På riktigt, riktigt, RIKTIGT hände detta en dag för kanske tio år sedan. För att ni ska komma i rätt stämning, börjar vi med att titta på en bild.
Jag var på konferens på Rival på Mariatorget och vi hade precis lyssnat på en uppskattad talare som jag fann oerhört kass och irriterande. Pris hade han fått och dumma åsikter hade han och alla i publiken bara hurrade, applåderade och skrattade. (Förmodligen var jag avundsjuk.)
Under pausen stod jag i foajén och surade, vilket en gammal NE-kollega såg, så hon kom fram till mig för att prata lite och pigga upp mig. Vi fnittrade efter en liten stund och jag blev på väldigt mycket bättre humör. Plötsligt såg jag en f.d. NE-skribent inom ämnet kemi! Där! På Rival! Jag pekade på honom och sa högt:
– MEN! Är det inte Ragnar Ohlson som står där borta?
– Nämen han är ju död, sa min kollega.
– Men han rör ju på s…
Och där bröt vi ihop. Och har vi inte slutat skratta, så gör vi det fortfarande.
(Fingal Olsson kommer efter 2 min.)
