Hoppa till innehåll

Etikett: uppfostran

Tomma toapappersrullar

Jag har tidigare skrutit om våra toapappershållare The Älghorn & The Kastrull.

Älghornet ackompanjeras av en simpel och helt ordinär hållare med en enkel pinne (utanför bild).
Kastrullen har sällskap av en ickefungerande larmanordning (1982) som skymtar i höger bildkant.

Men nu under julen när vi har varit truttifjuttron personer i huset, varav de flesta är uppfostrade av sina i huset fortfarande boende föräldrar, har någonting hänt med nyss nämnda uppfostran.

Den funkar inte. 

Jodå, barnen håller fortfarande i besticken (några av dem dock med fel hand trots att de är högerhänta), de håller tal, hjälper varandra att gråta och torka över spilld mjölk och tar främmande människor i hand.

Men … de tomma toalettrullarna ligger kvar och skräpar.

Nu kan man förvisso i sammanhanget dra upp det faktum att det är en farlig massa rullar som har gått åt eftersom

  1. vi var många
  2. vi åt mycket
  3. topappret var av den kortfibriga, inte hårdrullade varianten.

Exhibit 1–5:

”Alla andra lämnar ju …”
”Wtf, det är ju fullt.”
”Praktiskt med hållare och papperskorg i ett.”
”Nu vet jag var den här lilla hyllan är till för.”
”Det där kastrullhandtaget har jag aldrig begripit mig på.”

Jag har ingen aning om hur man löser detta enorma problem, men jag tror att det är bra att blogga om det, att hänga ut sina barn, att skicka tillbaka dem till sina vuxenhem – och att visa den här gamla godingen:

Share
60 kommentarer

”Några tips om hur man umgås med telefonen”

Det här med att umgås med telefonen är alltså inte något nytt!

fullsizerender

Jag har hittat en fin folder i en av mina dagböcker, som med andra ord inte bara innehåller biobiljetter, kärleksbrev och det där godispapperet som HAN slängde på marken.

– Kolla, barnen! Kom och titta! Neeej, det är roligt!
– Han ser verkligen ut att tycka om sin telefon fastän den inte har Pokémon Go.
– Gubben har ju misstolkat budskapet. Han skulle ju inte bli kompis med luren.
– Han har en one piece!
– Som Churchill!
– Men hur kan du komma ihåg Churchills mysoverall?
– Kolla, jag hittade en bild på Churchills telefon 1949!

churchill-smokes-a-cigar-as-he-holds-a-radio-to-his-ear-and-watches-the-descent-of-american-paratroopers-during-his-visit-at-fort-jackson-south-carolina
Cigarr, walkie-talkie eller radiomoj i USA.

Av mig fick barnen ärva sin förmåga att alltid fokusera på rätt saker. Tillbaka till den lilla foldern från 1983 nu. Se sådana allmängiltiga råd; det här kan vi väl sprida till allmänheten 2016?

talatydligt
Haaala hyyytnit!
ringerfel
“Nä, jag sov inte!” (Jag är supertrevlig när någon ringer fel mittinatten.)
felnummer
Jag tror att jag ringde fel senast runt 1998.

Foldern innehåller också nyttiga tips om hur man ska bokstavera, att man bör ta fram papper och penna innan man slår numret, att nån ska passa din telefon om du går ut, att man ska svara med sitt namn eller nummer och inte bara ”hallåååå” samt att man inte ska avbryta den man pratar med. Förtjusande!

Hela denna text skrevs under det att jag satt och väntade på ett telefonsamtal. Som till slut kom fyra timmar för sent, så jag hann även städa skafferiet, dammsuga köket, korra tre artiklar och lyssna till en sträng som brast. Nu vet jag vad jag ska göra med foldern …halltidenforihelvete

Jag är så väluppfostrad så.

Share
74 kommentarer

Mina raggningsrepliker

Eftersom jag träffade min djefla man redan som 20-åring, hann jag inte öva upp min raggningsrepliksförmåga innan det var klippt. Det har dock inte hindrat mig att ragga hej vilt – fast utan den giftaslystna blicken dårå.

Tydligen är det så, att det första jag säger till folk är … konstigt. (Själv vill jag ju tro att allt jag säger till andra människor är förvånande, bildande, underbart ljuvligt och fantastiskt.) Grodor må hoppa ur munnen på mig ständigt, men förlåt mig alla: jag menar inget illa.

– Nämen åh så fint, du ser ju ut som ett cirkustält! sa jag till en kompis i en fantastiskt snygg, randig kreation.

– Sätt dig i bakluckan – jag är allergisk, sa jag till en alldeles ny NE-kollega som skulle sätta sig i baksätet som var fullt av hundhår och därför olämpligt för mig.

– Vet ni att ni faktiskt är lite lika varandra? sa jag eftertänksamt till två killar innan jag visste att de var släkt. Tvillingar.

Uppdatering eftersom jag glömde:

– Men hur lång ääär du egentligen? sa jag som öppningsreplik till Jonas Hassen Khmeri.

Slut på uppdatering.

På resan till Milano (som ni är intill döden trötta på att höra om nu, jaja), hälsade jag på tusen och en människor och pratade så att artikuleringsmusklerna fick köra mjölksyraträning. Men det var särskilt en karl jag ville sätta tänderna i. (Inte ens bildligt talat: jag har väldigt utstående framtänder.) Don TommasoThomas Nordahl – och jag skulle, tänkte jag, prata fotboll och landslag och gamla minnen (företrädesvis hans). Så jag klev fram till honom och sa:

– Men Thomas, dina glasögon är ju alldeles kladdiga, får jag putsa lite?

(De var faktiskt väldigt smutsiga.)

Foto: Leif Goldkuhl.

Det är då för väl att jag inte behöver imponera på presumtiva äkta karlar eller frottera mig med väluppfostrade människor. (Jag kan ju förstås vissla på eller åt dem.)

Share
43 kommentarer

Är vi bara ouppfostrade?

Häng med nu här på en länk- och resonerings- samt citatresa! Det handlar om saker vi säger eller inte säger men borde ha sagt.

Ulrika Good skrev häromdagen om när man gärna ställer upp och hjälper till, men i förväg faktiskt vill veta vad det gäller (min tolkning):

”Men finns det något begrepp för att medvetet trivialisera eller bagatellisera något för att få en tjänst att låta mindre ansträngande? Jag pratar om när någon frågar Kan du svänga förbi och hämta mig? när man i själva verket måste köra en omväg på två mil till andra änden av stan, eller Du kan väl slänga ner några flaskor vin till mig när du ändå är på Systemet? vilket innebär att du får leta druvsorter, lägga ut hundratals kronor och får chimpansarmar på kuppen.”

Detta känner jag så väl igen. Och måste tillägga att det i de flesta fallen handlar om att man (=jag) gör skillnad på vem man (=jag, att det ska vara så svårt att skriva!) ska hjälpa. För så är det ju: en del människor är fantastiska på att be om tjänster. Men inte att återgälda dem.

Vi går tillbaka till Ulrika, som undrar hur man ska svara på sådana här frågor:

– Vad gör du nästa helg?
– Vilken väg tar du hem från jobbet idag?
– Hur ser nästa vecka ut för dig ?

Share
29 kommentarer

Livet är som en …

Nyss vann Plannja den andra av sju finalmatcher. Ja, det handlar om basket. Men lyssna nu, det kunde lika gärna handla om barnuppfostran eller allmänmänskligt vetande … och dito beteende.

Efter den tredje helt bedröööövliga tiominutersperioden (av fyra) fick vi i tv-publiken höra coacherna prata med sina spelare i några sekunder. Coacherna har alltså mikrofoner på sig, så vi hör precis hur taktiska eller arga de är i alla timeouter och pauser. (”Storebror ser dig” i ett skrämmande nötskal.) Ställningen var i detta läge 60-55 i Solnas favör.

Solnas coach sa ungefär: Passa bollen bättre, vi vinner inte matchen på att spela så här stillastående. Kom igen nu!

Plannjas coach sa ungefär samma sak: Fortsätt springa, vi måste fortsätta röra oss, annars kommer felpassningarna direkt. Bra!

Visst hade Plannja även efter detta ha kunnat fortsätta att ligga under och sedan förlora – men det som hände var att Plannja gick in till fjärde perioden och gjorde åtta raka poäng … och vann matchen. Jag vill tro att det till stor del hade att göra med Plannjas coachs positiva och konstruktiva kritik att göra.

Alltså: livet är som en basketmatch, joohodå. Att uppfostra barn är som att vara en duktig coach. Klämkäckt, säger kanske någon. Och om jag riktigt anstränger mig kan jag säkert komma med bevis för att ”att sköta ett hem på ett bra sätt är som att vara en duktig företagsledare”. Eller att det är som en ask chokladpraliner. Men just nu vill jag ju bara relatera till basket.

Share
5 kommentarer