Hoppa till innehåll

Staten Islands soptipp och de döda från 9/11 (dag 4 i N.Y.)

Under dag fyra här i New York visade det sig att temat skulle vara dööööööööööden. Det visste jag förstås inte när jag hoppade ur sängen och ner på det kalla klinkergolvet och konstaterade att en tå var lite inflammerad. Ajaj, men äsch. Min plan var nämligen att besöka 9/11 Memorial & Museum, och då ska man fan inte klaga på småblessyrer.

På platsen för de raserade Twin Towers, pågår intensivt byggande av nya Word Trade Center-skrapor. Det vimlar av lego-liknande byggarbetare som jobbar inför publik. Även jag fastnade för att inspektera vid avspärrningarna – men mest pga. de här träbalkarna.

Mitt bland allt järn stod de här som ett plockepinn. Ni som är i branschen: vad gör man med dem på ett skyskrapebygge?
En oskadad brandmanshjälm. De vet sannerligen hur man designar uniformer så coolt som möjligt.
En artefakt: en av alla trappor som syns på bilderna från när människor och brandmän försökte skynda ut och nerför de 80 våningarna nedanför flygplanen.
En brandbil.

Allt på museet är storslaget, fantastiskt, sorgligt, noggrant utfört, imponerande och värdigt. De har förmodligen lagt ner kraft på ljuddämpningen, för fastän vi är så många där, hörs nästan ingenting. Vi vankar omkring i tystnad fastän alla pratar.

Det här järnfundamentet var det sista som togs bort på platsen, och det hade då blivit något av en totempåle med minnen. Men framför allt: ser ni vad stort det är?
Jättestora bokstäver med i mitt tycke ett lite mesigt budskap.

Men det finns ett jättestort problem. Som är litet. Jag kan inte för mitt liv begripa varför alla informationstexter är så små att alla måste vika sig dubbelt eller luta sig fram som vore det en boksida de läste ur. Jag fick ingen bra bild på hur det såg ut med alla hukande och kisande människor, men här kan ni ana:

De här gamnackarna har preciiiiis rest sig upp efter att ha läst den lilla vita texten på svart botten. Jag gick på huk i fyra timmar!

Museet är så utformat att man först kommer in i den här delen som jag nu har visat bilder på. Sedan kommer man in i en anan del, där man inte får ta foton. Överallt står på östtyskt manér vakter, så om man börjar fingra på kameran, brutalharklar de. Därför kan jag inte visa bilder på söndervridna hjälmar, massakrerade telefoner och glasögon samt skor och heller inte det cykelställ som bevarades intakt och forslades till förvaring. En person kontaktade tydligen 9/11-arkivarierna och bad om att få tillbaka sin cykel, så helt intakt är det inte längre. Men ni kan titta här!

Arbetet med alla de döda som man under ett halvår pillade fram ur rasmassorna (förlåt uttrycket, men de jobbade verkligen med pincett), pågick på Staten Island på ett ställe som heter (jag skojar inte) Fresh Kills. Det är en gammal soptipp, som stängdes 2001, men som öppnades igen pga. rasmassorna och de döra som skulle hittas och DNA-testas.

”Kills” betyder ”creek” och förekommer på andra geografiska platser.

Så då åkte jag till Staten Island! Man tar en gratisfärja och fotograferar Frihetsgudinnan på vägen över och vilar fötterna, knät och den där lilla tån.  Men alla fönster var smutsiga och det enda som var öppet var fullt av folk. Bah, sa jag och köpte en mugg te.

Pöbeln har tagit min plats. Men ser ni Frihetsgudinnan i ett av fönstren?

Framme på Staten Island såg det i hamnen ut som skrutt. Bara industrier, fula hus, arga människor och allmän besvikelse. Jag tänkte ”vad tusan” och hoppade på första bästa buss som tog mig till det okända. I drygt en timme skumpade jag fram på dåliga asfaltvägar i buss S44, som stannade även mellan mjölkpallarna. Så här såg det ut längs vägen:

Här tar man foodstamps. Och se på tusan: här är det såklart billigare än på Manhattan.
Men det fanns massa, massa trevliga små hus också. Tydligen är det så här man bor på Staten Island.

På bussen pratade jag med spanjorer, latinamerikanare och asiater och African Americans, som alla sa att Staten Island var nice och så, men varför inte staten New York bryr sig om att fixa deras vägar är en skandal. Plötsligt sa busschauffören att vi alla skulle lämna bussen för nu var vi minsann framme: The Staten Island Mall.

Jag hade alltså åkt buss i en timme för att till slut hamna vid ett helt vanligt, gigantiskt köpcentrum? Ja. Gah. Jag fick hjälp av fyra olika personer som ingen av dem hade den blekaste aning om hur man använder ”public transportation”, så de skickade iväg mig till Jenna på Starbucks. ”The lady with the hat” sa de.

Här står Jenna och skriver anvisningar till mig så att jag helskinnad ska lyckas ta mig till färjeterminalen igen.
Så här skulle jag göra. ”But first, exit through Sears”, sa hon också eftersom jag verkligen var shopping-mall-vilse.

 

På Staten Island finns en enda tåglinje – helt utan spärrar. Man bara kliver på! Och blott 25 minuter senare satt jag på färjan hem till staaaan.
På väg hem lyckades jag armbåga mig fram till ett förvisso stängt, men i alla fall lite renare fönster. Hon är väldigt liten, ser ni det?

När en liten glipa i det öppna fönstret blev fritt, lyckades jag trycka fram kameran och fotografera …

… en fågel.

 

Share
Publicerat iBloggen

13 kommentarer

  1. Det är på sitt sätt kul, och givande, att stundom komma fel.

  2. Vid vår Nevjorkresa vill jag minnas att vi hittade ett ställe som serverade soppa på Staten Island (en restaurang alltså, inte ett soppkök för hemlösa och andra förvirrade). Och så fotograferade vi sjöfågel i hamnen. Sittande fågel.

  3. Fyra dagar bara! Jag är helt matt, du hinner med allt ju. Kul med alla lättpratade NY-bor, det är ett bestående minne jag har från vårt besök. Man åkte sällan tyst på tunnelbanan …

  4. Åh, food stamps! Ett av mina bestående minnen från mina år i USA (mest New Haven) var att så fort jag tog på mig finkappan från Marimekko, som var ovanligt nedtonad för att vara Marimekko (brunt kraftigt bomullstyg med en slags mörkbrunare prickmönster) så kunde jag ge mig sjutton på att man frågade mig i kassan i matbutiken om jag betalade med food stamps. Bara då! Jeansjacka icke. Täckjacka icke. Inte ens när jag hade mitt gräsliga gravidgabardintält. Bara Marimekkokappan.

  5. Karin
    Hyttis minns att du en gång blev extra kärvänligt omklappad och därefter upptäckte att du förlorat alla pengar. Det var kanske då du fick matkuponger på socialen?
    Själva blev vi lite av med pengar på just Staten Island. Vi åkte också buss och när vi hittade gammelgården var det full fart med Hurdie-Gurdiespel, vildsint Bluegrass på en veranda, små kvarnar med tändkulemotorer där man malde grits som vi måste äta. Ungefär som nävgrötstvånget på svenska gammelgårdar. Stämningen var god och glad och plötsligt var vi stödmedlemmar i hembygdsföreningen. Vill minnas att vi levde lite på sparlåga en tid därefter.
    När vi kom iland vid Battery Park morsade vi på John Ericsson – som Niklas inte är släkt med.

  6. Men nej, för sjutton, SG, några food cupons har jag aldrig fått i US! Det vara bara det att min fina Marimekkokappa såg lite påver ut med amerikanska mått mätt.

    Men jag har mycket riktigt blivit rånad på Broadway (se upp Lotten!) av en vänlig person som förklarade att jag inte borde ha axelväskan på ryggen utan “så här, frampå magen så att du har lite uppsikt över den”. Tja, där försvann min plånbok med rätt mycket pengar.
    Betalar du fortfarande medlemsavgift i hembygdsföreningen på Staten Island?

  7. Nej, vi bytte till The Mariner’s Museum. i Newport News, Va för några år sedan. Det får räcka med ett objekt i taget.

  8. Jag har varit i Battery Park minst tre gånger redan, och inte en enda gång har jag kommit mig för att hälsa på John Ericsson (som Niklas inte är släkt med).

    Karin – när det gäller den där Marimekkokappan (roligt att skriva), så ska jag samla på mig lite bilder på de morgonrockar som kvinnorna här är klädda i ute på stan. Du hade smält in jättefint!

  9. Googlar efter “Marimekko kappa brun prickig” men får inte se hur din kappa såg ut, Karin. Blir så nyfiken. Hur ser en kappa ut som får en att se så fattig ut att man måste handla mat med kuponger?
    Jag har ibland funderat på om det vore ett bra system för socialen i Sverige; att dela ut kuponger istället för pengar. Eller i dagens kortsamhälle, ett kort som det bara går att handla livsmedel med. Och att socialen skulle betala hyran direkt så att inte pengarna gick till annat. Men det kanske är för mycket storebror?

  10. Sanna, Marimekkokappan, med sina svarta marimekkokappknappar, var liksom mattbrun och såg nog i amrisarnas ögon mer påver än sober ut. Den är tyvärr inte längre kvar i garderoben, så jag kan inte ta någon bild på den. Och Lotten, jag misstänker att morgonrockskvinnorna har matkuponger! Kan du smyga efter någon av dem och kolla när hon handlar mat?

  11. hyttfogden

    Det var på fyrtiotalet i min lilla hemby och alla visste vem som fick kuponger från socialen att handla mat för på Konsum. En av expediterna var inte särskilt diskret och kommenterade ofta högljutt vad den lilla tanten från djupt inne i skogen bar hem i sin kasse. När detta system försvann vet jag inte. Låt oss slippa sånt i framtiden.

  12. Jag tror vi kan tacka Gustav Möller för att matkupongerna försvann. Om jag inte fått det alldeles om bakfoten. Jag har för mig att han efter segdragna diskussioner till sist fick igenom sin linje: mer generell välfärd och mindre fattigvård.

  13. HK

    Om du går till Battery Park en gång tex för att åka båt, så kan du kolla om inte den gröna damen på ön har bra basketskängor, (I’m just say’n)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.