Hoppa till innehåll

Etikett: djur

Kattugglans förste april

Påskdagen den 1 april 2018. Det var fullt blås i huset och släktingar i varenda hörn.

Min svåger tittade Tjugofyraåringen och spanjoren i ögonen. Och så sa han lugnt:

– Heeeej! Vi har lagt en kattuggla i frysen!

Han är alltid komplett oberäknelig och gravallvarlig när han skojar.

– Va? En uggla? sa de unga tu med en mun.
– Yep. En uggla. En kattuggla.
– Varför har ni lagt en uggla i frysen?
Kattuggla. Ptja, varför inte?

Den ytterst förvirrade diskussionen som följde hade kunnat fylla en bloggkilometer, så jag förkortar den genom att kapa tio minuter här. (Man får blanda enheter ibland.) Efter en stund drällde massa barn in.

– Hallå, kusinerna! Stämmer det att det ligger en uggla i frysen?
– Det är väl bara att kolla? sa en kusin.
– Nej, tänk på datumet. Vad är det för datum idag? sa en annan kusin.
– Ahaaaaa. Åhå. sa den verkligen inte alls lättluradeTjugofyraåringen.

Hon suckade belåtet. Det låt naturligtvis inte nån uggla i nån frys. Inte den 1 april. Då kom lillkusinen, elva år, springande. Precis som sin far sa han:

– Heeej! Det ligger en kattuggla i frysen!

Nu vidtog vad man kan kalla kackalorum, ett jädra hallå och lite rabalder. Några av oss som visste hur det låg till, ljög. Några som inte kände till sanningen råkade uttala sig bergsäkert  felaktigt om än det ena, än det andra. Vi hade förstås kunnat spara några trumhinnor, 20 minuters käbbel och ett oändligt antal hjärncellers tålamodsavdelning om någon bara hade tröttnat och gått ner till frysen i källaren och kollat. Det hela slutade med att svågern hämtade upp en plastpåse med för många okänt innehåll.

Påsen i källarfrysen.
Påsen är nu öppnad – och vad är det som ligger där nere?

– Oh. Åh. Jag dööör. Det är ju en uggla! sa Tjugofyraåringen.
Joder! sa spanjoren som faktiskt talar spanska endast undantagsvis numera.
Kattuggla, sa svågern.
– Hoho, sa jag och skrattade åt mig själv.

Död, stel kattuggla. (Den där källarväggen i bakgrunden, den som ser ut att vara tuggad på, har bara råkat ut för ett missöde.)

Nu ligger ugglan där i frysen igen, bredvid Lidls osedvanligt goda jordgubbsglass. Men hur hamnade den där?

Jo, på väg hem till oss igår, satt Orangeluvan och svågern i bilen och pratade om projektledningstrubbel, titelbesvär och delegering. Solen lyste vackert, våren gömde sig runt hörnet, trafiken flöt smidigt och svågern kände ett nästan religiöst lugn. ”Det här blir en bra dag”, tänkte han, där blicken svepte över landskapet och motorvägen och de kala träden samt gamla skitiga snöresterna. Orangeluvan sa:

– … stort ansvar men ingen makt, men tillförordnade chefen måste gå en knepig balansgång med oklara direktiv från ledningen … VAD VAR DET?
– DET VAR EN UGGLA! utbrast svågern.
– NEJ! Det var ju en MYRKOTTE! skrek Orangeluvan.

Det är förstås svårt att i 100 km/h se skillnad på djur i vägrenen. Men ändå. Faktakontroll:

Kattuggla. (CC-BY-SA-2.5)
Myrkotte.

Svågern funderade i ett par sekunder, och bestämde sig raskt för att ta av från motorvägen, köra åt fel håll så långt han kunde, stanna, gräva fram en handduk och ett par handskar för att sedan vandra en kilometer bort till kattugglan.

Förmodligen hade den stackarn brutit nacken, för den hade inga synliga skador och var såpass nydöd att det ena ögat hade börjat torka, medan de andra fortfarande var fuktigt. Nu funderar svågern på att få den uppstoppad, vilket kostar en halv förmögenhet. Han sms:ade till en kompis i Estland, där ju allt är billigare. Men det blev lite fel:

Tjugofyraåringen utbrast nöjt några timmar senare:

– Ugglan var det absolut bästa aprilskämtet någonsin!

Och så var det inte ens ett aprilskämt.

Share
36 kommentarer

Lite förlamad

Vi bor ju inte i storstan utan lite mer som liksom halvt om halvt på landet. Man kan cykla till centrum på tio minuter och hitta en bäverdamm på blott några minuters avstånd samt ta sig till till T-centralen i Stockholm på 59 minuter och det är faktiskt perfekt på alla sätt och vis.

(Detta tog mig säkert fem minuter att knattra fram. Orsaken får ni reda på strax.)

En väldigt trevlig rundgångspromenad med grusvägar, byskola, skogsstig, villahus, badplats och smultron kan man ta från vårt hus på detta vis:

promenix

Men där vid krysset måste man plöja sig genom en stig som kantas av brännässlor. Fakirer och svärdslukare må gilla’t, men själv känner jag mig mer som prinsessan på ärten där mitt modiga jag och mitt fega jag konverserar med varandra.

– Oh dear. De är ännu högre idag.
– Off you go.
– Det kommer att göra ont.
– Och?
– Det gjorde ont igår.
– Och du överlevde. Everything that doesn’t kill …
– you bla bla blaaaa… pfffffffttttttttt! Tänk om jag dör i en anafylaktisk chock!

Men igår cyklade jag ner till stigen med häcksax och kantklippare samt en sekatör och så klippte jag och röjde och for fram som ett jehu medan jag tänkte:

”Men varför tog jag inte med mig kameran så att jag kunde föreviga och dokumentera min bedrift?”

Så nu får ni tro mig på mina ord: jag har gjort en fantastisk insats och fått en helvetisk träningsvärk. Jag kan knappt borsta tänderna och en enkel snytning kommer inte på frågan. Barnen får ta hushållspapper och nypa till i min näsa och säga ”fräs””, vilket de med tanke på sin fina uppväxt med grönt snor varannan månad borde vara bättre på, om jag får säga det själv.

(Nu har jag försökt att skriva ovanstående i säkert en timme. Det går inte som en löpeld. När jag ska skriva R med vänster långfinger, busar höger pekfinger och lägger sig på J. JJJJJJJJJ betyder alltså R. Delete, delete, delete.)

Idag kom jag iväg för en inspekterande promenad och kunde konstatera att det var en fin insats jag gjorde; de f.d. stolta brännässlorna ligger numera i drivor som döda soldater i Leningrad 1942.

Men naturligtvis glömde jag ju att ta bilder igen, så nu får ni hålla till godo med ett par döda djur från min promenadväg. Som, om man hårdrar det, faktiskt är intressantare än brännässlor.

orm
Orm.
mus
Mus.

Japp. Jag fotograferar bara djur med tre bokstäver.

Share
47 kommentarer

Jag ville jag vore en struts

Nejdå, det är alls inte som ni tror. Jag är bara lite förälskad i strutsarna som vi igår hittade strax utanför Nyköping: Rinkeby (!) struts- och kalkonfarm.

Vilka ögonfransar jag hade haft som jag hade varit en struts!
Vilka ögonfransar jag hade haft som jag hade varit en struts!

Kolla så fint hon dansar:

En fot fram, en fot bak, och sedan snurra lite grann …
En fot fram, en fot bak, och sedan snurra lite grann …

(Lite påminner hon ju om honom förstås.)

Som struts i Sverige är man född att ätas. Men innan de ska döden dö så verkar de leva ett helt okej och nästan lattjo litet liv. De vandrar knäpptysta omkring i sina jättehagar och sprätter lite i gruset, som de även äter som när vi oätliga människor knaprar i oss jordnötter på krogen. Rätt som det är blir någon galen av åtrå och burrar upp sig, hohoar lite tyst och dansar en lustiger dans för att imponera på de andra i hagen. (Jahadå, precis som på krogen även det.)

Kolla, jag kan se större ut än du!
Kolla, jag kan se större ut än du! Buh!

Faktum är att  man numera inom idrottsforskning kollar mycket på hur strutsar tar dig framåt eftersom benen jobbar på med full kraft och felvända knäveck medan själva kroppen och huvudet ligger nästan stilla på en och samma nivå under hela språngmarschen. Faktum är även att Michael Johnson bakåtlutad sprang lite som en struts när han slog världsrekord på 19,32 sekunder 1996.

Apropå 19,32 så var det på OS 1932 som Stella Walsh slog världen med häpnad. Vilket ju inte hör hit egentligen. Istället ska vi fantisera om strutsfötter. Tänk sådana himla fina myggjagare man skulle kunna ha med dessa fötter!

Liktornar? Icke då!
Liktornar? Icke då!

Dessutom kan strutsarna springa 80 km i timmen, kommunicera utan ljud (hhhhhhhhh säger de på sin höjd när de inte hohoar för att impa på damerna), bli tre meter långa (basketkorgen sitter på 3,05 meters höjd så det är alldeles perfekt) och sparka ihjäl nästan vem som helst lätt som en plätt.

Dessutom kan de mata mina tonåringar med hö.
Dessutom kan de mata mina tonåringar med hö.

Däremot sticker de aldrig huvudet i sanden. QED: jag borde vara en struts.

– Mjaeh. Människor ser ju jättefåniga ut.
– Mjaeh. Människor ser ju jättefåniga ut.
Share
22 kommentarer

Bålgetingen

Mitt rörelsemönster är minst sagt yvigt. Därför trillar jag, snubblar, slår mina trubbiga armbågar i handfat, hatthyllor och håltänger. (Japp, det där var dagens armbågstacklingar.) Porslin går i kras och tavlor far i golvet. Trösklar är för mig ett djävulens påfund som funkar som spikmattor eller spanska ryttare.

Så här såg det ut nyss – föreställ er att en kamera filmar vårt sovrum. Ni ser inget särskilt men hör hur jag närmar mig och som en flipperkula studsar mot väggarna på väg mot rummet och som skjuten ur en kanon faller jag sedan på mage in genom dörren och som en volleybollspelare glider jag flera centimeter framåt på trägolvet. Golvet hämnas då genom att släppa från sig en sticka rakt in i min mage. Ni ser stillheten och känner lugnet genom linsen.

Föreställer ni er smärtan nu – som ett stick? Förmodligen sa jag bara huff eller hoppsan. Nu struntar vi i kameran och går in i mina tankar istället. Det enda jag hör där jag ligger och har lite, lite ont av stickan och jätteont i ena knät (de är ju lite känsliga, knäna) är en geting. Tankarna far oroligt omkring och tänker på smärta, getingar och mer smärta. Geting? Nej, det är nog en jättegeting. Säkert en genmanipulerad mördargeting. Bzzzzzzz, bzzzzzzzzz, BBRZRZRZRZRZRZRZZZRRRZ!

Aha! En bålgeting! Var? Var? Aha, i fönstret!

Tittut, herr bålgeting.
Tittut, herr bålgeting.

Bålgetingar är stora som små hästar. Nästan. De är faktiskt nästan kannibaler eftersom de äter getingar och bin. I gamla böcker står det att deras stick är livsfarliga – men det finns det numera inte belägg för. (Puh.) Dessutom är den faktiskt ganska fridsam av sig och inte lika lättretad som andra attackinsekter.

Den kan sticka nästan hur många gånger som helst och dör inte som självmordsbombarna – getingar bin – vars gadd ju rycks ut pga. felvända hullingar. Det är förmodligen ett mer effektivt sätt (att offra sig själv), men då är jag hellre kannibal.

I några sekunder trodde min hjärna att det var ett getingstick jag hade i magen där jag låg – tills jag sävligt (helt emot min natur) reste mig upp, drog ut stickan som en annan Bruce Willis och långsamt och lugnt approcherade bålgetingen, där den klev omkring på den trasiga persiennmojängen.

Se nu bålgetingens hämnd:

Share
42 kommentarer

Tragedi

Sexåringen kommer strax hem från skolan. Vad han inte vet är att alla hans husdjur har eliminerats på bara två timmar eftersom

  • glaset med myrkolonin föll ner från ett trappsteg och gick i tusen bitar
  • burken med en vimsig fluga råkade tappa locket så att flugan vimsade ut
  • byttan med undervattens-skalbaggar (dykare) genomgick en akut pH-förändring med algblomning som följd
  • de två tvestjärtarna Nils och Elsa kanderades av sitt eget foder (en grabbnäve strösocker).

Sådant är nu livet att även barn till pälsallergiker drabbas av djurpassion. Sexåringen har skött sina telningar på helt egen hand och själv ersatt dem när de har råkat illa ut mellan hans tumme och pekfinger.

Nu ska jag fortsätta att rensa trappan till ovanvåningen från myror och förbereda ett griftetal.

Share
13 kommentarer