Etikett: Ditchling

På vift igen – mest i England

Publicerat av Lotten Bergman den 19 november 2024 17:37

Min kamp mot november fortsätter med lustifikationer som ett besök i Stockholm (Språk-forum) och en fullständigt galen person som ståuppade i Eskilstuna utan att vara ståuppare eller ens behärska konsten att dra skämt. Mycket uppiggande!

Bäst på Språkforum var Sara Lövestam, som hade handritade bilder på sin PPT och uttryckte sig så väl att det var som att äta språk med dessertsked.

Jag har även fixat och donat i köket, som såg ut som skrutt med sina bebis-blåa, slitna köksluckor. Eftersom det var jag själv som byggde köket för 24 år sedan, kunde jag inte klaga på underliga snickarlösningar utan bara klappa mig själv på axeln och säga ”du visste inte bättre”.

Men hejsan Lotten, som då bara var 36 år.

Allt gick mig emot: jag tappade hammare på foten, skrapade kinden mot en vass spånskivekant, klev i en tapetklisterburk, rengjorde bakom golvlisten med rasp, slog knogarna blodiga och stoppade upp en pensel i näsan. Av frustration upphävde jag ett primalskrik när jag inte fick loss skräpet som hade fastnat under diskmaskinen:

– VARFÖR SKA ALLT TA SÅN JÄVLA TID?!?!

Då fick jag loss det som satt fast.

Det som satt fast var en bit dubbelhäftande tejp med en kylskåpsmagnet med ordet TID. Någon med mig skämtar aprillo.

Men nu är köket **nästan** färdigt. Tyvärr ser man direkt hur oerhört sliten den påmålade mattan är, så det måste fixas. (En annan dag.)

Eftersom England har ett lika förtjusande novemberväder som Sverige [plats för ironiska fnysningar], satte jag mig plötsligt på planet mot kusinen i Ditchling. Numera väljer jag – vilket verkligen kan rekommenderas – platserna vid nödutgångarna i mitten.

Dels kan man sträcka på benen under hela resan, dels turbulensfladdrar planet lite mindre just där.

På tåget från Gatwick beundrade jag tågkompaniets fantastiska informationsskyltar där man kan få reda på allt som en tågresenär kan tänkas behöva veta. Eventuella förseningar, korta perronger, trafikstockningar, trasiga rulltrappor, vilken vagn man åker i om perrongen skulle råka vara för kort och ”glöm inte paraplyet”.

Männen närmast mig satt och drack öl och pratade om den kommande matchen som de var på väg till, och som de med all säkerhet skulle förlora med minst fyra mål. Mannen i mittgången längre bort stod och serverade champagne till sina medresenärer. Stämningen var oerhört lättsam, glad och trevlig och alla stämde upp i en för mig helt okänd sång som champagnemannen tog initiativ till.

Mitt kusinbarn John Hinton har som yrke att skriva roliga sånger och uppträda än här, än där. Vi var på hans senaste föreställning där han inledde en vetenskapsrelaterad show-dag, som avslutades med någon som hette Lintott!

När jag gjorde lite efterforskningar visade det sig att Lintott varken var lintott eller av svenskt ursprung. Släkten kom nämligen bara från orten Lintot i Frankrike.

Här kommer kusinbarnet och sjunger om sina minnen från den egna födseln.

Som vanligt när jag är här, är allt så brittiskt pittoreskt att jag måste ta bilder på alla hus, människor, brunnslock, pubskyltar och telefonkiosker – trots att jag redan har 597 liknande bilder i min proppfulla mobiltelefon.

Mina släktingar här säger ”hm, englasfönster, dragigt, fuktigt och svindyrt”, men si det struntar jag i.

Förutom umgänge, musikföreställning, shopping och fotograferande, ägnar jag mig åt AI-studier. Håll tummarna – det verkar faktiskt som om jag ska kunna försörja mig på mina kunskaper …

Cheers!

16 kommentarer

Vad har hänt i Storbritannien sen sist?

Vad har hänt i Storbritannien sen sist?

Publicerat av Lotten Bergman den 6 februari 2023 00:47

Min kusin bor sedan 1984 i Ditchling, England, Storbritannien – och under åren har jag åkt hit så ofta som möjligt. Men så kom ju corona, och på det Brexit och ekonomiska trassligheter samt väder, vind och annat.

Men nu är jag här! Precis som förr sörplar jag mer te än mina släktingar, njuter av brittisk tv-reklam mer än jag borde och kan inte sluta fascineras av pubarna och de smala gränderna samt kyrkogårdarna.

Kyrkogård som är så gammal att stenarna nästan inte orkar hålla sig upprätt.

– Men hörru Lotten, hur är det egentligen med Brexit … Är inte allt förändrat nu? The former Great Britain är väl inte mer än en liten tummetott?

(Det är alltså ni som komna så här långt i detta inlägg undrar just detta.)

Nej! Allt är som vanligt! Här är mjölken vid tomtgränsen!

Eller. Nja. Hm, kanske är allt inte likadant. För det är avgrundsdjupa sprickor mellan kompisar och bekanta på varsin sida om Brexitgränsen – precis som mellan demokrater och republikaner i USA. De polariserade polarna diskuterar:

– Det är hopplöst att skicka paket till Sverige för det kostar ohemult mycket och vi måste deklarera exakt vad vi har packat in!
– Men så är det i många delar av världen.
– Va? Och det gör det rättvist, eller vaddå?

– När mina svenska vänner (av misstag) råkar köpa nåt från Storbritannien kostar det 179 kr extra för att det köpta ska komma in i Sverige – oavsett om produkten kanske bara kostade 19 kr att köpa!
– Men det är väl rimligt?
– Va? Rimligt? Dra åt skogen!

– Före Brexit var hyllorna i affärerna aldrig tomma. Nu ser det ju ut som i Östtyskland här!
– Där har du fel. Att hyllorna är tomma är inget ovanligt. Så var det även före Brexit.
– Va? Är du helt galen?

Här är tre bilder från dagens besök på Tesco.

Avokador och andra grönsaker låg glest, mycket glest.

Tomat-tomt. (De få tomater som vi faktiskt hittade på en annan hylla var omogna, stenhårda och svindyra.)

Inte ens ett litet ruttet ägg fanns kvar i hela affären. Och det är en jädrigt stor affär, så man borde kunna hitta i alla fall ett. (Ni kan ana att den tomma äggavdelningen är jättestor med tanke på alla tomma plastbackar och kartonger på hyllorna.)

Men tack och lov ekade inte hela affären tomt; det fanns ju jordnötssmör, buljong, barnkläder, chips och vin! Och så den delikata, engelska färdigmaten!

Fläsk, ost och lök i ett degknyte med lite mer ost.

Kryddat korv-kött med en kärna av äggmajonnäs, rullat i ströbröd … tror jag.

Fläsk, kryddat med ättiksgurka … och väl rullat i ströbröd? Färdiga att äta är de i alla fall.

Inne i pajdegen hittar vi mör biff i en mustig sås. (Eller är det månne dadlar?)

Näää, min kusin Ann är ju svensk, så vi köpte inte fläskpaj. Vi äter t.ex. lax och rotgrönsaker med hennes brittiske make Mike framför tv:n, hinkar vin och tittar på roliga tv-program som ”QI”, ”Would I Lie to You” och mystiska deckarserier med kramsande grus.

Varje gång jag kommer hit, kör min kusin ut mig till olika ställen i närheten. I Eastbourne (där jag var på språkresa 1979) finns Beachy Head, som är en klippformation som varenda dag bevakas av diskreta poliser pga. de många självmorden som begås just här.

Platsen är jähätteläskig.

Och det här var ju bara lite intressant historia ur Nordisk familjebok (1904). Förtjusande språk.

Men NUUU fattar ni. Inga staket, nej. (Bilden kommer från Turistbyrån i Eastbourne.)

När jag idag skulle fotografera klipporna och fyren, kröp jag på alla fyra redan fem meter från klippans kant eftersom det det kändes som om vinden skulle putta omkull mig. Sedan lade jag mig platt på mage och höll med möda upp kameran för att kunna ta denna bild. Därefter kröp jag baklänges och reste mig långsamt upp medan jag tittade på den hemska avgrunden som på något sätt försökte göra mig yr och svag.

Beachy Heads fyr – som ser ut som en liten legopinne där nere. (Foto: Jamen det är ju Lotten Bergman.)

Väl hemma igen drack vi och pratade om flydda tider och hur alla somrar på 1970-talet var varma och soliga samt hur till och med plåstren på knäna var bättre förr. Och så beundrade jag som vanligt Paul McCartneys glasögon, som han glömde hemma hos Mike en dag runt 1966.

15 kommentarer

Do get into cars with strange men!

Publicerat av Lotten Bergman den 13 augusti 2018 00:40

Tänk er trapphuset i ett hyreshus, byggt på 1950-talet ungefär.

[Alla sneglar snett uppåt till vänster och tänker till.]

Jag vet inte hur ni föreställer er att det ser ut, luktar, låter och känns, men för mig är det självklart:

- det är plötsligt 1975
- jag har träskor och klapprar omkring i stentrapporna
- hissen är av den skakiga varianten
- det finns sopnedkast på varje våning
- bakom några dörrar hör jag röster eftersom det är relativt lyhört.

Idag var vi i ett hyreshus som inte alls stämde in på denna beskrivning – i Hove. Det är en stad som har vuxit ihop med Brighton och som har ypperliga kommunikationer överallt, så där vill alla bo.

Men det såg inte ut som i Sverige.

Detta är trapphuset med en plastig dragspelsdörr till hissen.

Hela trapphuset var klätt i en tjock, jättefluffig och knallbrun heltäckningsmatta, vilket ju dämpade alla ljud och kändes lite gillestugemysigt. Ni ser den fyrkantiga lådan som hänger på väggen till vänster om hissen? Det är en av två monstruöst stora askfat som fanns på varje våningsplan!

På innergården hade alla lägenheter soptunnorna på en liten balkongavsats.

Alla balkonger var förbundna med smala trappor, vilket jag trodde var nödutgångar – lite som amerikanska brandstegar. Men nej … det är trappor för sopgubbarna, som hämtar soporna genom att klättra halvvägs till månen och ner igen.

Just den här balkongens fäste i väggen var lagad med silvertejp.

Väl ”hemma” i Ditchling igen, gick jag på en huppegupptäcktsfärd i omgivningarna. Och vilse, förstås.

Efter 1 km var det (med tanke på de trasslande knäna) meningen att jag skulle gå rakt norrut och hem igen.

Jag gick och gick och såg fantastiska hus, roliga trädgårdar, gamla gubbar, cyklister och …

Alla hus har namn som Melrose, Dunkirk, Flower’s Den, Heathers Heath och …

Men för det mesta gick jag i en sådan här miljö, strax bredvid den smala, smala landsvägen där alla kör som biltjuvar på uppåt-tjack.

I byn Westmeston fanns en gammal telefonkiosk.

Men precis som på Doctor Whos Tardis, stod det fel på dörren. Så jag öppnade för att kolla om den kanske var större på insidan.

Näe – men nästan lika bra: ett bokbytarplejs hade ersatt telefonen!

Jag promenerade vidare. På ett ställe stod jag villrådig och funderade på om jag skulle gå igenom en kohage och bli ihjälstampad eller om jag kanske istället skulle gå på vägen och bli ihjälkörd. Strax bredvid mig stannade en bil som nyss körde förbi i 120 knyck. Bilen backade lite zick-zackande mot mig och jag tog mig ängsligt åt mobilfickan. Föraren hojtade till mig:

– Are you all right, love?

Jag förklarade att jag ville gå till Ditchling, men att vägen kändes lite för smal.

– Get in, I’ll give you a lift!
– Well, my parents always said I shouldn’t trust strange men and … inledde jag.
– … certainly not get in a car with one! fyllde mannen i.

Mannen förklarade sedan att han ägde en pub i grannbyn och att han bara skulle köra mig till nästa korsning. Okej, sa jag och hoppade in med mobilen redo.

Så här såg han ut, min räddare i nöden som inte alls planerade att slå ihjäl mig. Han pratade trevligt under två minuters bilfärd och suckade ”tiderna förändras” med andemeningen att det faktiskt var bättre förr.

Precis där jag blev avsläppt av pubägaren, hittade jag en före detta igelkott.

Jag vandrade vidare och hälsade på alla jag mötte. Jag sa Bonjour till en fransk familj och Guten Tag till en tysk familj och alla var så sprittande glada och rödkindade. Om jag skriver en bok om just detta, kan en heta ”En fransk, en tysk och Bergman”.

28 kommentarer

Fotosafari från Ditchling

Publicerat av Lotten Bergman den 25 september 2017 23:45

Får jag bjuda på en liten promenad på den engelska landsbygden?

I Ditchling, dit jag åker några gånger per år för att hälsa på kusin Ann, har en celebritet som barnprogramsledaren Theakston bott (who?). Sir Donald Sinden (vem?) har bott här och Dame Vera Lynn (aha!) bor där – och hon fyller just nu 100 år. Dessutom var konstnären och Sans Gill-kreatören Eric Gill från byn.

Det urgamla Wings Place är inte Paul McCartneys hus, men väl ett hus som Anne of Cleves fick när hon påtvingades skilsmässa från Henrik VIII (ja, the one).

Alla kyrkor i England har en pub på krypavstånd – kyrkan till vänster och ”The White Horse” till höger.

Värmen i kyrkan kommer av detta underliga element med tillhörande inte särskilt diskreta rör. Dessutom är det tydligen effektivt som ett litet stearinljus.

I kyrkan finns på varje bänkrad knäkuddar som är så vackert broderade att man nästan svimmar av hantverksbeundran.

Kusin Ann har här dragit upp hundstoppen som är till för att hindra plötslig lammjakt ute på fältet. (Människor får klättra lite.)

Här kommer tonåriga skolbarn på väg hem i sina uniformer. Tjejernas kjolar är egentligen knälånga, men alla rullar upp dem som att de nästan blir Twiggykorta trots att upprullningen blir som en korv uppe i midjan.

Brittiska brevlådor får minsann sättas fast lite som man vill. (Fast denna frihet kanske mest gäller den amerikanska Kalle Anka-modellen.)

Ett helt vanlig, brittisk toalettutbyggnad.

Apoteket i Ditchling har förstås en piffig, synnerligen brittisk heltäckningsmatta.

Det gäller att som ägare till ett oerhört modernt hus (som chict bryter av mot all gammal bebyggelse) ha både hängslen och livrem samt på det även dragsko: trippelbarriär ut mot gatan.

The Browne Burial Ground. (Hur nära en kyrkogård kan man egentligen bo?)

Kyrkogården här ovan ligger intill en proppfull kyrkogård. När the Brownes började dö och det visade sig att de inte fick plats på den ordinarie kyrkogården, köpte de raskt den här plätten att begravas på. (För övrigt bodde Brownefamiljen under flera generationer i Wings Place på första bilden.)

Det där huset byggde Herbie Flowers runt en över ett staket forslad flygel. ”It was quite a hassle”, sa han lugnt.

There we are, nu har vi promenerat färdigt – dags för a nice cup of tea!

20 kommentarer

Förbaskade flygplatstoaletter!

Publicerat av Lotten Bergman den 22 september 2017 13:34

Igår flög jag till London för att träffa kusin Ann i Ditchling, gå på kalas, redigera i datorn, äta fish’n chips, skriva tre artiklar, berätta för alla om svenska skrivregler, gå på pub och säga sorry, pardon och excuse me till alla jag möter.

Sedan den förfärliga resan med Iberia förra året – där flygplanet inte bara verkade köra på grusväg utan i en berg-och-dalbana – har jag drabbats av störttankar och undergångskänslor när jag sätter mig i ett flygplan. Det är en ytterst mild rädsla och går inte alls att jämföra med hur de panikslagna känner, men lite nervöst är det. Dock gick resan bra, kaptenen fick applåder och alla passagerare betedde sig som i SJ:s gamla reklamsnutt.

Jag trippade på lätta fötter genom passkontrollen, där man står i vansinnigt långa, slingrande köer och sedan kontrolleras snabbt via en maskin som tydligen inte släpper genom tanter i 75-årsåldern.

När jag stod i kön, blev alla inläppta utom fem gråhåriga damer som inte alls kände varandra. (De föstes till en specialkontroll.)

Sedan vandrade jag vidare till bagageutlämningen och passade då på att gå på toa.

– Humdidum, trevligt, fullt med folk, trallala, några som sminkar sig, några som tvättar ansiktet med kallt vatten och några som faktiskt byter från mysbyxor till något mindre bekvämt. Vissel-vissel.

Men det är något med flygplatstoaletter som gör att jag tappar huvudet. En kamera har jag glömt i USA och aldrig återfått. En nyköpt (tom) handväska lämnade jag på handfatskanten i Berlin och igår hängde jag noggrant upp min vackra, svarta, belgiska kappa med finfin kapuschong inne på toa – och lämnade den sedan till sitt öde.

Jag hämtade obekymrad resväskan (lite med hey hey-feeling igen där, eftersom alla står kloss intill rullbandet och man måste tränga sig fram [sorry, pardon och excuse me] om man har hamnat i det bakre ledet), köpte en tågbiljett till Hassocks, trängdes med alla pendlare (sorry, pardon och excuse me) och satte mig mycket tillfreds med all packning ner på ett säte. Och slog handen för munnen av förskräckelse.

– KAPPAN! KAPPAN! NEJ! KAPPAN! JAG ÄR EN IDIOT!

När jag två sekunder senare hade slagit bort tanken på att dra i nödbromsen, bända upp dörrarna och springa tillbaka till toaletten, lugnade jag mig och fyllde istället i ett lost-and-found-dokument som verkade vettigt i mobilen.

Nu bor kappan antingen hos någon som frös och tyckte att den var lika fin som jag (den har markerad midja, serni) eller så har personalen på Gatwick tagit hand om den. Själv går jag i lånade ytterkläder och funderar på om jag hade något viktigt i fickorna på finkappan.

Ungefär så här såg den inte alls ut – men ni förstår hur fin den var?

19 kommentarer

I’m on Fire!

Publicerat av Lotten Bergman den 1 maj 2016 12:46

Andra dagen på landsbygden i södra England inleddes med en bilfärd som hette duga. Som bitvis kändes livsfarlig. Och kanske lite blåsig. Samt väldigt Bondsk.

(Sänk ljudvolymen: man hör bara massa vindbludder där jag sitter som Isadora Duncan.)

Hm. De är verkligen väldigt duktiga på att köra på fel sida här.

I en liten slottsbutik bjöds vi på provsmakning av nya tesorter, som naturligtvis inte hällldes upp ur en termos utan bryggdes i realtid. Vi tre valde tre olika teer, varför tre olika tekannor trollades fram. Men … vad var det som stod där på bordet bland alla teerna?

teprovning — Se vad te-reklamgörarmänniskan dricker …

– Are you drinking coffee while selling tea? Got you!
– Ooooh, sorry, I mean, I love tea, but, oooh, sorry! You know … we all need our coffee …

Jag lovade dyrt och heligt att inte tala om detta för någon. I England.

jaguar — Och vips, satt jag i en Jaguar, där alla i framsätet matchade bilklädseln med sina täckjackor.

Vädret här är svenskt, engelsmännen är engelska och det svenska och engelska språket blandas hej vilt eftersom alla brittiska män i sammanhanget är gifta med svenska kvinnor. Så här såg de ut på den tiden det begav sig – när britterna kom en masse till Stockholm för att undervisa:

annmike_svv1976 — Engelsmän med svenska flickor 1976. Kusin Ann längst till höger, hennes mustaschprydde Mike i bildens mitt.

Bilden ovan illustrerade en tidningsartikel om publivet i Stockholm, som sades vara på utdöende nu när McDonald’s hade öppnat på Söder och ett ”hamburgerkrig” hade utbrutit.

– Icke då! sa britterna och bjöd laget runt på mer öl, gifte sig med svenskorna och fick tvåspråkiga barn.

ann_mike 1976 — Kusin Ann med Mike en minut efter vigseln 1976. Att de gifte sig i jeans utan sina föräldrar närvarande gjorde då ett oerhört stort intryck på mig och jag ansåg att de var det coolaste brudpar världen hade skådat. Sedan gifte jag mig som en mespropp i vit klänning i kyrka med alla upptänkliga släktingar på plats …

Anledningen att jag är här i England är alltså att de unga tu på bilden ovan firar 40-årig bröllopsdag. Igår var vi ute på restaurang här i Kenton, och då höll jag på att brinna upp. Och kan ni begripa – det hela fångades på bild!

lottenonfire — Här fotograferas jag, samtidigt som mitt hår börjar brinna.

Kusin Ann tog bilden, ryckte till, pekade mot mig och sa:

– Hhhh … fffffff … pppphhh … här!

(Hon sa förstås ”hair”, men det fattade jag ju inte.)

– Va?
– Håret! Eld!

Snabbt och instinktivt samt säkert påverkad av en stickande lukt och värme i nacken – plus Anns skräckslagna ansiktsuttryck – lyfte jag händerna till hästsvansen och kvävde elden. Det hår som brann upp, skakade jag ner på menyn och fotograferade.

Middagen fortsatte och när det var dags att gå hem, frågade jag personalen om jag möjligtvis skulle kunna få köpa mitt vinglas eftersom det var så rasande trevligt att dricka ur. Diskussion uppstod om huruvida det var glaset eller sällskapet som bidrog till den trevliga känslan, men slutligen fick jag besked – självklart skulle jag få glaset gratis; jag hade ju nästan brunnit upp på kuppen.

vinglasinatten — På väg hem med mitt flotta, flottiga glas – som jag ju betalade med mitt hår.

26 kommentarer

Mitt första engelska bröllop

Publicerat av Lotten Bergman den 4 augusti 2014 00:16

Drygt 60 britter och tiotalet svenskar är komplett omöjliga att få ordning på när det gäller gruppfoto. Alla vill stå längst bak och inte synas! Jag ryade, domderade, pekade, gestikulerade och hade mig – men alla bara gömde sig. Nåväl, sa jag och tryckte på självutlösarknappen och sprang.

Visste ni att ett väldigt viktigt moment under själva ceremonin här är att brudparet och två vittnen skriver på vigselattesten? (Hm. Det kanske inte är det det heter? Nåväl.) Vi sjöng först ”I’m a Believer” och lyssnade sedan på de unga tus löften till varandra, såg ringpåtagning och lyssnade noggrant på allt som sades. Under hela akten satt en allvarlig man i ena hörnet av lokalen och bläddrade bland sina papper medan vigselförrättaren förättade det som förrättas skulle.

mannenikyrkan — Som en dag på kontoret, liksom.

Plötsligt var det dags att samlas runt skrivbordet. De fyra som skrev under, gjorde det långsamt med darrig hand på två olika ställen, så under tiden tappade vi åskådare fokus och började mumla och fnittra så att stämningen blev fantastiskt uppsluppen och trevlig. Nu planerar jag visserligen inte att gifta mig igen, men om jag gör det, så ska vi göra precis så här.

malinsign — Bruden och allvarlige mannen.

Och hur det nu gick till, så blev det sedan med de på bilden ovan ytterst städade gästerna ett jädra röjarparty med sönderslagna glas, vrickade fötter, en blodig tå, en skotte i kilt, vegetarisk barbecue och den svettigaste cateringpersonal jag någonsin har sett. (Deras två jättegrillar klappade ihop så att de fick värma nötbiffarna [inte som i ko-nöt] i en pytteliten, vanlig köksugn.) Jag pratade mig hes, dansade, puttade ner en man i en frysbox, skrämde en svensk och kom via en becksvart kyrkogård hem vid halvtretiden på natten.

morgonen_efter — Och idag har vi städat!

Om en vecka ska jag på nästa bröllop, men det är i Sverige och då är jag bara ingift faster och kommer säkerligen inte att snubbla över gravstenar, svära på engelska, pussa okända män på kinden, få en frisbee i pannan eller klättra omkring bland bjälkar för att riva ner ljusslingor.

37 kommentarer

Med huvudet under armen i England

Publicerat av Lotten Bergman den 3 juli 2013 12:27

Ni vet hur man gör allt för att som gäst

hjälpa till
inte vara till besvär
på något sätt betala maten
vara välkommen tillbaka en annan gång.

Med andra ord: som gäst ska man vara väluppfostrad. Jag, Tioåringen och Trettonåringen är nu hemma hos min fantastiska kusin Ann i Ditchling, och hon är så gästfri att väluppfostrandet liksom kommer av sig självt.

Det första vi gjorde när vi kom hit var att handla i en mataffär – ungefär det bästa och roligaste jag vet. All mat här är så billig, ”2 for 1” är mer regel än undantag och avdelningen med prydligt upphängda, inplastade ko- och grisdelar är så stor och imponerande. Jag plockade på mig två stora burkar jordnötssmör som Nittonåringen har beställt och valde ut en stor chipspåse och tänkte att ”även om det här inte är en storhandling så ska jag betala den och hoppas att vi åker och handlar igen så att jag kan få betala mer”.

Under tyngden av bautacips knäade barnen. — Under tyngden av bautachips knäade barnen.

Väl framme i kassan visade det sig att jag – mitt nöt – inte hade plånboken med mig, för den låg kvar i bilen till alla eventuella bovar och banditers stora lycka. Ann fick alltså betala hela handlingen, inklusive mina jordnötsburkar och chips medan jag bannade mig själv och tänkte att seniliteten nog har slagit klorna i mig lite väl tidigt.

Dagen därpå skulle vi åka buss till Brighton.

– Trarajdiraaa, vad kul, packa handväska, ta bort onödiga, svenska kvitton och medlemskort ur plånboken SOM JAG NU STOPPAR NER I VÄSKAN, sa jag högt till mig själv för att inte göra om misstaget.

Men hur betalar man på bussen i England? Jo, med mynt. Har jag några mynt? Eh. Nej, hela påsen med brittiska pengar ligger ju kvar hemma.

– Harrrkl, hrrrrm, kära kusin, eh, får vi låna lite slantar till bussen? sa jag och höll ut handen som den tiggare jag är.

Naturligtvis fick vi det. Tio pund i slantar skramlade en stund senare i min ficka och på huvudet hade jag mina läsglasögon eftersom jag ju fortfarande måste läsa valören på pengarna. Vi var rustade för stadens äventyr, helt på egen hand! Allons-y!

Vi åkte in till Brighton och hittade två Tardis, om än i fel färg och av fel årgång.

Som de absolut enda i hela Brighton, badade sedan barnen.

Själv satt jag kvar på stranden och frös ihjäl.

Efter badet, var det dags för shopping. Eller vad man kan kalla det: vi går in i affärer och klämmer och känner och så får barnen önska sig något som jag köper och så fikar vi och så köper vi en glass och så andas vi brittisk luft och trrrrrrrivs. Men för att kunna trivas på just detta vis måste man ha pengar!

– Hej pankomaten, nu ska vi ta ut pengar, trallalaaa. Plånboken har jag här och nu ska jag stopp … stoppa … nu ska jag stoppa in mitt kort … eh … men … hallå?

Jahaja. Inga kort. När jag plockade ut onödiga saker ur plånboken, tog jag ju även ut betalkorten. De enda som låg kvar var tre lånekort. Andas. Andas. Le lite snett, för det gör människorna i sådana här lägen i romaner.

– Ojojojoj, barnen. Jag har klantat mig, så nu har vi inga pengar. Men vänta! Här i fickan har jag ju nästan fyra pund! Här får du ett, här får du ett, här får jag ett. Nu får ni handla för ett pund var!

Tioåringen spelade upp sin peng på ett arkadspel, Trettonåringen köpte en liten mjukis-surikat som nu heter Will Shakespeare och jag köpte ett anteckningsblock som ser ut att vara minst hundra år gammalt. Vi sammanstrålade efter ett par timmar med kusin Ann och jag förklarade läget.

– Nämen! Nämen! sa hon. Hur mycket vill du låna? Hundra pund? sa hon.
– Ja … tack … sa jag och höll ut handen som den tiggare jag var – ännu en gång.

Summa summarum: jag har hittills inte gjort av med en enda krona, men för kusin Anns 110 pund haft riktigt roligt!

Men här var det helt gratis att stå och oooooo:a och aaaaaaa:a.

95 kommentarer

Vad man gör på den engelska landsbygden

Publicerat av Lotten Bergman den 26 oktober 2012 23:59

Plötsligt kom min kusin på att vi skulle se på Oliver Twist. Minns ni?

Så vi åkte hit och dit i vår jakt på dåtiden.

Vi gick in i konstiga affärer där det fanns allt från tomtar i naturlig storlek till soppslevar och kaninöron, till stormarknader med allt från skiftnycklar till skoputs och till en kyrka med genomskinliga fönster samt en och annan pub.

Kolla, inga blyinfattade fönster! — Kolla, inga blyinfattade fönster i Berwick!

Plötsligt blev vi liksom Stålmannen intresserade av en mystisk artefakt. Tioåringen klev in …

… och skrek ”It's a TARDIS!” (Ja, han pratar fortfarande bara engelska.) — … och skrek ”It’s a TARDIS!” (Ja, han pratar fortfarande bara engelska.)

Ingen, säger ingen, har varit i denna telefonkiosk sedan åtminstone … 2011.

Vi gav slutligen upp jakten på filmen och åkte hem för att beställa den på internet. Klockan 18:37 gick beställningen igenom, och Oliver Twist kommer att levereras vid dörren i morgon kl 11 – för här har får man post även på lördagar. Jag som numera knappt får post ens på vardagar blev förstås intill döden imponerad.

På tv pratade man ungefär samtidigt om Beatles-prylar som säljs till fantasipriser – idag handlade det om en LP med alla fyra beatlarnas autografer på. Utropspriset är 200 000 kr.

– Jahaja, sa kusin Ann. Då kanske Paul McCartneys glasögon är nåt att ha?

Och så gick hon och hämtade dem.

– Ja, han glömde dem hemma hos Mike en gång, och … ptja, här är de.

pauls_brillor — Ni ser fingeravtrycken? Som är fulla av DNA!

Ja just det, jag glömde:

Ungefär tio minuter hemifrån såg kusin Ann ett barn med en stor väska och en kvinna med krycka på den smala trottoaren som går längs de slingriga vägarna som förbinder byarna med varandra. Hon tvärnitade med bilen och kastade sig ut och ropade något ohörbart. Kvinnan skakade på huvudet och barnet nickade. Kvinnan skakade på huvudet igen och barnet nickade igen. Så hoppade barnet in i bilen, medan kvinnan stod kvar på trottoaren. För mig var det en glasklar situation: kusin Ann ville ge dem skjuts hem eftersom hon kände igen dem och visste var de bodde. Kvinnan ville ha motion och gå hem, medan barnet ville åka med den tunga väskan. Men för Tioåringen var detta helt obegripligt. Han sa – ganska tyst – med bekymran i rösten (fortfarande på engelska):

– But this feels … strange. Mom … Is this a kidnapping?

79 kommentarer

Virgina Woolf hade en syster of her own

Publicerat av Lotten Bergman den 8 maj 2010 00:42

Trots rubriken ska det här inte handla om Virginia Woolf eller hennes mest berömda bok, utan om hennes syster: Vanessa Bell. För i hennes hus – Charleston Farmhouse – var jag igår.

charlestonfarmhouse — Charleston Farmhouse. Den lilla boden som sitter fast på gaveln där till vänster är en ingång till köket. Coolt sätt att öppna en dörr till ett dörrlöst rum.

Lite grann är det som att vandra i Carl och Karin Larssons Sundborn eller Zorns hus i Mora – man säger ”ooooh” och ”aaaaaah” och tänker att ”så där ska jag göra hemma” (och så åker man bara hem och sätter upp en kastrull på väggen inne på toa, vilket ingen av de stora konstnärerna ju hade). Men jag fastnade mer för livsödena än konsten och försöker (än en gång) begripa hur tidens tecken ju står där hur tydliga som helst i nuet utan att vi ser dem.

liggandedamen_charleston — En svävande keramikdam i Charlestonträdgården. (Gjord av Quentin Bell.)

Målningarna och konstverken och porslinet och tapeterna och gardinerna i Charleston Farmhouse är otroligt moderna idag, men ansågs som rent vansinne 1913. Gah. Jag vill kunna se framtiden bara för att kontrollera om det som vi idag anser vara totalknäppt kommer att vara naturligt om hundra år. (Kommer inte riktigt på vad som anses helknäppt idag. Plattång? Nä. Bensinbilar? Hm, måste tänka tvärtom. Miljonprogrammet! Nej, tänkte fel igen. Jag umgås nog i fel kretsar.)

Till livsödena nu! Försök att hänga med i svängarna, för så här komplicerat kunde det vara förr i tiden:

Vanessa gifte sig med konstkritikern Clive Bell och de fick två söner (varav en var Quentin som blev keramiker). Sedan separerade de (ingen regelrätt skilsmässa) och Vanessa flyttade ihop med den öppet homosexuelle konstnären (och ex-pojkvän till Vanessas och Virginias bror Adrian Stephen) Duncan Grant i ett stort hus i Charleston, som för att krydda denna anrättning lite extra hade med sig sin pojkvän – författaren David Garnett. Duncan och Vanessa delade säng lika mycket som Duncan och David, och snart var Vanessa gravid. Naturligtvis tog Clive (som ju inte bodde med sin fru) på sig faderskapet för barnet – Angelica. Som inte fick reda på att hennes förmodade pappa (Clive) var hennes fosterfar förrän hon fyllde 18 och hennes bror (ok, halvbror) dog i Spanska inbördeskriget.

Puh. Men det slutar inte där.

När lilla Angelica föddes, skrev hennes biologiska pappas (alltså Duncans) pojkvän (David) i ett brev till en kompis att han minsann funderade på att gifta sig med den lilla nyfödda. Och drygt 20 år senare gjorde han det – och de fick så småningom fyra döttrar. Endast två av dem är i livet, men 82 92-åriga mamma Angelica mår finfint och kommer och besöker sitt barndomshem om bara ett par veckor. Kan man kanske uttrycka det hela i denna vetenskapliga formel?

Vanessa+Clive→Vanessa+Duncan(David)=Angelica→David+Angelica=∞

virginia_vanessa — Virginia och Vanessa.

But now to something completely different. Jag har nämligen idag lärt mig en farlig massa saker som jag måste skriva ner här för att inte glömma dem, eftersom min hjärna svämmar över av massa dumheter som jag kommer att få slänga ut nu när detta ska få plats. Det började med att jag fick äta en flapjack.

När jag då med smör och sirap rinnande ner på hakan hade klämt ner min flapjack, lärde jag mig att den finns nämnd i Shakespeares pjäs som heter Perikles (akt II, scen I):

”Come, thou shant go home, and we’ll have flesh for holidays, fish for fasting-days, and moreo’er puddings and flap-jacks, and thou shalt be welcome.”

(Fast där lär flapjack ha betytt något annat, en slags riktig maträtt med korrekt GI och så.) Och så till det mest överraskande: inte visste jag att Shakespeare hade skrivit en pjäs om Perikles.

perikles2 — ”Du Perikles, ska man vara eller inte?” ”Vara, till evigheten vara.”

30 kommentarer