En gång runt 1985 sa min dåvarande pojkvän (och nuvarande djefla man) något om Chopin. Men han uttalade det som [schå-ppen], lite likt ”shopen” på svengelska och inte som jag var van: med en nasal, fransk ton. För han hade ju en bekant som var polack, och ptja, så kan man ju också göra. (Liksom att uttala oregano på italienska osv.)
Den 21-åriga Lotten (som ju kunde sina klassiska musikkompositörer som ett rinnande vatten) sa uppbragt:
– Shååppenvaddå? Vem är det?
– VET DU INTE VEM SCHÅPPEN ÄR? DET ÄR JU EN AV VÄRLDENS MEST KÄNDA …
– Lugna dig! väste jag och tänkte att den där jädra pojkvännen var då sannerligen inget att ha; en jädra snobb och översittare! Nu drar jag hem till Stockholm igen.
Nu blev det ju inte så, och jag har överlevt – men jag säger fortfarande schåpäää.
Men det säger jag eder, att om jag erkänner att jag inte kan just ”det där ordet” – eller precis har lärt mig massa om ”det där fenomenet” – och då får höra nåt i stil med:
– WHAT? Visste du inte det?
– Va, känner du inte till honom?
– Men jeeez, det är ju en av världens mest …
Ja, då pfffffffttt:ar jag och drar.
Nu ska jag berätta för alla nyfikna om mitt nyupptäckta uttryck som ni (jaja, himla vilt med ögonen) säkert har hört förut: Technology Disruption. Många är de forskare och föreläsare och framtidstänkare som berättar om detta begrepp enligt denna ordning, så jag gör likadant. (Boken som myntade uttrycket kom ut 1997: ”The Innovator’s Dilemma” av Clayton M. Christensen.)
Det här är N.Y. år 1900.
Det är The Easter Parade på 5th Avenue med fler människor ute än vanligt och alla technology disruption-kramare påtalar att det ju är en farlig massa hästar.
Nu kommer en bild från N.Y. 1913 – fortfarande påskparaden.
Det var ju kul! På blott 13 år gick N.Y. från att vara en häststad till en bilstad. Bilarna ser förvisso fortfarande ut som hästkärror, men ändå. Explosionsmotorerna var helt klart da shit.
Här kommer nu det facit som alltid presenteras efter gåtan: bilen bland hästar och hästen bland bilar.
Jag kliar mig i huvudet. För jag hittade en annan häst. Och en till – och en annan bil. Hm. Har vi att göra med ett falsarium för att framtidsforskarna vill få fram en poäng?
Jahaja. Strunt samma.
Poängen är att man år 1900 inte kunde förutse
- vilken effekt bilarna skulle ha på samhället
- hur snabbt de skulle öka i antal
- att hästskiten skulle försvinna
- att behovet av parkeringsplatser skulle öka dramatiskt.
Precis som att vårt behov av skrivmaskiner ju försvann och att de smarta mobiltelefonerna totalt eliminerade vårt behov av kartböcker.
Och nu kommer framtidsforskarnas bil-kristallkula: redan 2021 kommer ingen att köpa en ny bensinbil. Alla som just nu köper nya bensinbilar kommer att ångra sig bittert och andrahandsmarknaden för dessa bilar kommer att påminna om den för Iphonen som kom ut 2007.
I förlängningen handlar det i framtiden (enligt forskarna och siarna) om att vi inte äger en bil var, utan att det finns en självkörande bil-armada och att behovet av parkeringsplatser kommer att minska drastiskt – och att städerna förhoppningsvis kommer att ersätta parkeringshusen med grönområden. Alla inte-forskare skakar på huvudet och muttrar:
– Mäh. Det där tror jag inte på. Det går inte så snabbt, serru.
Eller så gör det faktiskt det, vanligtvis. Kolla den här S-kurvan som återkommer i nästan all statistik om tekniska framsteg. Först händer ingenting, sedan ingenting, sedan är vi sålda på prylen och köper för allt vad tygen håller, varefter vi ligger stilla på en hög nivå.
Här i Eskilstuna totalrenoveras just nu ett urgammalt parkeringshus, medan den stora, nya sportarenan håller på att få en gigantisk, underjordisk parkeringsyta. Som alltså inte kommer att behövas om tio år?
Det var som tusan.
Men nu till något som jag snubblade över i min jakt på bilbilder. Om vi tar statistiken från år 1900, köptes då 4 192 bilar i hela USA – och 1 575 var elbilar medan 936 var bensinbilar.
(Nu räknar ni febrilt på fingrarna. Detta stämmer ju inte. Nä, för hela 1 681 av de köpta bilarna gick på ånga. Hehe.)
Men så många elbilar? Ja! Kolla – en elbil från 1904!
Men … om tekniken till elbilar fanns 1904 … och oljebolagen (väl?) då inte hade världsherravälde …? Va? Huh? Vad hände?
Jo, taxibolaget Electric Vehicle Company satte igång projektet med elbilsskjutsar i slutet av 1800-talet med den moderna idén att bilen kör och kör, sedan byts batteriet ut mot ett fräscht, och så laddas det tomma batteriet tills elbilen kommer in till garaget igen för ett batteribyte. Inga laddtider, alltså. Stor succé!
Men tyvärr var eltaxibolagets visionärer inte så bra på att räkna. De köpte in fler och fler elbilar, men inte fler batterier. Och så fick de inte råd att renovera sina bilar och så bråkade Henry Forde med dem och deras patent, och plötsligt blev eltaxibilarna impopulära för att de helt enkelt inte funkade. De gick sönder, de kunde inte laddas, kunderna kom försent och alla blev arga och valde bensintaxibilar istället. Elbilsbranschen gick därmed i putten och när den här bilden togs 1908, var den inringade eltaxin en anakronism och en dinosaurie på gatan.
Så nu vet jag det! Hör ni dialogen i fjärran? Jag inleder:
– Öh, hörru. Man hade fungerande elbilar för 120 år sedan.
– Va? Det hade jag ingen aning om.
– MEN! DET VET VÄL VARENDA MÄNNISKA!
Förmodligen är det så att det fanns ett överflöd av bokstäver i fingrarna när jag började skriva. Att publicera så här långa blogginlägg är inte alls modernt eller ens populärt. Fast å andra sidan är även bloggarna ju på utdöende, så då är allt precis som det ska vara, antar jag, trallala!
34 kommentarer
