presentationer om världssvälten? Var finns arvtagarna?

Tillbaka till artikeln i Tidningen Vi från 2007. På slutet får Hans Rosling några snabbfrågor.


Två dagar senare:
Magnus Rosling (sonen) har skrivit några tips, som Anna länkade till i kommentatorsbåset. Jag lyfter upp dem hit till ytan!

Många undrar idag hur Hans arv ska leva vidare. Enkelt! Gör såhär!

1. Hjälp barn så att de har det bra. Det finns alltid tid till överdåd och om fler barn får en bättre barndom så kommer fler vuxna ha haft en lyckligare uppväxt om 18 år, jag lovar.

2. Fortbilda dig, se till att du faktiskt vet vem som har det svårt. Ta för vana att lära dig om världen till exempel kan man alltid heja på landet med lägst BNP/capita i fotbolls VM, det brukade Hans göra. (PS. Det är nästan aldrig Sverige, bara 16 länder är rikare)

3. Var kritisk, stå på dig men var ödmjuk. Tro inte på sånt du tänker om du inte minns varifrån faktan kommer. Är faktan gammal kan den vara felaktig redan idag. Stå alltid på dig och kräv samma förhållningssätt av andra. Erkänn för dem som visat att du tagit fel att du är tacksam och tar till dig.

4. Fortbilda alltid andra. Kan du förklara något du just har lärt dig för någon så att de förstår så blir ni tillsammans kunnigare.

5. Släpp pretentionerna. Hans älskade att säga att man alltid skulle göra allting rätt. Detta kanske skrämmer folk och verkar ouppnåligt men i själva verket är det mest en mycket god vana att se sig själv som kompetent till just detta. Om folk dömer dig för att du gör och har fel ibland så missar de att se helheten. Låt inte folk stirra sig blinda på en liten brist utan tvinga dem då att se alltsammans samtidigt.

6. Jobba hårt, inget löser sig själv och om man jobbar på så blir mycket mer möjligt att göra!

//Magnus Rosling

 

Det där med fotbollen känns ju jobbigt, men jag lovar att ha de andra råden i bakhuvudet i allt jag gör.

Share
32 kommentarer