Jag fick alldeles nyss ett sms med rubriken ”Lån i kristider”, där jag lovades hur stora och många lån som helst på ingen tid alls. Ett par hundra tusen redan i morgon!
– Haha! fräste jag, och raderade sms:et så brutalt att avsändaren måste ha känt av det.
(Innan jag gjorde det, fladdrade det dock till i magen av pengalycka som om jag hade fått slantarna gratis och nu kunde köpa golv, soffor, cyklar och en veranda.)
När jag en liten stund senare ramlade in i en tidningsartikel som handlade om hur man kunde spara pengar genom att helt enkelt inte köpa det som är dyrt, kändes det som om jag borde komma på lika dumma råd för att i alla fall ha lite roligt mitt i dårskapen.
– Vaddå åka buss? Att gå är billigare!
– Vin? Pah – vatten är gratis och finns i kranen!
– TVÅL? Äsch, flytta till Kiruna och rulla dig i snön en gång i veckan från oktober till maj!
Bägaren rann över när DN i en ”unik grafik” presenterade prisökningarna där varje uppgift krävde att jag i ett illustrerat kylskåp klickade på varan som hade blivit dyrare och samtidigt lyssnade på ljudet från en butikskassa som plippade och ploppade.
Så nu reser vi tillbaka till kristider under krigstider. Jag rotade fram några av böckerna som skulle kunna ge mig råd om surrogatkaffe (”kaffesurr”) och torra brödkanters unika konsistens.
De utkom dessa år:
- överst från vänster: 1932, 1975, 1950, 1930.
- mellanraden från vänster: 1970, 1923, 1925, 1927.
- nederst från vänster: 1925, 1951, 1952.
Sju sorters kakor inleds med en brasklapp:
”I tider då råvaror som t.ex. vetemjöl och socker förändras [i kvalitet] från tid till annan kanske bakningsresultaten ej utfaller lika.”
Sedan följer otalet recept på mjuka kakor, sorterade efter hur många ägg bakverket behöver – man har ju ibland bara ett enda ägg kvar. Kommen så här långt vågar jag påstå att jag inte har fått känna på någon kris än. Jag har alltid en jävla massa ägg kvar.
Hemvård och klädvård berättar om det listiga knepet att laga ylleplagg (inte strumpor) med hårstrån om ylletråden är slut, samt beskriver hur man bär sig åt för att maska upp ett gammalt plagg som har krympt. Mina nudelsoppehårstrån hade inte gjort någon ylletröja glad, det lovar jag.
Escoffiers stora kokbok beklagar att så många av recepten innehåller dyra råvaror, men rekommenderar att satsa på vin i maten eftersom ett lämpligt vin ju kan fås för bara 1,50 kr ”numera”. (Det motsvarar 50 kronor 2023.) Men hu, så knasigt, fortsätter Husmoderns redaktion, att man inte i Sverige kan köpa harhjärna och tuppkam utan måste köpa hela haren respektive tuppen!
Boken Konsumentkunskap är en trist och förnuftig historia som bara ger mig pekpinnar som får mig att gäspa. Jag bör göra handlingslistor och föra bok över utgifterna, se till att få storköpsrabatt men inte köpa biomagnetiska hälsoarmband, för de funkar inte. Men se vilken cool bild!
Jag tycker att det låter lite, det där … [google, google] Jahaja, enligt Jordbruksverket äter vi numera 87 kg kött och chark (inte så mycket fårhjärnor och tuppkammar), 23 kg fisk och 49 kg bröd per år. Raaaap. (Hemska tanke: Vi kanske bara skulle kunna äta lite mindre och spara pengar på det sättet?)
Avslutningsvis ska den lilla toka som jag är, nu redovisa vad Husmoderns gyllene bok anser om äkta makars roll:
Nej, jag har inte blivit så mycket klokare eftersom böckerna här inte gav mig tips om hur jag ska tillreda den där fårhjärnan, om kaja går att grilla eller huruvida igelkottar har mört kött. Däremot lärde jag mig att ägg under andra världskriget inte ransonerades förrän 1941, och att produkterna SMP-vita och SMP-gula var äggsurrogat!
Om jag har några råd i dessa tider? Mjäh. Håll humöret. Akta er för skavsår och banditer. Jo förresten! Tillaga vitkål, vetja!
