Hoppa till innehåll

Etikett: forskning

När min pappa inte fick Nobelpris

I torsdags satte jag mig på tåget med pappa (som just denna dag fyllde 81 år) för att åka på begravning i Linköping. Den avlidne var Kari Marklund‚ som förutom pappas bästa kompis sedan 1940-talet även var min gamle chef på Nationalencyklopedin.

SvD 1987. En medioker student som disputerade i fysik, ja.

Men i mina ögon var han främst basketnörd.

SvD 1973. Två år senare sa Kari allvarligt till mig att jag borde spela basket. Jag nickade och tänkte ”aldrig i livet”.

Pappa och Kari spelade basket och pingis tillsammans och tog båda studenten vid läroverket i Luleå, sedan flyttade Kari till Uppsala för att läsa teoretisk fysik medan pappa pluggade kemi i Stockholm. Och nu blir det många naturvetenskapliga och okända ord för oss humanister. 

Kari forskade i hur helium uppför sig nära den absoluta nollpunkten, där det kan användas för att göra olika material supraledande – alltså så att de leder ström utan energiförlust Normalt gäller att om man har t.ex. en koppartråd som leder ström, så blir spänningen svagare och svagare och försvinner helt efter ungefär en kilometer. (En kilometer koppartråd? Wow, liksom.)

Pappa forskade i blandoxider av övergångsmetaller (di där grundämnena i mitten av periodiska systemet). De grundämnen som ingår i blandningen är väldigt lika varandra, och de stackars elektronerna blir därför virriga och vet inte riktigt vilka atomer de tillhör. De hoppar därför lätt över från en atom till en annan – utan energiförlust.

Ser ni kursiveringen!? Båda två satt alltså hela dagarna och funderade på ting som hade med saknad energiförlust att göra! Lattjo! Revolutionerande! Fantastiskt! Men … de hade ingen aning om att så var fallet. De disputerade på olika håll och levde livets glada dagar, helt obekymrade.

SvD 1973.

Några år senare satt en forskargrupp i USA och kom på att exakt de blandoxider som pappa forskade i var supraledande – vid ganska hög temperaturer. Och fick naturligtvis Nobelpris för detta.

Gaaaaah. Om pappa och Kari i slutet av 1950-talet hade spelat mindre pingis respektive basket och istället snackat om sina forskningsprojekt, skulle de ha kunnat lista ut att pappas blandoxider skulle kunna vara supraledande. Vi hade säkert flyttat till USA och så hade jag blivit världsberömd skådespelerska i Hollywood, vilket ju var min plan ända till 1988 (när jag började jobba på NE).

Just nu försöker forskarna tillverka datorer med hjälp av de förnicklade blandoxiderna. Och det kan ju vem som helst fatta att om vi kan använda datorer som inte drar någon ström, så skulle det vara ett klipp för mänskligheten och världens alla sladdhärvor skulle kunna fara åt pipsvängen.

Själv får jag inte Nobelpriset i litteratur nästan varje år. Så … när fick ni inte Nobelpris?

Share
36 kommentarer

Jag går som en indian

Plötsligt pratar alla (definitionsfråga förstås) om hur det kommer sig att vi går som vi går.

För så här med hälen pang i marken först, gick vi ju inte alls för 500 år sedan. Ahaaaaa, tänker ni och minns hur jag skrev om de tokiga 100 åren när vi inte hade höger- och vänsterskor; nästan alla skor var då identiska, oavsett vilken fot som skulle i.

En 1500-talstolla.

Men njae, nu handlar det om hur vi ju inte hade hårda skor med klack förrän på 1500-talet. (Träskor fanns dock i Nederländerna på 1200-talet. I Sverige nämns tollorna inte i tryckta källor förrän 1496.)

En 1700-talssko.

Tänk hur ni går barfota på en grusgång. Aj, aj, aj, säger ni och minns hur ni som småbarn sprang obehindrat på allt, inklusive glödande kol. Men visst sätter ni i ert barfotaminne nu ner fotbladet före hälen? Prova!

[provpaus]

Känner ni er lite fåniga? Som balettdansöser? Yup, så är det. Sådär gick man alltså innan de hårda skorna uppfanns!

Modern barfotasko!

Nu kan ni – om ni är nyfikna eller inte tror mig – kolla på den här videon med kramsande grusgångar och en man iklädd mockasinmjuka skor. Det kan ni inte alls, för den videon försvann! Här kommer samma budskap på ett oerhört mycket tristare sätt utan kramsande grusgångar och med bedrövlig musik. (Stäng av ljudet.)

Och nu till mitt (jävla) knä. Jag skrev ju häromdan att det gör mer ont trots operationen. Men vet ni vad som händer om jag trippar omkring som mannen i videon?

– Det gör inte lika ont!

Trippetripp, trippar jag och kan inte fara fram som ett jehu eftersom jag

  • måste koncentrera mig
  • får ont om det går för snabbt
  • vill försöka vara någorlunda gåkonsekvent i en vecka i alla fall
  • har hört av en fysioterapeut att jag har muskelfäste- eller seninflammation och att det här inte alls är en dum idé.
Det här är jag.
Share
58 kommentarer