Etikett: skämt

Påskdagen den 1 april 2018. Det var fullt blås i huset och släktingar i varenda hörn.

Min svåger tittade Tjugofyraåringen och spanjoren i ögonen. Och så sa han lugnt:

– Heeeej! Vi har lagt en kattuggla i frysen!

Han är alltid komplett oberäknelig och gravallvarlig när han skojar.

– Va? En uggla? sa de unga tu med en mun.
– Yep. En uggla. En kattuggla.
– Varför har ni lagt en uggla i frysen?
– Kattuggla. Ptja, varför inte?

Den ytterst förvirrade diskussionen som följde hade kunnat fylla en bloggkilometer, så jag förkortar den genom att kapa tio minuter här. (Man får blanda enheter ibland.) Efter en stund drällde massa barn in.

– Hallå, kusinerna! Stämmer det att det ligger en uggla i frysen?
– Det är väl bara att kolla? sa en kusin.
– Nej, tänk på datumet. Vad är det för datum idag? sa en annan kusin.
– Ahaaaaa. Åhå. sa den verkligen inte alls lättluradeTjugofyraåringen.

Hon suckade belåtet. Det låt naturligtvis inte nån uggla i nån frys. Inte den 1 april. Då kom lillkusinen, elva år, springande. Precis som sin far sa han:

– Heeej! Det ligger en kattuggla i frysen!

Nu vidtog vad man kan kalla kackalorum, ett jädra hallå och lite rabalder. Några av oss som visste hur det låg till, ljög. Några som inte kände till sanningen råkade uttala sig bergsäkert  felaktigt om än det ena, än det andra. Vi hade förstås kunnat spara några trumhinnor, 20 minuters käbbel och ett oändligt antal hjärncellers tålamodsavdelning om någon bara hade tröttnat och gått ner till frysen i källaren och kollat. Det hela slutade med att svågern hämtade upp en plastpåse med för många okänt innehåll.

– Oh. Åh. Jag dööör. Det är ju en uggla! sa Tjugofyraåringen.
– Joder! sa spanjoren som faktiskt talar spanska endast undantagsvis numera.
– Kattuggla, sa svågern.
– Hoho, sa jag och skrattade åt mig själv.

Nu ligger ugglan där i frysen igen, bredvid Lidls osedvanligt goda jordgubbsglass. Men hur hamnade den där?

Jo, på väg hem till oss igår, satt Orangeluvan och svågern i bilen och pratade om projektledningstrubbel, titelbesvär och delegering. Solen lyste vackert, våren gömde sig runt hörnet, trafiken flöt smidigt och svågern kände ett nästan religiöst lugn. ”Det här blir en bra dag”, tänkte han, där blicken svepte över landskapet och motorvägen och de kala träden samt gamla skitiga snöresterna. Orangeluvan sa:

– … stort ansvar men ingen makt, men tillförordnade chefen måste gå en knepig balansgång med oklara direktiv från ledningen … VAD VAR DET?
– DET VAR EN UGGLA! utbrast svågern.
– NEJ! Det var ju en MYRKOTTE! skrek Orangeluvan.

Det är förstås svårt att i 100 km/h se skillnad på djur i vägrenen. Men ändå. Faktakontroll:

Svågern funderade i ett par sekunder, och bestämde sig raskt för att ta av från motorvägen, köra åt fel håll så långt han kunde, stanna, gräva fram en handduk och ett par handskar för att sedan vandra en kilometer bort till kattugglan.

Förmodligen hade den stackarn brutit nacken, för den hade inga synliga skador och var såpass nydöd att det ena ögat hade börjat torka, medan de andra fortfarande var fuktigt. Nu funderar svågern på att få den uppstoppad, vilket kostar en halv förmögenhet. Han sms:ade till en kompis i Estland, där ju allt är billigare. Men det blev lite fel:

Tjugofyraåringen utbrast nöjt några timmar senare:

– Ugglan var det absolut bästa aprilskämtet någonsin!

Och så var det inte ens ett aprilskämt.

36 kommentarer