Hoppa till innehåll

Etikett: N.Y.

Kattens potatis!

– Varför säger man gå i lås när det går bra fastän det inte bra när läget är helt låst?
– Varför säger man på stubben, framgent, mölja, godemän och grodmän?
– Vad är teleskopord?
– Vad är kamelnotationer?
– Vem hittade på halskaka?
– Raffig helg på er!

Det där är från i morse, när jag som många andra fredagsmorgnar var på Sveriges Radio för att i direktsändning prata om ord och etymologier samt svara på frågor från lyssnarna. Ibland händer det magiska: att jag får en fråga som jag inte kan svara på.

– Sådärja sa kärringen, pissade på syltan.

– Han har skägget i brevlådan.

– Jag erkänner, rakt av slips!

Syltan lyckades jag utreda; den är så trist att lite urin gör den bättre, och man säger så när man förbättrar något lite grann. Varifrån skägget i brevlådan och rakt av slips kommer, har jag än så länge bara teorier om; idag fokuserade vi på ”kattens potatis”.

Min radiokollega Svante Ekberg satt i flera timmar och letade i i Henrik Schyfferts show The 90’s – ett försvarstal för att hitta stället där kattens potatis nämns. Schyffert berättar efter 1 timme, 15 minuter och 37 sekunder om hur han inte var cool, men tyckte att han var det – och avslutar med:

… tycker man är kattens potatis, liksom.

Publiken skrattar, men har förmodligen inte en susning om varifrån potatisen kom. För det heter ju egentligen ”kattens pyjamas”.

Som jag inte heller är bekant med.

Nu hoppas jag att inte heller ni har hört något om kattens pyjamas, så att jag får en anledning att berätta lite om uttrycket. Det blev ursprungligen poppis i USA på 1920-talet när skämttecknaren Tad Dorgan drog upp det ur dyn. Det betyder ”något som är bra, eftersträvansvärt, gärna elegant”.

Tad Dorgan gör reklam för 100 år sedan (1919).

”Kattens pyjamas” finns i några andra varianter, nämligen

Gott så. Men jag kan inte riktigt se ett mönster. Katter har inte pyjamas, men de kan jama. Ormar har inte höfter, men många hundar har pungkulor. Ah well.

Men nu ska vi se vad som hände i New York en novemberdag 1922! Ta fram luppen och läs! (Eller halka ner till min tolkning av texten lite längre ner.)

Pyjamaskvinnan och hennes katter

Folkmassa samlas på 5th Avenue, men polisen anar reklamjippo.

Under söndagseftermiddagen möttes flanörer på 5th Aveny av en ovanlig syn – en ung kvinna ute på promenad iklädd genomskinlig, gul sidenpyjamas, eskorterad av fyra katter … även de iklädda pyjamas.

De nyfikna åskådarna framförde snabbt teorier om afasi, sömngång och till och med ren galenskap, när en polis kom till platsen. Han tittade roat på den unga kvinnans klädsel och anropade sedan sina kolleger. Han var uppenbarligen ännu inte helt säker på om han borde arrestera henne för förargelseväckande beteende, för att hon hade brutit sabbaten eller för att hon med sitt tilltag störde ordningen och samlade en stor skara nyfikna New York-bor.

Plötsligt skyndade fem andra poliser och tre väktare till platsen. De tittade på pyjamaskvinnan, konfererade med varandra, sneglade åt kvinnans håll igen, och konfererade lite mer. De verkade ha fattat ett beslut, när någon viskade att den unga kvinnan såg ut att ”verkligen vilja bli arresterad”. Direkt fattade alla misstankar om hennes avsikt.

— Kattens pyjamas … mumlade en av poliserna. Vänta lite, jag tror att det här är något slags reklamjippo!

Trots den unga kvinnans vädjanden och de pyjamasklädda katternas jamande, vägrade poliserna att arrestera dem – och nöjde sig med att se till att åskådarna skingrades. Detta fortgick tills den kyliga hösten övertygade pyjamaskvinnan om att hennes flortunna klädsel inte passade årstiden, och så gick hon hem.

 

Men … varifrån kommer egentligen uttrycket ”rakt av slips”?

Share
33 kommentarer

Blä för Brooklyn (dag 3 i N.Y.)

Jag är inte en s.k. sensation seeker eller särskilt förtjust i bergochdalbanor och sånt där nervkittlande. Men å andra sidan är jag inte rädd för höga höjder, små rum eller stora ytor. Är jag med andra ord lite letargisk? Mjäh. Eller? Kanske. Men det är läskigt med svajande höghus, det är det.

Därför inledde jag dagen med att åka upp till 86:e våningen i Empire State Building, som alla känner som det där huset som King Kong, den stackarn, klättrade omkring på med Jessica Lange Fay Wray i handen. Främst var jag intresserad av art deco-arkitekturen och inte alls av utsikten eller Sleepless in Seattle-vibbar.

Så här meta-illustreras byggnaden i entrén.
Alla varnar på Gröna Lund-vis för turistmagneterna, men idag såg det ut så här.
Utsikten var precis likadan som på alla bilder, men det här krokiga huset har jag inte sett förut. Någon som vet dess historia?
Det finns oerhört intressanta fakta och massa bilder om hur man lyckades bygga schabraket på så kort tid – bara den är värd besöket!
På den ironiska skylten där, varnar man för att skyddsräcket är väldigt lågt.
Och se på tusan, plötsligt var jag Meg Ryan i Sleepless in Seattle, där jag stod bredvid de oerhört förvånade och Dr Who-robot-kikarna.
Kikarens kusin från England.

Sammanfattningsvis – jag gillade verkligen Empire State Building; den känns robust och säker och vajar inte det minsta lilla. Stärkt av denna upplevelse begav jag mig sedan till Brooklyn.

Brooklynbron är ett på alla sätt och vis imponerande byggnadsverk. Cirkusdirektör P.T. Barnum hållfasthetstestade ju den 1884 med 21 elefanter som stillsamt med pukor och trumpeter (reklamjoppo) leddes över. Den höll.

Alla flaggor i hela N.Y. har flaggats på halv stång sedan Barbara Bush dog i förra veckan. (Man utlyser tydligen landssorg i dagarna tre när en presidentfru dör …) Men titta nu på flaggan på bron och min så hjälpsamma, röda pil. För att fixa med flaggan där uppe måste en person klättra upp via vajrarna som en cirkusartist eller elitgymnast.

Det första som hände när jag kom in i Brooklyn var att jag såg 15–20 polisbilar på en och samma gata och hörde en megafonbarsk röst som skrek åt någon att komma ut med händerna över huvudet. Tyvärr var det inte en filminspelning utan the real deal.

Husen i Brooklyn är inte alls som på Manhattan; de ser nästan normala ut. Tydligen försöker man skapa en småstadsfeeling, fast i en storstad.
Småstadsfeeling var det dock inte i det här grannhuset: det är ett stort, nästan fönsterlöst fängelse med maximum security, för just här är bovarna som hemskast.
Jag köpte denna lyxlunch för 70 kronor.
Och jag betalade genom att knappa in min kod på denna faktiskt jätteklibbiga apparat.

När jag väldigt vänligt påtalade att betalningsmojängen var lite, lite kladdig, sa tjejen i kassan drygt:

– And so? What are you goin’ to do ’bout that?

Hamburgaren var inte bara liten och dyr, den var dessutom fadd. Grrr. Och när jag lite halvmätt gick in i en stor sportbutik, späddes min irritation på.

Ser ni att det finns en miljard basketskor? Men inte en enda för kvinnor.

Jag frågade om basketkonfektion för damer och fick bara en axelryckning och ett absurt fnys till svar. ”Jädra jänkare”, tänkte jag, ”ni ska ju vara bra på det här”.

Sedan kom ännu en polisutryckning med röd-blå-ljus – denna gång även med skottsäkra västar och hjälmar med visir. På ett annat ställe låg en man i rännstenen. En till synes prydlig karl stod i en affär och skrek läbbiga obsceniteter i sin mobil. Och han skrek så högt att det var läskigt. Ingen reagerade. Det rådde en obehaglig stämning, oro i luften och inga skratt.

Då vände jag på klacken och åkte hem till skyskraporna; Brooklyn verkar inte vara my cup of tea, helt enkelt. Småstadsfeeling my ass, som de säger här.

Men huuuur ska jag äta, hörni? Alla ni som har varit i New York – var hittar man bra mat som inte kostar skjortan?

Mat för 170 kr på ett snabbmatshak.

Jag kan ju äta vad som helst, men … ska det kosta så här mycket? (Avocadon på bilden var förresten delikat.)

För övrigt är det inte alls konstigt att man ibland står på öronen här i New York. Vilda Västern, High Chaparall och Lustiga Huset på en gång!
Share
28 kommentarer

Pladask på Broadway (dag 2 i N.Y.)

Man skulle, om man ville, kunna ge denna dag ett av följande teman:

  • hoppsan
  • aj!
  • se upp
  • men wtf
  • amenhärregu.

Om vi tar det från början, väcktes jag klockan halv fyra på natten av Femtonåringen i Sverige, som hade förträngt allt vad tidsskillnader är. Med appen ”Sleepcycle” kan man stoltsera med sin kassa sömn på detta vis:

När jag inte kunde somna om, satte jag mig upp i sängen och skrev så att (det imaginära) tangentknattret nästan dränkte tunnebanetågens dundrande underifrån. Till min fasa upptäckte jag då att datorns laddsladd hade slutat funka.

Av pur chock, somnade jag och vaknade av ett plingeliplong som meddelade att nu var hyresvärden på väg in i lägenheten för att kolla på det trasiga kylskåpet. Finns det någon chans i världen att man då lugnt ligger kvar och inväntar hans entré –och när han kommer, vill han då kolla in i pannrummet? (Se gårdagens rapport.)

[Nu ska ni se framför er hur jag far upp ur sängen och omkring som en vettvilling och tar på mig strumporna sådär enbentshoppande och hur jag slår i knän och armbågar i allt som sticker ut det minsta lilla och hur mascaran hamnar på kinderna.]

En liten stund senare åkte jag vilse i tunnelbanan och dunkade min ryggsäck i huvudet på en skynklig farbror för att jag trodde att jag lutade mig mot en glasruta som i Stockholms tunnelbana. (För nytillkomna läsare: det är positivt att åka vilse. Inte att slå gamla farbröder i huvudet.)

Kolla hur det inte sitter en glasskiva där. Men det är heller inte en hålla-i-sig-stång, för den är ju fyrkantig …

En liten stund senare slog jag kameran i handen på en liten tant som måste ha varit 120 år. Hon kved till och jag bad om ursäkt så många gånger att hon till slut tröttnade på mig.

Jag skulle till en cykeluthyrare som hette Citibike, men hamnade hos en annan som hette Unlimited Biking, och på vägen slog jag mig i slang med kineser, araber, indier, en schweizare samt en arg kvinna med en konservburk på huvudet. (Det var inte läge att ta bild.) Sedan cyklade jag hela långa dagen!

Den här bilden har inte jag gjort, men eftersom jag cyklade efter den röda linjen, är jag tydligen en ”athletic-minded traveler”. Nåja.

Ibland klev jag av cykeln och in på ett museum som t.ex. Guggenheim och American Museum of Natural History. Just Guggenheim kommer jag att återvända till med en utförlig och associativ rapport, men tills vidare kan ni få se på några prylar från inbördeskriget.

Och så en titt på Natt på museet–museet, där jag bl.a. såg en film om universum, tittade på elefanter och den där jättedinosaurien som påminner om den som rasar i Bringing up Baby med Katharine Hepburn och Cary Grant.

Den som här petar på Pachysephalosaurus wyomingensis, är jag.
Den som här petar på en riktig meteorit, är jag.

På väg hem var jag trött och hungrig och obeslutsam, så jag åkte lite kors och tvärs och klev på fel tåg inte mindre än fem gånger. (Vilket, måste jag upprepa, är positivt.)

Precis som på vilket museum som helst, ser det ju ut i tunnelbanan.

Jag hittade indisk mat, drack sju glas vatten och begav mig när klockan började närma sig midnatt till den alltid öppna Apple-butiken på 5th Avenue för att köpa en ny laddare till datorn. Och det var helt otroligt!

Här är den lilla workshop-avdelningen. Kl 22 på kvällen!

Jag intervjuade personalen så länge att vi nästan kramades adjö efter den timme som jag var där. Fakta:

  • Lokalen är sanslöst stor och fullproppad när som helst på dygnet.
  • Det pågår alltid fem till tio workshops som kan handla om allt från att ta foto och ladda upp till att betala räkningar på nätet.
  • Ungefär 100 anställda jobbar samtidigt.
  • Säkerheten är rigorös: ett okänt antal civilklädda väktare finns inne bland kunderna.
  • När expediten vet vad man vill ha, knappas varunumret diskret in på en telefon, och vips kommer någon springande med prylarna.

På väg ner i tunnelbanan igen, köpte jag en gigantisk mugg med te och ett par småkakor (allt är svindyrt, så även detta: 60 kr) och begav mig sedan hemåt mot Broadway. I ena handen höll jag teet, i andra påsen från Apple-butiken, snett över bröstet hängde kameran och på ryggen hade jag ryggsäcken.

I ena sekunden gick jag och funderade på om jag gick åt rätt håll – och i nästa flög jag som en wrestling-aktör huvudstupa rakt ner i trottoaren. Teet for åt fanders, kameran slog i marken och dess batterilucka landade tre meter bort. Sakerna i Apple-påsen trycktes ut genom botten på påsen – och halvvägs ner på gatan där det ju finns randiga brunnslock till kloakerna, som alla i amerikanska filmer tappar ner saker i.

Såja. Där låg jag. Fram till mig sprang då två svartmuskiga män från Egypten – Osiris och Amon. De hjälpte mig upp och samlade ihop mina saker, konstaterade skrubbsår på händer, armbåge och knä och så skrattade vi åt det dråpliga och nästan stumfilmsaktiga i fallet.

Osiris håller här i min tomma jättemugg utan te. (Kameran kunde inte fokusera.)

På bilden är Osiris högra fot i den grop som var anledningen till mitt fall: jag stukade helt enkelt foten och då vet kroppen att den ska kasta allt ifrån sig och lägga sig ner.

Eller nåt.

Nu har jag slickat mina sår, tagit en värktablett (det satans knäet) och kommer att sova så sött så. Och kan ni tänka er: ingenting gick förlorat ner i kloakerna!

Share
24 kommentarer

VARNING! sa passkontrollen …

På Arlanda:

– Hej!
– Hej …?
– Hur mår du?
– Br…aa…?

Det var ett synnerligen underligt sätt att flirta, tänkte jag fåfängt och tittade på den lille pojkmannen framför mig. Jag hade stått i en kvart vid självincheckningen utan att lyckas klura ut hur man skannar ett pass, så nu stod jag där alldeles solo med den lille mannen som … hade en liten skylt med ”Airport security” på kavajslaget. Aha! Han skulle kolla om jag var skum!

– Hur tog du dig till Arlanda? Vad kostade det? Var ska du bo i USA? Hur beställde du din resa? Vad ska du göra i N.Y.?

Allt svarade jag på raskt och kvickt och leende. Men så kom en kluring:

– Vad har du tagit emot av någon som du tänker bära ombord på planet i ditt handbagage?
– Vaaa…?
– Vad har du tagit emot av någon som du tänker bära ombord på planet i ditt handbagage?
– Har tagit emot … nej, alltså, jag har inte ens tagit emot en macka. Man hade kanske kunnat tänka sig att min man kunde ha gjort en gullig matsäck till mig, men han är i Skå…
– Utmärkt, bra, ha så roligt! sa mannen och satte en liten gul etikett på baksidan av mitt pass.
– Eh, oj, jaha. Får jag ställa en fråga?

Den lille pojkmannen fick raskt sällskap av en kollega som stirrade mig i ögonen. Jag tänkte, det är väl lika bra att jag skjuter från höften.

– Vem avlönar er, alltså hur, nej, vem anställer er, är det USA eller Arlanda eller?
– Vem som avlönar oss får vi inte svara på. Men det är ett krav från USA att sådana här kontroller ska göras.
– Och hur länge pallar ni att stå så här och ställa frågor?
– Ptja, åtta timmar.
– ÅTTA TIMMAR? DU ÄR INTE KLOK! utbrast jag så att den andre mannen började kisa med sina ögon mot mig.
– Ja, alltså jag tycker om att prata … Nu kan du checka in väskan där borta.

Jag har då aldrig varit med om maken till noggranna kontroller. Passet halade jag fram säkert fem gånger (kontroll av den lilla gula lappen) och tre gånger kom långa män och tittade mig noggrant i mina blåa ögon.

Mina medresenärer är av fyra typer:

  • leopardmönstrade kvinnor
  • Hell Angels-liknande män med MC-västar
  • norrbottningar
  • amerikaner.

Sedan finns det en indian (tänk ”Gökboet”), en tjej med en enorm pizzakartong och en helkroppstatuerad man.

Chockerande nog fastnade jag i den sista passkontrollen. BIONG, sa skärmen och lyste rött: VARNING!

– Oj, sa polisen. Datorn varnar mig för dig.
– Är jag farlig?
– Ja. Du har ett ovanligt långt namn, och då ska jag vara extra uppmäkrsamt.

Då förklarade jag att Charlotte Lilly Elisabeth liksom inte var jag, så därför hade jag satt Lotten framför hela alltet. Och släpptes igenom!

Swooooosch! Fortsättning följer imorrn när jag har vaknat i Queens!

Nu lyfter planet strax, så jag hinner inte vända bilden rätt!
Share
25 kommentarer

Är jag månne i N.Y. 19–29 april?

Japp!

Ska jag då passa på att se NBA-basket? Och skrika när mina idoler till allas förvåning missar nåt så enkelt som ett straffkast? Ska jag njuta av snabbt spel, diviga stjärnor med långa balhandskar och de meterlånga knäskydden?

Ni ser att jag inte överdriver: de frusna stackarna har långkalsongliknande knäskydd och balhandskar utan hand.

Men … Näe. Det ska jag inte.

För just dessa dagar spelas inga coola matcher. Jag vrider förstås mina händer av bedrövelse i flera sekunder, och fortsätter sedan med att konstatera vad jag inte kan göra mer. Vilket inte är mycket. Eller så är det jättemycket.

Jag är tydligen ute i för god tid, så Late Show with Stephen ColbertThe Daily Show with Trevor Noah och Late Night with Seth Meyers har inte släppt sina gratisbiljetter än. Musikalen ”Hamilton” är slutsåld till i runda slängar år 2064 och Ian McKellen och Patrick Stewart spelar inte längre ”I väntan på Godot”.

Tiden går, det här var tydligen 2009.

Därför fokuserar jag just nu helt och totalt på var jag ska bo. Hej Google, säg mig var jag i storstan ska sova.

Åh, vilken fin – men oläslig karta.

Vi tar en annan, lite mindre detaljerad.

Åh, en svårläst och faktiskt lite suddig karta.

Färre detaljer, tack!

Okej. Man ska tydligen försöka hitta ett plejs här, och inte utanför.

Nu vandrar jag runt och får tips på vandrarhem, billiga hotell (som är lite för dyra), AirBnb och lopphotell (som inte ens de är i min prisklass). Det snurrar just nu runt i huvudet och inte har jag blivit det minsta lilla klokare. (Än. Det kommer! Jag ska bli en superturist!)

Jag åker alltså ensam till N.Y. på tio dagar utan uppdrag, mål, mening eller pengar. Det är familjen här hemma som slog sina många kloka huvuden ihop och bestämde att badrummet från 1978 inte behöver renovering lika mycket som jag. (Jag kostar ju dessutom mindre än ett badrum.) Att jag får flyga i ett hemskt flygplan trots att man inte bör göra det av miljömässiga skäl, beror på (jag har analyserat detta noggrant) flera orsaker, t.ex. att

  • det tar så förfärligt lång tid att åka båt till USA
  • jag kompenserar genom att inte alls vilja åka till Thailand
  • jag har åkt tåg mer än de flesta, särskilt om man räknar in förseningarna
  • jag 1992–2007 inte flög en endaste gång.

Nu har jag förstått att det är det här som gäller om man som jag gör vad som helst, nämligen att

  • köpa ett turistkort
  • vandra omkring på The Metropolitan Museum of Art och Museum of Modern Art i evigheter
  • njuta av Shakespeare Garden och cykla i Central Park
  • gå längs The High Lane
  • åka upp Empire State Building
  • gå över Brooklyn Bridge.
Det här huset tänker jag i alla fall undvika. Om inte annat så av säkerhetsskäl.

Jag tänker att jag ska äta massa mysko mat, gå på bio, spana in friluftsteater, åka tunnelbana bara för att åka tunnelbana och så klippa håret.

– Var klipper du dig, Lotten?
– Oh, i N.Y. förstås.

När jag på samma sätt reste ensam till Berlin (och bara cyklade) och Turkiet (och bara frös) gjorde jag sammanfattande listor på vad man kan hitta på. Här behöver jag helt klart er hjälp för att inte drunkna i allt som måste hinnas med på tio dagar …

Den sedan 1945 stängda tunnelbanestationen City Hall. YAY!
Share
88 kommentarer