Ja, inte vet jag.
Jag har ju under åren bara vandrat ut och in i svenskrelaterade, brittiska hem. Där finns Ikeamöbler och dalahästar och där ligger diskborstar och osthyvlar som hemma hos oss. Men jag ger mig inte: jakten på det typiskt brittiska hemmet fortgår!
(Märk väl hur jag nu låter påskina att jag har ett sedan flera år pågående projekt att hitta den brittiska folkhemssjälen och alls inte har råkat ta några bilder här och där under min senaste tripp.)
På samma sätt som det typiskt amerikanska huset (schablonbilderna kommer att hagla i detta inlägg) breder ut sig på bredden och nästan flyter över alla bräddar och det svenska huset är rött med vita knutar, är det brittiska huset obegripligt smalt, oerhört kallt och fuktigt (inte på sommaren, nej) samt fyllt av smala trappor.
Vardagsrummet har alltid heltäckningsmatta och massa soffor samt en tv. Man tittar fortfarande mycket på tv här, om jag har förstått saken rätt.
Jag hann bl.a. se på några QI-repriser, One born every minute, Life in Squares (om Bloomsburygruppen), Partners in Crime (deckargåtor i 1950-talsmiljö) och en farlig massa nyhetsprogram om det i Sverige inte särskilt uppmärksammade Chunnel-kaoset, även kallat Calais-krisen.
I köket kokar man te. Och te. Och mer te. Men alltid med tepåsar direkt i muggen, oavsett hur många som ska ha. Min fäbless för parfymerat Earl Grey-te tar britterna med fattning, även om de finner den obegriplig.
Min nyfunna vän David (som jag sa fel till), bor till vardags i Oxford i en huslänga som byggdes i tegel på 1830-talet.
Davids hus och grannhusen har alltså stått sedan 1830, när de byggdes för universitetsanställda. Inne på bakgården kan man tydligt se hur ombyggnationerna och renoveringarna har förändrats med tiden. Men vi börjar uppifrån!
Den där tomtfördelningen ser inte särskilt rättvis ut, va? Men det handlar helt enkelt om att Oxford på 1990-talet gick med på att sälja de kommunägda husen till alla som ville köpa sin bostad. Han som ägde nr 2 hade en massa pengar och sa att han ville ha större tomt. Så då fick han det. Stackarn i nr 1 vill för en hutlös summa köpa ”tillbaka” sin tomt, men David (som bara har bott här i två år) tackar artigt nej. Liksom:
– I’m so sorry, dear friend and neighbour, but I do enjoy my extended garden.
Men i Oxford bor ju även barnens kusin Stina, hon som sedan tre år utbildar sig till läkare ett av Oxfords 38 college – det som heter Pembroke [pemmbrook]. (Mer om detta en annan dag.) Hon bor i ett fristående hus med fem studiekamrater, som alla har var sitt rum med stor säng och för många möbler samt ett sånt där avlångt vardagsrum och ett helt omöjligt kök. I det lilla köket som man knappt kan andas i finns diskmaskin, tvättmaskin, torktumlare och två stora kylskåp. Längs väggarna går en prydnadslist som är 20 cm hög och fullständigt idiotiskt 10 cm tjock – alla möbler måste alltså stå 10 cm ut från väggen!
De sex studenterna måste komma överens – de hyr huset i klump och om en vill flytta, måste alla göra det. Och om de har för höga krav (som t.ex. ett kök som man får plats i eller ett köksbord som inte kan trilla i bitar när som helst), kan the landlord bara säga ”jahaja, nämen då kan ni ju leta nytt boende, det går så bra så” eftersom tillgång och efterfrågan på bostäderna i Oxford påminner om Lund i början av september … Hu.
Eller som David skulle säga:
– Good grief, yes, I understand the predicament.
81 kommentarer