För en miljard år sedan (eller 2019) när världen såg helt annorlunda ut, kom kommentatösen Ninja-Malin på en tävling som var så rysligt rolig: hitta på litteraturpristagar-motiveringen i förskott!
Exempel:
Snuttski Praduttski tilldelas Nobelpriset i litteratur för sin förbryllande förmåga att placera subjektet i en kontext som transformeras avlägset bortom vedertagna grifter.
Halte Rabarber und Stolt tilldelas priset för sin detaljerade raljans över de utanförståendes irrelevanta orientering genom de subjektiva kval som verbalisering utgör.
Skumpa von Dinkeldunk tilldelas Nobelpriset i litteratur för det oförblommerade artisteriet och den vulkaniserande skaparkraften i universums pulsåder.
Sully Prudhomme får priset såsom ett erkännande av hans utmärkta, jämväl under senare år ådagalagda förtjänster som författare och särskilt av hans om hög idealitet, konstnärlig fulländning samt sällspord förening av hjärtats och snillets egenskaper vittnande diktning.
Kan man vinna nåt då? Ja, det kan man säkert, men jag måste komma på om det är en gammal t-shirt eller en middag på tu man hand eller kanske tio böcker ur mina bokhyllor. Eller nåt helt annat?
– Kan herr Nobel vara så vänlig och sätta två fingrar strax framför vänster öra? Smutsiga naglar säger han? Jamen borra ner dem i polisongen vetja! (Bild: Gösta Florman, The Royal Library.)
Motiveringstexterna som Akademien skriver är numera så perfekt formulerade att tidningarna som kopierar och klistrar in, inte kan göra fel. Detta beror på att jag gång på gång skrev till de aderton (som var både fjoderton och sjuttsiken i flera år) att vi måste hålla ordning på alla sin/hans/hennes.
Eller … så läste de inte alls mina mejl utan kom på det helt på egen hand. Jajaaa.
Själva tillkännagivandet kommer att sändas både här och där, t.ex. på Nobelprissajten, som dock envisas med att skriva allt på engelska. Huvudsaken är att vi
hinner komma på många galna motiveringar före kl 13
gissar lite på vem som får priset
använder finurlig kreativitet för att få andra att fnissa.
Fotnot
Såg ni luringen här ovan bland exemplen? Sully Prudhomme är den första pristagaren 1901, och hans motivering är alldeles korrekt avskriven.
Ständiga sekreterarens plats med fjäderpenna i ett tomt bläckhorn. Pfffft, liksom. (Foto: Lotten Bergman.)
Ni som är nyfikna på hur upprörd man ska vara på 2018 & 2019 års pristagare: skrolla ner!
—–
I hundra år satt jag och dreglade framför radio- och tv-sändningar när det vankades litteraturpristillkännagivanden. Jag raljerade, jag hurrade, jag skrattade och jag slängde mig i besserwisserlianen. Jag njöt storligen av all kuriosa, alla förvånade pristagare och alla som verkligen inte tänkte svara i telefon tidigt på morgonen.
Sedan kom pruttkorvarna i Akademien och uppförde sig som små grodorna. Eller nåt. Och så var det inte lika kul längre. Men nu har Ninja-Malin kommit på något rysligt roligt! Och bestämt att den som formulerar sig finurligast kommer att vinna ett knypplat bokmärke!
Hitta på motiveringen till priserna som delas ut!
Här kommer de hittills inkomna!
Plufti Kåskbrink tilldelas 2018 eller 2019 års pris …
”För ett författarskap som på ett signifikant sätt behandlar den glesnande frågan om tillvarons täthet, utifrån ett omvänt inifrånperspektiv som belyser mänsklighetens futila kraft i tillvaron.”
”För sitt djupt personliga och samtidigt allmänmänskliga diktning, som öppnar portar mot en annan verklighet.”
”För sin förbryllande förmåga att placera subjektet i en kontext som transformeras avlägset bortom vedertagna grifter.”
”För att på ett personligt plan inbegripa den del av mänskligheten som besitter den förmåga till förtydligande av författarskapets djupare feministiska dimension som dagens korporativa gärning kräver.”
”För att med språklig stringens såväl som i vällustiga verbala virvlar, från själens mörkaste veck föra upp de djupaste självbedrägerierna till den reflekterande blanka ytan.”
”För att i en rämnande samtid synliggöra hur det tvärgående planet skär igenom det brus som skapats av glidande pronomkokotter och hur dessa relaterar till det avslutande epitafets kvillibrink.”
”Composidot von Gasleben tilldelas Nobelrpiset i litteratur för ett författarskap som i sin livslånga gärning innefattar detaljer som på ett sluttande plan gestaltar huvudpersönernas deltagande i den allmänmänskliga konspiration som lyfter varje del av klasskampens närvarande obejktifiering av 1800-talet.”
”Halte Rabarber und Stolt tilldelas priset för sin detaljerade raljans över de utanförståendes irrelevanta orientering genom de subjektiva kval som verbalisering utgör.”
”För att mitt i ett genomgripande brustet vemod finna den tulipanaros som intighetens vapendragare så diktatoriskt undangömt och för att i dessängens ledband kanta apokryfernas mål.”
”För att med språklig stringens såväl som i vällustiga verbala virvlar, från själens mörkaste veck föra upp de djupaste självbedrägerierna till den reflekterande blanka ytan.”
”Skumpa von Dinkeldunk tilldelas Nobelpriset i litteratur för det oförblommerade artisteriet och den vulkaniserande skaparkraften i universums pulsåder.”
Jag fyller på när fler inkommer! Tills vidare kan ni njuta av Doris Lessing:
Och en bild på en av mina favoriter – Harold Pinter och plåstret.
”Rationality went down the drain donkey’s years ago and hasn’t been seen since.”
Överkurs från en språkpolis:
Håll nu tummarna för att Akademien formulerar sig så att journalisterna som bara kopierar och klistrar in motiveringen inte trampar i klaveret. Tidningarna tenderar nämligen att inleda med ”Namn Namnsson tilldelas årets Nobelpris för …” och då ska det följas av sin/sitt, inte hans/hennes.
Så här bör man skriva motiveringen:
”som i sina romaner förenar poetens och målarens skapande med ett fördjupat tidsmedvetande i skildringen av mänskliga villkor”
”som på spaning efter sin hemstads melankoliska själ har funnit nya sinnebilder för kulturernas strid och sammanflätning”
Så här bör man inte skriva motiveringen, för då står det fel i tidningsartiklarna:
”för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”
”för hennes musikaliska flöde av röster och motröster i romaner och dramer som med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt”
(Den läsare som nu fnyser att det inte spelar någon roll om man har ordning på sin/hans för det viktiga är ju att man förstår vad det står, förstår mig inte.)
—–
Uppdatering den 10 oktober 2019 kl 13:01 när de fjo(de)rton har bestämt färdigt!
Nobelpriset i litteratur 2018
Olga Tokarczuk, Polen (f. 1962) körde bil i Tyskland och fick parkera för att kunna svara när Nobelkommittén ringde. Hon är psykolog och alldeles perfekt när det gäller att skriva om galningar.
Motivering:
”för en berättarkonst som med encyklopedisk lust gestaltar gränsöverskridandet som livsform.”
“for a narrative imagination that with encyclopedic passion represents the crossing of boundaries as a form of life.”
Ur NE:
”Tokarczuks böcker följer narrativt sett en ganska traditionell linje, men trots den till synes enkla språkdräkten präglas hennes verk av djup människokännedom och filosofiska spörsmål.”
Kännarna säger att hon är en ”moralisk instans” och en ”munter intellektuell”. Foto: Tracey Paddison/REX
__
Nobelpriset i litteratur 2019
Peter Handke, Österrike (f. 1942) var hemma och svarade pronto när Nobelkommittén ringde.
Motivering:
”för ett inflytelserikt författarskap som med stor språkkonst har utforskat periferin och människans konkreta erfarenhet.”
“for an influential work that with linguistic ingenuity has explored the periphery and the specificity of human experience.”
Ur NE:
”Programmatiskt tog han avstånd från kraven på samhällstillvändhet och skildrade fragmentarisering och rotlöshet i den nya franska romanens stil.”
Tydligen har han inte så många läsare i Sverige numera. För de flesta har dött. Dessutom har han helt gjort bort sig när han tog parti för fel sida – Serbiens – i Balkankriget och idoliserade dessutom Milošević.
__
(Nu får vi veta exakt vilka som har sammanträtt och beslutat detta. Hm. Är det viktigt?)
__
Eftersom jag inte har läst Olga Tokarczuk och inte minns vad jag tyckte om Peter Handkes ”Målvaktens skräck vid straffspark”, som jag blott läste pga. sporttiteln, ska jag sammanfatta vad tv- och tidningstyckarna tycker:
• Olga Tokarczuk [tokartchok] är en hejans rolig författare som är värd priset, som är ball, talför, underbar och förtjusande och ska man börja någonstans är det med att läsa den lilla romanen ”Jakobsböckerna” på 900 sidor, som är numrerade bakifrån! Priset är vansinnigt kontroversiellt i Polen eftersom det är ett ställningstagande mot ”illiberala” krafter i dagens Europa.
• Peter Handke [hantke] är så allmänbildad vad gäller kultur att alla som träffar honom trillar omkull av pur förvåning. Skolverket hade häpnat, för si han kan rabbla fakta om både antiken och Creedence Clearwater Revival. På en gång! Och det är tydligen bra att läsa ”Vägen till Sainte-Victoire”. Eller bara titta på ”Himmel över Berlin”, som han skrev filmmanus till.
Intressant kuriosa
Nu har jag lyssnat och läst så att ögonen går i kors och öronen har hoppat ur led, men ingen har hittills nämnt det som förenar de två pristagarna:
Olga låter ting tala i sina böcker, t.ex. svampar.
I torsdags satte jag mig på tåget med pappa (som just denna dag fyllde 81 år) för att åka på begravning i Linköping. Den avlidne var Kari Marklund‚ som förutom pappas bästa kompis sedan 1940-talet även var min gamle chef på Nationalencyklopedin.
SvD 1987. En medioker student som disputerade i fysik, ja.
Men i mina ögon var han främst basketnörd.
SvD 1973. Två år senare sa Kari allvarligt till mig att jag borde spela basket. Jag nickade och tänkte ”aldrig i livet”.
Pappa och Kari spelade basket och pingis tillsammans och tog båda studenten vid läroverket i Luleå, sedan flyttade Kari till Uppsala för att läsa teoretisk fysik medan pappa pluggade kemi i Stockholm. Och nu blir det många naturvetenskapliga och okända ord för oss humanister.
Kari forskade i hur helium uppför sig nära den absoluta nollpunkten, där det kan användas för att göra olika material supraledande – alltså så att de leder ström utan energiförlust. Normalt gäller att om man har t.ex. en koppartråd som leder ström, så blir spänningen svagare och svagare och försvinner helt efter ungefär en kilometer. (En kilometer koppartråd? Wow, liksom.)
Pappa forskade i blandoxider av övergångsmetaller (di där grundämnena i mitten av periodiska systemet). De grundämnen som ingår i blandningen är väldigt lika varandra, och de stackars elektronerna blir därför virriga och vet inte riktigt vilka atomer de tillhör. De hoppar därför lätt över från en atom till en annan – utanenergiförlust.
Ser ni kursiveringen!? Båda två satt alltså hela dagarna och funderade på ting som hade med saknadenergiförlust att göra! Lattjo! Revolutionerande! Fantastiskt! Men … de hade ingen aning om att så var fallet. De disputerade på olika håll och levde livets glada dagar, helt obekymrade.
SvD 1973.
Några år senare satt en forskargrupp i USA och kom på att exakt de blandoxider som pappa forskade i var supraledande – vid ganska hög temperaturer. Och fick naturligtvis Nobelpris för detta.
Gaaaaah. Om pappa och Kari i slutet av 1950-talet hade spelat mindre pingis respektive basket och istället snackat om sina forskningsprojekt, skulle de ha kunnat lista ut att pappas blandoxider skulle kunna vara supraledande. Vi hade säkert flyttat till USA och så hade jag blivit världsberömd skådespelerska i Hollywood, vilket ju var min plan ända till 1988 (när jag började jobba på NE).
Just nu försöker forskarna tillverka datorer med hjälp av de förnicklade blandoxiderna. Och det kan ju vem som helst fatta att om vi kan använda datorer som inte drar någon ström, så skulle det vara ett klipp för mänskligheten och världens alla sladdhärvor skulle kunna fara åt pipsvängen.
Själv får jag inte Nobelpriset i litteratur nästan varje år. Så … när fick ni inte Nobelpris?
Idag stod jag i radiostudion och berättade om öppenhjärtigt och omständligt samt vänsterprassel, när det rasslade till i Ekonyheterna och den stora nyheten om det inställda Nobelpriset i litteratur basunerades ut.
Plingplong sa det i min telefon när även N.Y. Times och andra internationella organ på nolltid mångordigt berättade om hur det står till i Sverige med vår tafsande fransman till kulturstövel.
– Stanna kvar i studion! röt radiokollegerna Johanna och Svante.
Så då gjorde jag det – som vore jag expert fick jag sedan uttala mig om detta osannolika som annars bara sker under världskrig: att priserna brinner inne eller skjuts upp. Radioreportern på Ekot i Stockholm läste med emfas ur pressreleasen:
– ”… beslutet har fattats med bakgrund av en numerärt försvagad ekonomi …”
Här hakade vi i den sörmländska studion direkt på eftersom vi inte förstod vad som avsågs:
– Va, va va, vadåååå ”numerärt försvagad ekonomi”, hur kan de skylla på ekonomin och kan en ekonomi som är något annat än numerär och bla bla bla …?
Men. Det var ju en felsägning. I pressreleasen står det ”numerärt försvagad akademi”. Helt begripligt.
Sju gånger har det litterära Nobelpriset ställts in. Både 1914 och 1918 – men åren däremellan gick det någorlunda bra (se mer info längre ner) att hitta pristagare. Åren mellan 1940 och 1943 delades inga priser ut, men även de andra krigsåren hade akademien problem med att hitta värdiga pristagare även om det inte ser ut så i statistiken. (Se nedan.)
Men vad i hela friden hände 1935? Var krigshotet så allvarligt att man av hänsyn till något eller någon inte kunde mäkta med ett pris? Eller låg det något annat bakom? Jag springer till SvD:s arkiv och finner att man inte förrän den 14 november lämnade besked om att priset hade ”reserverats”.
SvD den 15 november 1935.
Spekulationens vågor gick höga. Akademien påstod att de inte kunde finna en värdig mottagare, men de flesta verkar överens om att de aderton (eller hur många som nu var på plats) inte kunde enas och därför antingen surade med armarna i kors eller slog ut med dem och sa ”skitiredå”.
Många tillfrågades av SvD om vem som borde ha fått priset om det hade delats ut, och Gunnar Castrén uttrycker sig då så här vackert:
”Sillanpää och Valéry äro inkommensurabla storheter.”
”Tror akademien verkligen att det ska bli återväxt på de litterära marknaderna på ett år? Eller skall det internationella författarbeståndet få stå på tillväxt någon längre tid?”
Ja, det kan man ju fråga sig. Och vad säger ni om denna trevliga journalistik?
(Om ni är intresserade av vilka som nominerades 1935, var det dessa 52.)
Man kan ana att priset höll på att reserveras även 1962, när Steinbeck tilldelades priset för att akademiledamöterna inte kunde komma överens och därför kompromissade med den som irriterade färst.
Steinbeck med fru och son samt hattar 1945.
Jag tillsatte en ensamutredning för att via nobelprize.org hitta de historiska årtal när man sköt upp utdelningen – eftersom ingen tidning listade dem åt mig idag – så vassegoa:
Aha: ser ni att krisen från 1935 fortsatte 1936, så där gick två år utan prisutdelning. Och att man 1925–28 sannerligen hade det jobbigt att hinna ifatt. (Uppdatering: hittade årtalen så fint listade i den fullständiga pressreleasen, så jag hade alls inte behövt tillsätta en utredning. Fnys.)
Och vad vill jag säga om detta? Ptja, det är kul när allt inte bara följer i gamla hjulspår och att även om de trasslar alldeles väldiga just nu, så gör starka krafter under Svenska Akademiens paraply sånt härnt fint:
Nu när vi i ett helt år har funderat på hur det gick till när Dylan faktiskt fick litteraturpriset och inte kommit en millimeter närmare ett svar, är det dags att klura på vem det blir 2017. Det offentliggörs kl 13, och till dess spekulerar jag gärna. Ponera att de är så oense i gruppen att de helt enkelt säger:
– Okej, nu fick Sara Danius och Peter Englund bestämma Dylan i fjol. Nu vill vi andra få vår vilja igenom!
Banne mig – jag tror att Akademien har bestämt sig för att välja en estradör. Det blir alltså en som är
tillräckligt frisk för en resa hit (Jeanette Winterson)
påklädd i offentliga sammanhang (Ursula Le Guin)
kan prata (Anne Carson)
har ett coolt namn (Ngugi wa Thiong’o)
någorlunda översatt (Jamaica Kincaid)
glad då och då på de bilder som finns (Amos Oz).
Som ni ser, är mina kriterier inte framtagna som en motpol till Dylan. Men det blir någon som inte lider av social fobi. Och som svarar på tilltal. Och har gett ut böcker.
Fast egentligen är jag övertygad om att det blir Joyce Carol Oates, trots att hon är amerikan.
Kl 13:00, pling pling, kommer snart Danius ut i läppstift (det hade Sture Allén aldrig). Där har jag ju stått och tryckt. Ryckte i handtaget gjorde jag också. När det väljer in mig, ska j… NUUUU! Knytblus!
– … engelske författaren Kazuo Ishiguro … känslomässig guru – skenbara hemhörighet i världen …
Hm. Det är helt tyst i Börssalen. Men! Det är ju han med Återstoden av dagen! Ett fantastiskt intervjuobjekt säger de! Jag sa ju det: en estradör!
”En blandning mellan Jane Austen och Kafka!” säger Danius. Hur fick hon till det? Född i Nagasaki, numera britt, och – säger kommentatorerna – det här är en signal till Brexitanhängarna i Storbritannien.
Kazuo Ishiguro (f. 1954), glad redan innan han fick beskedet. (CC BY-SA 4.0)
The Nobel Prize in Literature for 2017 is awarded to Kazuo Ishiguro”who, in novels of great emotional force, has uncovered the abyss beneath our illusory sense of connection with the world”.
(Det är inte alldeles lätt att hitta den svenska motiveringen!)
Ah, nu:
”Nobelpriset i litteratur 2017 tilldelas den engelske författaren Kazuo Ishiguro, som i romaner med stark känslomässig verkan har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen.”
Så … vi har en avgrund under hemhörigheten – som inte finns – i världen? Och mig veterligen är han inte engelsman, utan britt. (Till 1707 sa man England, sedan dess heter det Storbritannien.)
Nu får vi lära oss att det gäller att haffa nobelpristagarna snabbt, för efter ett par, tre dagar har de fattat att de är livegna och då stängs dörren. Den 17 november måste de skicka in manuset till Den Stora Föreläsningen.
(Hela världen drar efter andan. Lotten skiter i litteraturpriset? VARFÖR?)
Nejdå, men jag är så vansinnigt upptagen med att måla ett tak och spika panel på ett annat tak, och då blev litteraturen plötsligt inte alls viktig.
Men. Nu dog ju min favoritnobelpristagare Dario Fo alldeles idag, alldeles nyss. Och eftersom vi måste ha någon pristagare med blott två bokstäver i efternamnet då och då (vilket jag har nämnt tidigare), så vet jag bestämt vem det blir:
Nu är klockan 12:59. Måste sätta på direktsändningen! Tusan hakar, takfärg på tangentbordet!
… för att han har skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen …
Ur katastrofintervjun från 1966:
– Are you a poet? A singer? Or do you write poems and then put music to them?
– No. I don’t know. It’s so silly. You wouldn’t ask these questions of a carpenter, would you?
Ständiga sekreteraren Sara Danius intervjuas och får – eftersom tillkännagivandet av oklar anledning kom en vecka senare än vanligt – frågan om Akademien var enig i beslutet.
– Mycket enig. Hrrrm.
Måtte nu alla i evigheters evighet analysera det där hrrrrm:et.
As human gods aim for their mark
Make everything from toy guns that spark
To flesh-coloured Christs that glow in the dark
Easy to see without looking too far
That not much is really sacred
Mikael Wiehe har sjungit Dylan på svenska: De ensligas allé (1982) Dylan (2006) Dylan på svenska (2007)
Ulf Lundell har också sjungit några Dylanlåtar på svenska: ”Precis som en kvinna” och ”Hjärtat mitt”.
Tydligen har Bruno K Öijer och Eric Fylkeson tolkat Dylan också: Nu är jag tillbaka i regnet (1975).
En tolkning av en annan Dylan-låt. (Ja, jag har valt enligt min egen ytterst banala musiksmak.)
Tralallalaaaa!
”Poeter blir bara såna som inte duger till popsångare.”
/BOB DYLAN
Här sitter jag och diktar,
och så säjer då nån jävel
som är lagd för skryt och skrävel
och som bara sjunger pop
att nu borde jag ge opp.
Förbannade popsångare,
din hjärna är ju trångare!
Nänä, det heter trängre.
Jag orkar inte längre.
All right, så ger jag opp.
Sjung nu din jävla pop.
Det värsta är att han har rätt ändå.
Det ligger nånting i att folk hör på.
Istället för att rulla in en stor tv i klassrummet, kan man idag kl. 13 be eleverna plocka fram mobilerna och titta här.
SVT:s programledare. Analysera gärna bilden.
Om det inte som hemma hos mig ser ut så här …
Den nya, ständiga sekreteraren Sara Danius kommer då att i höga klackar och mörkröda läppar inte alls att se ut som Sture Allén, Horace Engdahl eller Peter Englund när hon tar ett steg upp på den där lådan som är klädd i grön heltäckningsmatta. Jag hoppas så att hon pratar många språk.
Eftersom det är bra att nobelpristagarna har enkla namn som – till skillnad från Nobelkommitténs kanslichef Odd Zschiedrich – går att stava utan googling, tror jag i år på Ko Un, som skulle göra denna lista både längre och vackrare:
Oe (1994) Fo (1997) Mo (2012)
Eller vänta, vi kan göra som man gjorde 1904, 1917, 1966 och 1973 och låta Un och Oz dela på priset! Oe – Fo – Mo – Un & Oz! Och sedan be Eminem skriva en rap(p) om dem!
Kodnamnen som de ungefär 17 akademiledamöterna (de är inte aderton eftersom Kerstin Ekman fortfarande protesterar mot Salman Rushdie-hanteringen och jag tvivlar på att 97-åriga Gunnel Vallquist går på jättemånga möten) använder under överläggningarna är nästan genomskinliga även för små barn:
Jag tror att årets kodnamn för vinnaren är … Prosit.
And the winner is …
Svetlana Aleksijevitj!
– Prosit!
NE före uppdateringen.
Hm, hon föddes i Ukraina och bor i Vitryssland men skriver på ryska, inte vitryska. Och har tidvis bott i Göteborg. Nu bor hon i en liten pyttelägenhet inredd i brunt på åttonde våningen i ett hyreshus i Minsk.
Hej Putin, det här var väl kul?
Men nu har vi problem med motiveringen igen. Förbaskat. Jag som till och med mejlade Akademien 2010 för att tala om att det kommer att bli fel på sina och hennes i alla artiklar om motiveringen inte formuleras smart. Så här står det i pressreleasen:
Nobelpriset i litteratur år 2015 tilldelas den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj ”för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”.
Korrekt och fint. Inga problem. Men nu kommer copy–paste-problemet. Det borde alltså i tidningarna stå:
Svetlana Aleksijevitj fick priset för sina ”mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”.
Men det kommer att stå ”hennes” där istället eftersom man ofta inte tänker efter. Ack.
Bloggat på detta sätt har jag gjort förut: 2005 (Pinter), 2006 (Pamuk), 2007 & 2007 (Lessing – två blogginlägg på en och samma dag: det var fan bättre förr), 2008 (Clézio), 2009 (Müller), 2010 (Llosa), 2011 (Tranströmer), 2012 (Yan), 2013 (Munro) och 2014 (Modiano).
– Määääh, jag har inte hört nån av låtarna. Men det är jähättedåligt alltihop.
– Nej, jag har inte läst någon av de senaste 20 Nobelpristagarna. Men de är definitivt helt obegripliga.
Fast allt hallabaloo runt omkring är ju alldeles fullt av både konfetti och backstabbing (hjälp mig gärna att hitta ett svenskt ord) som engagerar och hetsar upp oss. Därför får ni här och nu mina tre tips till pristagare – förmodligen alldeles åt pepparn allihop, men va fan.
Ngũgĩ wa Thiong’o [GU-gi wa-ti-ONG-go] eller – om man ska vara korrekt och kan sin fonetik och dessutom påpekar att det är uttalet när en anglofil försöker sig på namnet –
[əŋgu:´gi wɔθ:ɔ´ŋou].
Ngũgĩ är lika gammal som Lill-Babs (f. 1938), vilket lätt för associationer till hans pjäs Ngaahika ndeenda (1980; ”Jag gifter mig när jag vill”), som ju i sin tur för associationer till ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”. Han har 27 syskon, kan prata svenska eftersom han har pluggat här uti mörka Norden och har dessutom precis som Bob Marley ett barn i Sverige.
Adonis (förut Ali Ahmed Said) är visserligen författare, men om man ska tro på namnet även en man som är mycket mån om sitt utseende – en sprätthök eller snobb. Han är nästan lika gammal som den sammetsögde Lasse Lönndahl, som definitivt kunde ha sjungit Adonis’ verk Sånger av Mihyar från Damaskus.
Rosmarie Waldrop är i Siw Malmkvists ålder, och Rosmaries bok Nothing Has Changed skulle lätt kunna vara namnet på Siwans memoarer. Parallellerna fortsätter eftersom Rosmarie har skrivit romanen The Hanky of Pippin’s Daughter och Tommy & Annikas pappa spelas av Siw Malmqvists man Fredrik Ohlsson och …
… ja.
Bonusillustration: WALLDROP
Uppdatering följer vid ettsnåret när någon skriker ÄNTLIGEN och Peter Englund pratar franska medan jag korrläser motiveringen.
Uppdatering
Patrick Modiano! Patrick Modiano? Hm. Med ”hemlöshetstema”. Hm. NE:
”Han skriver om minne, identitet och sökande. Hans böcker är ekon mot varandra” säger Peter Englund. ”Personerna kan dyka upp i en bok och återkomma i en annan.” Det låter ju jättespännande!
Motiveringen på engelska eftersom jag inte kan hitta den på svenska:
“For the art of memory with which he has evoked the most ungraspable human destinies and uncovered the life-world of the occupation.”
Fotografen har sagt åt den unge Patrick att pilla sig i örat och på hakan samtidigt.
En man i tv säger:
”Såsom vi alla fetischerar Paris, beskriver han Paris. Det är efterkrigstiden i sitt esse. Det är en nostalgi som präglar hela vår identitet.”
En annan man säger:
”Det är ett för säkert val. De kunde ha vågat sticka ut hakan mer.”
En tredje man säger:
”Det är inte ett politiskt val. Men det är en bra författare. Men det kanske finns politiska dimensioner om man läser om böckerna.”
Tydligen är förläggaren Elisabeth Grate alldeles fantastisk, för hon nämns av alla ideligen och hela tiden. Jag vet nu vart jag ska skicka mitt fantastiskt omvälvande generationsromansmanus. Som jag ska börja skriva på i morgon. Eller nästa vecka.
Nu hörde jag den svenska motiveringen!
”För den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld.”
Wow! ”Ogripbaraste”!
En lite färskare bild på Modiano. (Ack. Fotografernas uppmaningar om öronpillande fortsätter.)
Det verkar vara en författare i min smak. Nu ska jag läsa! De dunkla butikernas gata, Minnets kvarter, En cirkus passerar eller Nätternas gräs kanske?
Men … finns hans motsvarighet inom popmusiken eller är min teori plötsligt alldeles åt pepparn?
Att Tomas Tranströmer– vår poet som förlorade sitt talspråk 1990 – får Nobelpriset i litteratur är precis som det ska vara. För honom har jag stått nära.
Det var när Hans Pålsson på en Studentafton spelade fyrhändigt med Tomas Tranströmer 1988 och den djefla mannen var den som kom på idén och arrangerade hela alltet. (Ok. Med viss hjälp av herrarna Magnus Thureson och Petter Lönegård.) Jag tror att jag stod två meter ifrån Tranströmer när jag var som närmast.
Jag har inte många autografer, men i alla fall dessa två och Stellan Bengtssons.
(När jag skriver detta ringer min djefla man till Torbjörn Schmidt, som skrev en avhandling om Tranströmer och de tjoar i luren till varandra. I den mån den ytterst sansade Schmidt tjoar.)
Sex startpunkter till alla som vill läsa Tomas Tranströmer:
Storm (17 dikter, 1954)
Svenska hus ensligt belägna (Hemligheter på vägen, 1958)
C-dur (Den halvfärdiga himlen, 1962)
Schubertiana, V (Sanningsbarriären 1978)
Madrigal (För levande och döda, 1989)
Lägg på minnet att hans efternamn bara har ett m. (Våra pristagare 1974 stavade också så att man måste tänka efter: Johnson & Martinson.)
Kanske leder priset till en ny förståelse – dikter passar jättebra in i våra splittrade, ibland överlastade liv. Tranströmers dikter är små slutna rum av närvaro, observation och insikt. Ibland snuddar de vid mantelfållen till något som är mycket, mycket större än vi. (Se där hur jag försöker låta poetisk och bara låter … annorlunda.)
Uppdatering
Motiveringen från Svenska Akademien är Tranströmerskt klar och koncis; han tilldelas nämligen priset ”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”.
(Något som är förtätat är t.ex. ylle som har tvättats i vittvättsprogrammet och blivit synnerligen svårt att genomlysa, säger Poet-Lotten då och ser sig själv med den toviga ullen, på jakt efter efter verkligheten mellan det som nyss var maskor.) Slut på uppdatering.
Och så till den andre.
En gammal reklamsnutt för Apple far runt nätet och fascinerar nu när Steve Jobs är död. Precis som vanligt, får de nydöda en herrans massa beröm när de inte längre kan ta del av den. (Nej, jag tror inte på ett liv efter detta.)
Jag tog mig friheten att översätta det som sägs till svenska eftersom jag håller med om budskapet och känner att mina barn ibland får lite väl mycket kommentarer om hur annorlunda de är. Nästa gång de blir retade för omaka strumpor eller för att de tar hoppsasteg istället för att rätta in sig i ledet, ska jag citera lite. (Ber redan nu om ursäkt i en brasklapp: det är vansinnigt svårt att inte få detta att låta platt och banalt på svenska.)
”Hör nu på, ni som är eljest. Ni som inte passar in. Ni som är motvalls. Kärringarna mot strömmen. Ni studsande bollar som har tryckts ner i fyrkantiga lådor. Ni som ser saker och ting annorlunda. Ni som inte är överdrivet förtjusta i regler. Som inte accepterar status quo som något annat än ett rockband.
De andra kan göra vad de vill – hylla eller förtala er. Det finns kanske bara en enda sak de inte kan göra, och det är att strunta i er. För ni får faktiskt saker att hända och leder därmed oss andra framåt. Medan vissa tror att ni bara är lite tokiga, ska ni se att det med tiden visar sig att ni är genier.
För så är det – de som är galna nog att tro att de kan förändra världen, är ju de som gör just det. Ni gör skillnad.”
(Det finns även en lång version av den engelska texten.)
Nu är det ju faktiskt så att det finns besvärliga tokar som bara sabbar och förstör också. Vi har genom historien diverse diktatorer som säkert såg sig som motvalls, motarbetade genier. Undrar om de också hade omaka strumpor.
Slutligen:
Den ack så bortglömda svenska genitivapostrofen – Tomas och Jobs är ju lite besvärliga i text. Om man inte vill skriva om sina meningar, kan man återuppväcka den här gamla fnuttgodingen:
Men alla andra gissar ju och lillasyster Orangeluvan känner nästan Peter Englund och av vibbarna oss syskon emellan känner jag att Oz är ett bra namn inte bara på fantasiländer i närheten av Judy Garland.
(Uppdaterar förstås med facit kl 13:01. Men så länge kan ju ni gissa i kommentatorsbåset. Alla som gissar rätt får något av mig.)
______________________
Herta Müller blev det, som har varit på många människors läppar men inte framför mina ögon.
Men så ovanligt rörigt det var vid presentationen. Fylking skrek ”äntligen” redan när Peter Englund kom ut genom dörren och en Expressenmedarbetare (jodå) höll upp en förtryckt löpsedel med Herta Müllers namn på och tjoade ”först med nyheten!”, vilket ju är en sanning med modifikation eftersom Peter Englund faktiskt var först. Inte får det mig att tänka ”åh, Expressen är verkligen en klippa” i alla fall.
– Hon pratar på, röker hela tiden men har hjärnan med sig hela tiden! hör jag nu på tv:n.
Vilken simultanförmåga.
_______________________
Om ni vill se Expressens fjöntreporter: klicka häääär. _______________________
Den engelska motiveringen var snygg, tycker jag:
… with the concentration of poetry and the frankness of prose, she depicts the landscape of the dispossessed …
_______________________
HURRA! Jag har fem blivande nobelpristagare i hushållet! (Herta Müller har tydligen beskrivit hur det känns när ens mamma råkar klippa naglarna för korta på sitt barn.)
_______________________
– Det är viktigare vad hon skriver, inte vad hon säger!
– Hon borrar i det allmängiltiga!
– Inte i den självklara ångesten!
Vad bra, alla är helt klart överlyckliga över valet. Och här står jag med dumstruten och längtar efter Fo och Pinter.
Ngũgĩ wa Thiong’o [GU-gi wa-ti-ONG-go] eller – om man ska vara korrekt och kan sin fonetik och dessutom påpekar att det är uttalet när en anglofil försöker sig på namnet –
