Lillasyster Orangeluvan har den ohyggligt goda smaken att till mig ge presenter som går att använda. Inte kristallskålar, bilar eller oljefärger. Nej, jag får dyra frisörer och konsertbesök samt teaterbiljetter! Utan henne hade jag helt enkelt var ful i håret och kulturellt obevandrad.
Igår var det så dags för vår andra Robbie Williamskonsert tillsammans. (Hon har gått på några utan mig också.) Förband var Erasure.
– Erasure? säger de lite till åldern komna i kommentatorsbåset.
– Eraser? svarar de som tänker på kautschuk, som jag numera nästan inte ens vet hur man stavar.
– Eraserhead? säger då de filmintresserade nördarna.
Nej – de här två grabbarna:
Förlåt. Gubbarna. De är i min ålder, och jag är nog också något av en gubbe när jag tänker efter. Nu låter jag Orangeluvan berätta om vår upplevelse:
”Erasures halvtimme var suverän. Sångaren Andy Bell förklarade att han hade ’a little bit of a cold’ och jämförde det med när man ligger i badkaret och sjunger precis vid ytan samt att hans röst därför låg lite för lågt. Jag tyckte dock att hans röst var perfekt, precis så härligt smörig som jag minns den, och med falsett på rätta ställena (det är ALDRIG fel med lite falsett).”
Ursäkta. Vi är inte riktigt överens här, söstra mi och jag. Det är nämligen ALLTID fel med falsett. Men fortsätt nu, Orangeluvan:
”Andy hade på sig ett par glittriga tights som avslöjade ALLA nödvändiga konturer (snygga ben, får man säga det?). Och så en oglamorös tisha size XXXL på det, tja, varför inte.”
I beg to differ – tröjan var ju för liten! (Ni känner väl att det är jag – som bara avbryter – som är storasyster?)
Tajtsen var otroligt läckra – bara man fokuserade på de snygga musklerna och inte på det lika tydliga konturerna i skrevregionen. Orangeluvan:
”Och lila gympadojor. Och mycket blå ögonskugga. Andy svassade runt till musiken på ett alldeles lysande sätt. Och de två kördamerna med fantastiskt lila hår bidrog bra. En enkel uppsättning där musiken stod i fokus. Bra!
Jag hade gärna sett mer av Erasure, för Andys röstkvalitet och stabilitet hade räckt till betydligt mer.”
Helt riktigt – det kändes som om de ynka fyra låtarna som de rev av var alldeles för få. Särskilt eftersom vi efter att de hade gått av scenen inte hade något annat att roa oss med än att titta på folk, stå på ett ben, knäa lite, vifta på tårna och fundera på matlistan hemma i köket samt fantisera om lottovinster. Orangeluvan fortsätter:
”Efter Erasures inledning fick vi i publiken ha tråkigt i 40 minuter medan Robbie gjorde det nu Robbie behöver göra innan han kan gå på scen. All energi som vi känt under Erasures framträdande förbrukades rätt snabbt. Syrran med trasig menisk övade sig tappert på att stå på ett ben.
Vi blev dock glada och fnissiga när inledande omgjorda ’God Save the Queen’ (med textning så att vi kunde följa med) kördes på skärm och högtalare (utan Robbie). Det centrala budskapet: Robbie är bäst och störst (utom i USA), han kommer att dubbas till riddare, har visserligen varit på rehab men gav faktiskt ut en skiva till och med då (min favorit Rudebox), ingen kan konkurrera med honom, han är störst, amen.
När Robbie kom på scenen till ’The Heavy Entertainment Show’ i svart linne och kilt (som han drog upp för att visa kallingarna några gånger, vilket var hyggligt och faktiskt en balans till de väldigt avklädda danserskorna som flankerade honom på scenen), blev jag faktiskt lite fundersam. Rösten höll inte, han sjöng inte all text, verkade lite darrig och svullen i ansiktet, droger nu igen?”
Jag visste inte att vi stod och tänkte likadant, syrran och jag. Jag blev riktigt orolig:
- Varför ser han plufsig men vältränad ut på en gång?
- Varför håller inte rösten i de svåra partierna?
- Varför kom han av sig nyss? Eller var det kanske bandet som spelade fel?
- Guuuud vad snygga de är, danserskorna!
I mitt nästa liv ska jag vara dansare i en Robbie Williams-show. Orangeluvan igen:
”Och visserligen fick vi fyrverkerier, sprutande eld, livemusik med blåssektion, två backupsångerskor och de där avklädda men otroligt sportiga och skickliga danserskorna, en gigantisk boxarhandske på kran som skickade ut Robbie ovanför publiken, flera konfettiexplosioner; allt var som upplagt för en heavy entertainment show.”
”Men Robbie själv menade att han var tjock, mindre attraktiv än tidigare och verkade mest trivas när han fick mysa omkring och köra allsång med topplistelåtar från 90-talet med oss i publiken (och det var verkligen kul, vid något tillfälle tror jag att hans band höll koll på tiden och avbröt en allsångssession med nästa låt). Bara gitarrist och basist fick introduktion – han kommenterade att hans danserskor var sexiga och det var tur att han var gift (snark) – men trummis, blåssektion, danserskor, körtjejer fick förbli anonyma. Det var liksom inte hans gäng. Det var vi och han som utgjorde samspelet och elektriciteten, och det där andra runtomkring passade inte riktigt in i vad han ville förmedla och framföra. En kille i bekväm kilt och linne som snackar minnen, tar upp sin pappa för en duett på scenen, väljer själv vilka bitar han vill köra och kollar om publiken hakar på – det var det centrala.”
”Robbies röst och form blev bättre under konserten, men klang, djup, tonsäkerhet är långt ifrån vad jag har hört förut. Det var inte tråkigt en sekund, det var skönt att slippa låtsaspauser där man ska klappa in för ett, två, tre extranummer; han var kvar på scenen i princip till sista låten, och då var det färdigt, punkt slut. Bästa låten: Rock DJ. Nästan funkig!
Det var roligt att han verkade tycka det var kul på scenen, och att han till och med signalerade gåshud på armarna på slutet, när hela arenan körde igång med en fotbolls-chant i väntan på nästa nummer.”
Tack, Orangeluvan! Perfekt sammanfattning!
Och någonstans i den här svängen var konserten slut. Robbie gick nog in bakom kulisserna och gurglade honungs- och citronvatten eller vad man nu gör när man är en lite trött superstjärna på turné. Bland det sista han gjorde var att än en gång dra några Allsång-på-Skansen-varianter där alla vi truttifjutton tusen människorna inne på arenan sjöng så vi trodde att vi skulle spricka.
– I’m enjoying growing old with you, Sweden.
Sa Robbie … och jag tänkte att jag borde få vara hans manager. Japp. Jag hade gett honom en talkshow. En krogshow. Ett filmteam. Något i mindre format. Och så skulle han få prata och vara sådär rolig som han ju är.
Men fjupp, så var han borta. Folk strömmade ut i den milda sommarluften. Men så började högtalarna spela något bekant … aaah. Något som publiken gillade, sjöng med i och tog en svängom till, nämligen:
”She’s the One” är förresten en cover:
Robbie berättade att han föll för låten när han var inlagd på rehab och höll på att dö runt 1997, och att låtskaparen Karl Wallinger ”fucking hates me” – I love him, but he hates me”. Tydligen sjunger Robbie ”fel text”, vilket Karl inte alls gillar …
Nu måste jag komma på något riktigt bra att ge Orangeluvan i födelsedagspresent!
69 kommentarer