Hoppa till innehåll

Etikett: bilar

Framtiden, bilarna och ”technology disruption”

En gång runt 1985 sa min dåvarande pojkvän (och nuvarande djefla man) något om Chopin. Men han uttalade det som [schå-ppen], lite likt ”shopen” på svengelska och inte som jag var van: med en nasal, fransk ton. För han hade ju en bekant som var polack, och ptja, så kan man ju också göra. (Liksom att uttala oregano på italienska osv.)

Chopin satt i ett bibliotek och hade ont i magen.

Den 21-åriga Lotten (som ju kunde sina klassiska musikkompositörer som ett rinnande vatten) sa uppbragt:

– Shååppenvaddå? Vem är det?
– VET DU INTE VEM SCHÅPPEN ÄR? DET ÄR JU EN AV VÄRLDENS MEST KÄNDA …
– Lugna dig! väste jag och tänkte att den där jädra pojkvännen var då sannerligen inget att ha; en jädra snobb och översittare! Nu drar jag hem till Stockholm igen.

Nu blev det ju inte så, och jag har överlevt – men jag säger fortfarande schåpäää.

Men det säger jag eder, att om jag erkänner att jag inte kan just ”det där ordet” – eller precis har lärt mig massa om ”det där fenomenet” – och då får höra nåt i stil med:

– WHAT? Visste du inte det?
– Va, känner du inte till honom?
– Men jeeez, det är ju en av världens mest …

Ja, då pfffffffttt:ar jag och drar.

Nu ska jag berätta för alla nyfikna om mitt nyupptäckta uttryck som ni (jaja, himla vilt med ögonen) säkert har hört förut: Technology Disruption. Många är de forskare och föreläsare och framtidstänkare som berättar om detta begrepp enligt denna ordning, så jag gör likadant. (Boken som myntade uttrycket kom ut 1997: ”The Innovator’s Dilemma” av Clayton M. Christensen.)

Det här är N.Y. år 1900.

”Can you spot the car?” är frågan som ställs. Okej: kan ni se bilen?

Det är The Easter Parade på 5th Avenue med fler människor ute än vanligt och alla technology disruption-kramare påtalar att det ju är en farlig massa hästar.

Nu kommer en bild från N.Y. 1913 – fortfarande påskparaden.

”Can you spot the horse?” är nu frågan som ställs. Okej: kan ni se hästen?

Det var ju kul! På blott 13 år gick N.Y. från att vara en häststad till en bilstad. Bilarna ser förvisso fortfarande ut som hästkärror, men ändå. Explosionsmotorerna var helt klart da shit.

Här kommer nu det facit som alltid presenteras efter gåtan: bilen bland hästar och hästen bland bilar.

Okej, där uppe är bilen och där nere är hästen. Men …?

Jag kliar mig i huvudet. För jag hittade en annan häst. Och en till – och en annan bil. Hm. Har vi att göra med ett falsarium för att framtidsforskarna vill få fram en poäng?

I högerkanten hittar jag en bil med tjocka gummidäck – den ser ut lite som Kalle Ankas bil bakifrån.
I högerkanten hittar jag inte färre än tre hästdroskor bland 1913 års bilar. För tydlighetens skull har jag ringat in både föraren och hästen.

Jahaja. Strunt samma.

Poängen är att man år 1900 inte kunde förutse

  • vilken effekt bilarna skulle ha på samhället
  • hur snabbt de skulle öka i antal
  • att hästskiten skulle försvinna
  • att behovet av parkeringsplatser skulle öka dramatiskt.

Precis som att vårt behov av skrivmaskiner ju försvann och att de smarta mobiltelefonerna totalt eliminerade vårt behov av kartböcker.

Och nu kommer framtidsforskarnas bil-kristallkula: redan 2021 kommer ingen att köpa en ny bensinbil. Alla som just nu köper nya bensinbilar kommer att ångra sig bittert och andrahandsmarknaden för dessa bilar kommer att påminna om den för Iphonen som kom ut 2007.

I förlängningen handlar det i framtiden (enligt forskarna och siarna) om att vi inte äger en bil var, utan att det finns en självkörande bil-armada och att behovet av parkeringsplatser kommer att minska drastiskt – och att städerna förhoppningsvis kommer att ersätta parkeringshusen med grönområden. Alla inte-forskare skakar på huvudet och muttrar:

– Mäh. Det där tror jag inte på. Det går inte så snabbt, serru.

Eller så gör det faktiskt det, vanligtvis. Kolla den här S-kurvan som återkommer i nästan all statistik om tekniska framsteg. Först händer ingenting, sedan ingenting, sedan är vi sålda på prylen och köper för allt vad tygen håller, varefter vi ligger stilla på en hög nivå.

Här i Eskilstuna totalrenoveras just nu ett urgammalt parkeringshus, medan den stora, nya sportarenan håller på att få en gigantisk, underjordisk parkeringsyta. Som alltså inte kommer att behövas om tio år?

Det var som tusan.

Men nu till något som jag snubblade över i min jakt på bilbilder. Om vi tar statistiken från år 1900, köptes då 4 192 bilar i hela USA – och 1 575 var elbilar medan 936 var bensinbilar.

(Nu räknar ni febrilt på fingrarna. Detta stämmer ju inte. Nä, för hela 1 681 av de köpta bilarna gick på ånga. Hehe.)

Men så många elbilar? Ja! Kolla – en elbil från 1904!

Electric Vehicle Company körde omkring med denna skönhet 1904.

Men … om tekniken till elbilar fanns 1904 … och oljebolagen (väl?) då inte hade världsherravälde …? Va? Huh? Vad hände?

Jo, taxibolaget Electric Vehicle Company satte igång projektet med elbilsskjutsar i slutet av 1800-talet med den moderna idén att bilen kör och kör, sedan byts batteriet ut mot ett fräscht, och så laddas det tomma batteriet tills elbilen kommer in till garaget igen för ett batteribyte. Inga laddtider, alltså. Stor succé!

Eltaxibilar väntar på kunder 1897.
Där satt chauffören helt absurt högt upp 1899.

Men tyvärr var eltaxibolagets visionärer inte så bra på att räkna. De köpte in fler och fler elbilar, men inte fler batterier. Och så fick de inte råd att renovera sina bilar och så bråkade Henry Forde med dem och deras patent, och plötsligt blev eltaxibilarna impopulära för att de helt enkelt inte funkade. De gick sönder, de kunde inte laddas, kunderna kom försent och alla blev arga och valde bensintaxibilar istället. Elbilsbranschen gick därmed i putten och när den här bilden togs 1908, var den inringade eltaxin en anakronism och en dinosaurie på gatan.

Så nu vet  jag det! Hör ni dialogen i fjärran? Jag inleder:

– Öh, hörru. Man hade fungerande elbilar för 120 år sedan.
– Va? Det hade jag ingen aning om.
– MEN! DET VET VÄL VARENDA MÄNNISKA!


Förmodligen är det så att det fanns ett överflöd av bokstäver i fingrarna när jag började skriva. Att publicera så här långa blogginlägg är inte alls modernt eller ens populärt. Fast å andra sidan är även bloggarna ju på utdöende, så då är allt precis som det ska vara, antar jag, trallala!

Share
31 kommentarer

Vem var Dorothy Levitt?

”I recommend you always carry a ladies hand mirror, to occasionally hold up to see what is behind you.”

Så står det i en bok som heter The Woman and the Car (1909), skriven av Storbritanniens första kvinnliga racerförare: Dorothy Levitt (1882–1922).

woman_car_levitt

Och vad hon alltså uppfann där med sitt tips om att ha en liten fickspegel med sig i bilen, är ju backspegeln. Som inte blev fast inredning i bilarna förrän 1914 …

I boken – som sägs rikta sig till kvinnor som känner att de inte vågar köra – kan man bl.a. läsa hur man startar bilen:

”I fronten ser du ett handtag. Tryck in det tills du känner att det klickar in som i ett hack, dra sedan hårt och släpp handtaget så fort du känner att du känner att motståndet släpper. Tryck under inga omständigheter ner handtaget – dra alltid kraftigt uppåt. Om handtaget trycks ner, finns risken att det slår tillbaka med ännu större kraft, vilket kan leda till en bruten arm.”

Uppdatering! Skogsgurra i kommentatorsbåset gillade inte alls den där översättningen, så via texten i själva boken, kom han med en ny – inklusive inskjutna kommentarer. Lovely!

”Längst fram på bilen sitter en vev. (Det kunde också vara en spak på vissa modeller, detta är alltså startveven – den var standard på bilar tillverkade så sent som på femtiotalet.) Tryck in den tills du känner att den går in i ett spår. Drag sedan veven med kraft (här borde det stå nånting om i vilken riktning man ska dra, vanligen var det medurs) och släpp veven när du känner att den passerat dödpunkten. Gör under inga omständigheter misstaget att dra veven i fel riktning eftersom motorn då baktänder och veven då kan slå av din arm.”

Nu tycker ju jag att “slå av din arm” är nåt annat och lite mer Monty Pythonskt än det mer normala armbrottet vid mekanikerolyckor. Men jag väljer att istället fokusera på att man hade bilvev ända till på 50-talet!!! Slut på uppdatering.

Dorothy Levitt fick i 20-årsåldern jobb som sekreterare för en herr Selwyn Edge hos Napier & Son. Bara för att få lite extra reklam och uppmärksamhet, lärde han – som varande racerförare – henne att köra bil så att hon till ljudet av pukor och trumpeter skulle delta i ett race som varande kvinna med ”långa ben och stora ögon”. (Ja, jag citerar rakt av. För övrigt har även jag långa ben och stora ögon. Och utstående tänder, men det brukar inte nämnas i sådana här sammanhang.)

Dorothy_Levitt_Frontspiece_to_The_Woman_and_the_Car
Ett råd från Dorothy till alla bilkörande kvinnor: lägg handskar, choklad och en revolver i handskfacket och se till att vara bekvämt klädd.

Det sägs att Edge och Levitt hade ihop det lite grann sådär lagom romantiskt, men det kan också ha varit något som de hittade på för att väcka uppståndelse.

Dorothy_Levitt_driving_a_Napier_at_Brighton_July_1905
Levitt i sjalett inför en tävling i Brighton 1905.

Detta med motortävlingen ett genidrag eftersom hennes stora ögon och långa ben passade alldeles utmärkt till bilkörning. Hon vann förvisso inte tävlingarna, men alla blev storligen imponerade av hennes framfart eftersom kvinnor ju inte skulle … ja, ni vet. Rösta, ha brallor, röka och sånt. Andra kvinnor hade tidigare deltagit i biltävlingar i andra delar av världen, fast de hade då varit klädda i manskläder. Men inte Dorothy, inte. Hon hade till och med hatt och slöja till sina raceklänningar!

Dorothy Levitt for under ett decennium fram som ett jehu inte bara på motortävlingarna, utan även ute på gatorna bland folk. År 1903 blev hon haffad för fortkörning och förklarade senare att hon ”really would’ve liked to drive over every policeman and wished she had run over the sergeant and killed him”. Sansat.

Dorothy_Levitt_demonstrates_how_to_prime_the_carburettor_by_Horace_Nichols,_The_Woman_and_The_Car,_1907
En trasig bil som Dorothy lagar i en särskild lagabilenrock 1907.

Eftersom hon även lärde sig allt en bilmekaniker ska kunna, deltog hon ofta i lopp som gick under flera dagar i oländig terräng. Gick bilen sönder, fixade hon den helt enkelt.

Sedan gick hon vidare och slog det ena rekordet efter det andra i såväl bil- som båt- och flygplanstävlingar. Men så tog allt plötsligt slut: ingen vet vad hon gjorde efter 1911. Hon hittades 1922 död hemma i sin lägenhet blott 40 år gammal, och det visade sig då att hon var allmänt skröplig och att hon hade mässling samt på tok för hög halt morfin i blodet …

Tidpunkten för hennes död sammanföll för övrigt med min mormors syster Ruts cirkuspremiär: hon som körde motorcykel på väggarna. Men si, det är en helt annan historia.

levitt
Dorothy Levitt i en rasande stilig – men väl inte särskilt praktisk – hatt.
Share
47 kommentarer

Åh, så vackert! säger vi hela tiden

Igår körde vi bil i tolv timmar. (Jag hör suset, ni säger ååååååh och blir verkligen imponerade.) Men när jag nu berättar att vi trots att vi körde som illrar inte kom längre bort än 55 mil, är det inte lika imponerande. Vi är nämligen i Norge. (Se bilden nedan: typisk norsk grönska).
Här går vägarna som krusade örngottsband över, mellan, under och genom naturen. I Sverige går vägarna mer som nystrukna sidenband – de där breda banden som är svåra att göra snygga rosetter av. Överallt låg Jätten Jorm och vakade. Olle körde den gamla bilen (f. 1987) med två barn, jag körde den nya bilen (f. 1988) med tre barn – och ingen kissade på sig, kräktes eller tappade humöret. Fast jag – som skryter om hur lite musarm jag har – drabbades av rattaxel efter tre timmars korkskruvsväg utan paus.

Vi är i Skien, två mil biltimmar (backe upp och ned) söder om Oslo. Vägkrogarna serverar hamburgare för nätta 100 spänn styck, tomaterna kostar 45 kr/kg och allt är så vansinnigt vackert. Huset vi bor i har fem meters takhöjd här och där, allt går i naturfärger och trä och trädäcket utomhus följer som en våg trädgårdens kupering. (Och här kommer vi och stökar till.)
Plötslig insikt: det ser väldigt välstädat ut om man spikar fast golvlisterna, sätter fast fönsterfoder, inte staplar böckerna på varandra i dubbla rader och dessutom har dörrar till garderoberna! Tänk ändå.

Share
7 kommentarer