Under sommarlovet mellan tvåan och trean på gymnasiet jobbade jag som sjukvårdsbiträde. Jag gick en tvådagarskurs och kunde sedan utan bekymmer
- dela ut medicin
- byta kläder på patienterna
- hjälpa patienterna på toa
- sjunga 30-talsörhängen på kommando
- hjälpa med all hygien som att raka, tvätta och byta blöjor
- mata
- gå ut och gå
- sitta på sängkanten och bara prata
- sätta på ismössan på cancerpatienterna.
Detta gjorde jag av och till under loven under sex år, och jag fick se både unga och gamla lida, tappa förståndet, gråta och faktiskt dö. Detta är imponerande på alla sätt och vis, men särskilt eftersom jag ju var så här gammal:
Jag fick som sjukvärdsbiträde ta hand om förkrossade anhöriga och återuppliva de till synes döda. Jag har kämpat med draglakan, med stora tjockisar till mastodontpatienter och lyft små sparvar till människovrak. Jag har plockat bajs ur säkert 50 olika anus. (Förlåt, men hur skriver man det på ett mildare sätt?)
På den tiden (1980-talet) skulle ingen dö, så vi sondmatade 98-åringar som inte hade pratat på tio år och vi räknade tålmodigt deras andetag tills de var tre per minut (magisk gräns). När det sista andetaget äntligen drogs, drog vi i personalen en lättnadens suck; hellre en oerhört krävande galning till patient än ett litet skelett som inte kan kommunicera.
Jag lärde mig allt om döden, liggsår, Parkinson, reumatism och kissiga tofflor. Vissa av patienterna minns jag fortfarande glasklart, som
- advokaten Linnéa
- ledsna Rut utan ögonmuskler
- den berömda läkaren Nanna Svartz
- skådespelaren Sigge Fürst
- skådespelerskan Gunn Wållgren
- sportjournalisten R:et Eklöw
- knasiga Klara på sängkanten
- filmregissören Ragnar Frisk
- Sundbybergsmannen med afasi
- den berömda nyhetsuppläsarens mamma utan ben.
Ibland berättar jag långa skrönor om dem trots tystnadsplikten, som jag inbillar mig har en preskriptionstid. Och så önskar jag mig verkligen ett slags lumpen, där man som ”dagens ungdom” inte blott får lära sig att hantera ett skjutvapen, lyda order och kravla i lera.
Alltså en värnplikt där man även får lyssna till en människas sista andetag och se hur anletsdragen suddas ut och smälter samman. Alla borde få chansen att jobba som sjukvårdsbiträde. Jag önskar mig lumpen, fast utan armén, liksom.
Och DÄRMED är vi framme vid dagens 80-talslåt. (Nummer fyra av sju, vilket min syster Orangeluvan har beordrat mig att fokusera på.)
19 kommentarer