Hoppa till innehåll

Etikett: uppfostran

Korridorkök – en kurs

Det yngsta barnet – Artonåringen Sigge som var blott 3 år när jag började blogga – har kommit in på en musikproducentutbildning i Lund.

Å andra sidan har Tjugotreåringen kommit hem efter sin treåriga utbildning till speldesigner, så än så länge är vi föräldrar inte solo i huset.

Men nu är det så att Sigge inte har särskilt många erfarenheter av att sköta sig själv, att resa långt ensam, att bo utan föräldrar eller att ”vara vuxen”. Som en god mor har jag därför skapat ett korridorkök. Vi fyra som bor här har antagit andra namn och roller:

  • Britta-Lisa: bonnjänta från Luleå, läser teknisk fysik.
  • Birger: världsvan 18-åring som läser till musikproducent.
  • Knut-Åke: överliggare i 57-årsåldern, läser medicin.
  • Udo Kassler: utbytesstudent från Tyskland, läser fornegyptiska.

Det första som hände var att den här lappen dök upp.

Om jag bara hade satt upp en lapp med ”din morsa jobbar inte här” hade de båda sönerna chockats svårt.

Min djefla man hoppade genast på lapptåget.

Ja, hans morsa jobbade verkligen där.

Vi har än så långe inte delat upp matvarorna och lagt dem på separata kylskåpshyllor, utan istället uppmanat alla till att markera – eller tjinga – det som redan finns. (Ser nu att det inte heter tjinga numera, utan ”tinga”. Skrrnnnffff.)

När Knut-Åke gjorde så här, satte herr Kassler Udo-lappar på ett fiskpinnepaket medan den unge Birger skrev sitt namn på en fryst pizza.

– Utmärkt, hörni! ropade jag och åkte hem till en kompis som bjöd på grillkväll vid sin pool.

Att jag bara åkte iväg utan att ta med mig familjen eller ens förbereda dem på att jag skulle sticka, skapade munter förvirring. Så gör man ju inte i en familj – men definitivt i en korridor. Innan jag stack tog jag fram lite bröd.

När jag kom hem, hade den gode Udo skrivit dit sitt eget swishnummer på lappen …
Observera den åldrande ingefäran strax ovanför lappen. Den ska inom kort placeras på nåt kul ställe.

Lapparna fyller nu köket – men unge Birger hänger inte riktigt med i svängarna. Här råkade han lämna lite skräp efter sig.

Det är Udo som har lärt sig att svära på svenska och Birger som har svarat – men ändå inte tagit undan efter sig.

Birger lånade Britta-Lisas cykel utan att fråga om lov och befinner sig förmodligen inte på korridoren ikväll. Förmodligen hämnas Britta-Lisa genom att lägga ingefäran i hans mjölkpaket. Förmodligen tänker Birger uthärda dessa dagar hos kompisar mer än hemma på korridoren. Förmodligen passar Udo, Knut-Åke och Britta-Lisa på att ha pizzaparty ikväll …

Vi går händelserna lite i förväg. Britta-Lisa och Knut-Åke verkar ha funnit varandra.
En bortglömd farfalle i vasken slängs förstås inte.
En på spisen upphittad, läbbig tandpetare hanteras med stor ömhet.

När Birger/Sigge har visat att han har fattat galoppen, återgår köket till ett normalt fungerande kök som fylls av den ömma moderns matlagning. Men vem vet – det kanske tar ett par veckor, det här?

Fotnot
Den unge musikproducenten har faktiskt inte fått rum på nån Lundakorridor än, utan är liksom många andra novischer bostadslös. Men det är ju en månad kvar till terminsstart …

Share
33 kommentarer

Tomma toapappersrullar

Jag har tidigare skrutit om våra toapappershållare The Älghorn & The Kastrull.

Älghornet ackompanjeras av en simpel och helt ordinär hållare med en enkel pinne (utanför bild).
Kastrullen har sällskap av en ickefungerande larmanordning (1982) som skymtar i höger bildkant.

Men nu under julen när vi har varit truttifjuttron personer i huset, varav de flesta är uppfostrade av sina i huset fortfarande boende föräldrar, har någonting hänt med nyss nämnda uppfostran.

Den funkar inte. 

Jodå, barnen håller fortfarande i besticken (några av dem dock med fel hand trots att de är högerhänta), de håller tal, hjälper varandra att gråta och torka över spilld mjölk och tar främmande människor i hand.

Men … de tomma toalettrullarna ligger kvar och skräpar.

Nu kan man förvisso i sammanhanget dra upp det faktum att det är en farlig massa rullar som har gått åt eftersom

  1. vi var många
  2. vi åt mycket
  3. topappret var av den kortfibriga, inte hårdrullade varianten.

Exhibit 1–5:

”Alla andra lämnar ju …”
”Wtf, det är ju fullt.”
”Praktiskt med hållare och papperskorg i ett.”
”Nu vet jag var den här lilla hyllan är till för.”
”Det där kastrullhandtaget har jag aldrig begripit mig på.”

Jag har ingen aning om hur man löser detta enorma problem, men jag tror att det är bra att blogga om det, att hänga ut sina barn, att skicka tillbaka dem till sina vuxenhem – och att visa den här gamla godingen:

Share
60 kommentarer

”Några tips om hur man umgås med telefonen”

Det här med att umgås med telefonen är alltså inte något nytt!

fullsizerender

Jag har hittat en fin folder i en av mina dagböcker, som med andra ord inte bara innehåller biobiljetter, kärleksbrev och det där godispapperet som HAN slängde på marken.

– Kolla, barnen! Kom och titta! Neeej, det är roligt!
– Han ser verkligen ut att tycka om sin telefon fastän den inte har Pokémon Go.
– Gubben har ju misstolkat budskapet. Han skulle ju inte bli kompis med luren.
– Han har en one piece!
– Som Churchill!
– Men hur kan du komma ihåg Churchills mysoverall?
– Kolla, jag hittade en bild på Churchills telefon 1949!

churchill-smokes-a-cigar-as-he-holds-a-radio-to-his-ear-and-watches-the-descent-of-american-paratroopers-during-his-visit-at-fort-jackson-south-carolina
Cigarr, walkie-talkie eller radiomoj i USA.

Av mig fick barnen ärva sin förmåga att alltid fokusera på rätt saker. Tillbaka till den lilla foldern från 1983 nu. Se sådana allmängiltiga råd; det här kan vi väl sprida till allmänheten 2016?

talatydligt
Haaala hyyytnit!
ringerfel
”Nä, jag sov inte!” (Jag är supertrevlig när någon ringer fel mittinatten.)
felnummer
Jag tror att jag ringde fel senast runt 1998.

Foldern innehåller också nyttiga tips om hur man ska bokstavera, att man bör ta fram papper och penna innan man slår numret, att nån ska passa din telefon om du går ut, att man ska svara med sitt namn eller nummer och inte bara ”hallåååå” samt att man inte ska avbryta den man pratar med. Förtjusande!

Hela denna text skrevs under det att jag satt och väntade på ett telefonsamtal. Som till slut kom fyra timmar för sent, så jag hann även städa skafferiet, dammsuga köket, korra tre artiklar och lyssna till en sträng som brast. Nu vet jag vad jag ska göra med foldern …halltidenforihelvete

Jag är så väluppfostrad så.

Share
74 kommentarer

Är vi bara ouppfostrade?

Häng med nu här på en länk- och resonerings- samt citatresa! Det handlar om saker vi säger eller inte säger men borde ha sagt.

Ulrika Good skrev häromdagen om när man gärna ställer upp och hjälper till, men i förväg faktiskt vill veta vad det gäller (min tolkning):

”Men finns det något begrepp för att medvetet trivialisera eller bagatellisera något för att få en tjänst att låta mindre ansträngande? Jag pratar om när någon frågar Kan du svänga förbi och hämta mig? när man i själva verket måste köra en omväg på två mil till andra änden av stan, eller Du kan väl slänga ner några flaskor vin till mig när du ändå är på Systemet? vilket innebär att du får leta druvsorter, lägga ut hundratals kronor och får chimpansarmar på kuppen.”

Detta känner jag så väl igen. Och måste tillägga att det i de flesta fallen handlar om att man (=jag) gör skillnad på vem man (=jag, att det ska vara så svårt att skriva!) ska hjälpa. För så är det ju: en del människor är fantastiska på att be om tjänster. Men inte att återgälda dem.

Vi går tillbaka till Ulrika, som undrar hur man ska svara på sådana här frågor:

– Vad gör du nästa helg?
– Vilken väg tar du hem från jobbet idag?
– Hur ser nästa vecka ut för dig ?

Share
29 kommentarer

Livet är som en …

Nyss vann Plannja den andra av sju finalmatcher. Ja, det handlar om basket. Men lyssna nu, det kunde lika gärna handla om barnuppfostran eller allmänmänskligt vetande … och dito beteende.

Efter den tredje helt bedröööövliga tiominutersperioden (av fyra) fick vi i tv-publiken höra coacherna prata med sina spelare i några sekunder. Coacherna har alltså mikrofoner på sig, så vi hör precis hur taktiska eller arga de är i alla timeouter och pauser. (”Storebror ser dig” i ett skrämmande nötskal.) Ställningen var i detta läge 60-55 i Solnas favör.

Solnas coach sa ungefär: Passa bollen bättre, vi vinner inte matchen på att spela så här stillastående. Kom igen nu!

Plannjas coach sa ungefär samma sak: Fortsätt springa, vi måste fortsätta röra oss, annars kommer felpassningarna direkt. Bra!

Visst hade Plannja även efter detta ha kunnat fortsätta att ligga under och sedan förlora – men det som hände var att Plannja gick in till fjärde perioden och gjorde åtta raka poäng … och vann matchen. Jag vill tro att det till stor del hade att göra med Plannjas coachs positiva och konstruktiva kritik att göra.

Alltså: livet är som en basketmatch, joohodå. Att uppfostra barn är som att vara en duktig coach. Klämkäckt, säger kanske någon. Och om jag riktigt anstränger mig kan jag säkert komma med bevis för att ”att sköta ett hem på ett bra sätt är som att vara en duktig företagsledare”. Eller att det är som en ask chokladpraliner. Men just nu vill jag ju bara relatera till basket.

Share
5 kommentarer