Hoppa till innehåll

Etikett: kusin

Förbaskade flygplatstoaletter!

Igår flög jag till London för att träffa kusin Ann i Ditchling, gå på kalas, redigera i datorn, äta fish’n chips, skriva tre artiklar, berätta för alla om svenska skrivregler, gå på pub och säga sorry, pardon och excuse me till alla jag möter.

Sedan den förfärliga resan med Iberia förra året – där flygplanet inte bara verkade köra på grusväg utan i en berg-och-dalbana – har jag drabbats av störttankar och undergångskänslor när jag sätter mig i ett flygplan. Det är en ytterst mild rädsla och går inte alls att jämföra med hur de panikslagna känner, men lite nervöst är det. Dock gick resan bra, kaptenen fick applåder och alla passagerare betedde sig som i SJ:s gamla reklamsnutt.

Jag trippade på lätta fötter genom passkontrollen, där man står i vansinnigt långa, slingrande köer och sedan kontrolleras snabbt via en maskin som tydligen inte släpper genom tanter i 75-årsåldern.

När jag stod i kön, blev alla inläppta utom fem gråhåriga damer som inte alls kände varandra. (De föstes till en specialkontroll.)

Sedan vandrade jag vidare till bagageutlämningen och passade då på att gå på toa.

– Humdidum, trevligt, fullt med folk, trallala, några som sminkar sig, några som tvättar ansiktet med kallt vatten och några som faktiskt byter från mysbyxor till något mindre bekvämt. Vissel-vissel.

Men det är något med flygplatstoaletter som gör att jag tappar huvudet. En kamera har jag glömt i USA och aldrig återfått. En nyköpt (tom) handväska lämnade jag på handfatskanten i Berlin och igår hängde jag noggrant upp min vackra, svarta, belgiska kappa med finfin kapuschong inne på toa – och lämnade den sedan till sitt öde.

Jag hämtade obekymrad resväskan (lite med hey hey-feeling igen där, eftersom alla står kloss intill rullbandet och man måste tränga sig fram [sorry, pardon och excuse me] om man har hamnat i det bakre ledet), köpte en tågbiljett till Hassocks, trängdes med alla pendlare (sorry, pardon och excuse me) och satte mig mycket tillfreds med all packning ner på ett säte. Och slog handen för munnen av förskräckelse.

– KAPPAN! KAPPAN! NEJ! KAPPAN! JAG ÄR EN IDIOT!

När jag två sekunder senare hade slagit bort tanken på att dra i nödbromsen, bända upp dörrarna och springa tillbaka till toaletten, lugnade jag mig och fyllde istället i ett lost-and-found-dokument som verkade vettigt i mobilen.

Nu bor kappan antingen hos någon som frös och tyckte att den var lika fin som jag (den har markerad midja, serni) eller så har personalen på Gatwick tagit hand om den. Själv går jag i lånade ytterkläder och funderar på om jag hade något viktigt i fickorna på finkappan.

Ungefär så här såg den inte alls ut – men ni förstår hur fin den var?
Share
19 kommentarer

På plats

Båten som tog mig från Paros till Antiparos som trots namnet är väldigt positivt.

Om man reser konstant i 28 timmar, kommer man bra långt. Jorden runt på 28 timmar kanske rent av skulle vara en avslappnande upplevelse? Men om man som jag igår och idag reser i 28 timmar och då spenderar hur många timmar som helst på flygplatsgolv, kommer man så småningom bara till den grekiska övärlden.

Till detta sovrum, t.ex.

Så vad gör man då under evinnerliga timmar på flygplatser? Går man en glad promenad utanför Arlanda när man råkar komma i vansinnigt god tid? Nej, först sover man lite och sedan försöker man ta en bild på en amerikansk hippie från Dalarna.

Men bilden blev inte så bra.

Går man kanske en stärkande promenad utanför Münchens flygplats om man har fem timmar att slå ihjäl? Nej, först sover man en stund.

Sedan sätter man sig på ett marmorgolv och letar (förgäves) efter internet.

Tar man in på hotell i Aten för att hinna sova i fyra ynka timmar? Nej, man sitter vaken på flygplatsen och försöker hitta internet. Sedan somnar man i småryck.

När man har varit semivaken i över ett dygn och befinner sig på ett stängt café innan solen har gått upp, letar man dock inte efter internet. Man somnar lite. Jag har alltså dreglat mig genom Europa. Och alla som går på diet – vad sägs om denna kostcirkel under mina 28 resetimmar? Nio mackor och fyra öl.

En helt annan sak: är det egentligen så himla kul att vara arkitekt i Grekland?
Share
15 kommentarer