– Och då fick jag bära hundhuvudet … sa jag mitt i en lång historia precis när en människa i femtonårsåldern kom in i köket.
Hon stannade tvärt mitt i steget och satte handen för munnen. Och så fnissade hon och sa:
– Oj, jag blev alldeles rädd, jag hörde att det lät som om du sa att hade hållit i ett hundhuvud.
– Nej, jag fick bära hundhuvudet för a…
Det häftiga andetag som den här tjejen här gav upp, avbröt min mening eftersom ljudet påminde lite om ett inbromsande tåg. Handen åkte upp till munnen igen och veganen i henne skrek förmodligen SPRIIIIING FÖR LIVET! DU HAR HAMNAT I ETT DÅRHUS!
Här skulle historien bara ha kunnat bli en parentes, en bagatell och ett ingenting eftersom jag hade kunnat lugna henne med en snabb förklaring. Jag hade t.ex. kunnat säga så här:
– Nej, det är bara ett uttryck som kommer av medeltidens lagar. Adelsmän som hade begått ett lite grövre brott än t.ex. stöld, kunde – för att slippa fängelsestraff – bära en hund till nästa grevskap eller härad (ett distrikt liksom). Det knäppaste är att dom faktiskt kunde be nån annan bära hunden om dom inte kände för att göra det själva. Och det handlade alltså om en hund, inte en hundskalle.
Men så sa jag inte. Jag sa:
– Japp, här är en hund begraven.
Det föll inte i god jord eller någon på läppen.
Nu har vi förstås rett ut hela missförståndet, flickan har fått kött på benen och fjällen har fallit från hennes ögon. Vi har kommit att tala en hel del om de här roliga uttrycken som man måste ha hört ett par gånger, läst ett par gånger och kanske till och med undrat över för att förstå. Kreti och pleti, en lisa för själen och att veta hut.
Och så vandrade vi vidare till ord som för till och med en gammal 25-åring inte är bekanta.
- beläte
- vänsäll
- sävlig
- pickalurven
- knickedick
- bautastor
- ohemult
- äppelknyckarbyxor
- grötmyndig
- punchkonservativ
- hugsvalelse
- skråpuk
- flanera
- lunka
Slutligen hittade jag en särskild lista i min språkmapp på datorn (har ingen aning om varifrån den kommer).
Den här listan, ungdomar, kan ni få användning av när di gamle börjar yra om att man MÅSTE kunna vissa ord.
Vasslaperdusk!
