Hoppa till innehåll

Dag: 3 augusti, 2015

London: Lincoln & en promenad till Imperial War Museum

Här sitter jag på en pub och äter fish and chips och dricker en pint. (Vilket jag förstås bara talar om för att få lägga ut en matbild som egentligen är precis likadan som alla andra matbilder.)

fishnchips
Ja. Mat. Hm. Öl.

I London hinner man inte göra nästan något eftersom allt tar sån tid att göra.

ombyggdpub
Man måste t.ex. ta massa bilder på hur de bygger om precis överallt.

Det tar tid att åka tunnelbana eftersom det dels är kul, dels är lite krångligt. Att titta på broar och duvor tar tid, att leta efter papperskorgar tar evinnerlig tid. Att det är så svårt att hitta papperskorgar i London beror (sägs det) på rädslan för bomber, men hur logiskt är det när man ju får skapa sopsäcksberg som kan rymma hela raketer? Som jag ju dessutom måste ta bild på?

sopor_london
London har tydligen samma sophämtningssystem som Bryssel. (Ett system som Agneta i kommentatorsbåset visste att berätta om redan 2007.)
papperskorssomjagmissade1
Nämen titta, där fanns ju en papperskorg!
papperskorssomjagmissade2
Oj, där fanns ju också en papperskorg!

När jag gick omkring och letade efter papperskorgar, hittade jag andra spännande ting.

lincoln_london
Lincoln? Här på Parliament Square? Varföööre?

Lincolnstatyn mitt i London är en exakt kopia av Augustus Saint-Gaudens Lincolnstaty som på ett mera logiskt sätt står i Chicago. Nu ska vi se:

”The Saint-Gaudens statue was not intended for this spot, however. It replaces a replica of a controversial statue by George Barnard previously installed in Cincinnati, Ohio. When the president’s son Robert heard that the Barnard statue was headed for London, he was appalled, calling it “simply horrible.” Because of his influence, the Saint-Gaudens work was dedicated in London on July 28, 1920. The Barnard statue replica, dubbed the “stomach ache statue” because of the placement of the hands, went to Manchester, England instead.”

Ahaaa.

fax
Och när jag inte hittade papperskorgar, hittade jag istället en fax, som på ett helt naturligt sätt låg på trottoaren. (Jag lade tillbaka den.)
sparr
Dessutom hittade jag oförklarliga ”vägspärrar” på samma trottoar. Jag frågade ett brittiskt par vad det var, och de föreslog ”some bleeming art project”.
bigben
Big Ben hittade jag inte förrän jag stod precis under honom. Hej!

Efter en tvåtimmarspromenad med tuggummi- och snytpapper samt en glasspinne i fickorna och en sedan 90 minuter tom kaffemugg i näven, kom jag fram till mitt mål: Imperial War Museums.

kanoner iwm
Entrén skyms lite av ett par kanoner.
kanoner
Dessa kanoner är absurt brutalstora.
please_climb
Jag lydde och klättrade istället på kanoner som man inte kunde göra sig illa på.

IWM, som Imperial War Museums kallas av lokalbefolkningen, har till den 31 augusti en utställning om modet under andra världskriget. (Rekommenderas.)

handvaska_gasmask
De små knapparna och tygblomman fungerade som reflexer eftersom olyckorna ute på vägarna ökade med 80 % i ett slag när folk beordrades att mörklägga.

Innan jag blev påmind om att fotografering inte var tillåten (”I’m so sorry, madam, but could you please put your camera in your bag?”), hann jag ta en bild på för gasmasker anpassade handväskor.

smygriterska
Den här bilden tog jag (i smyg) inte med fokus på utställningen utan på den unga tecknerskan som stod och ritade av alla kläder. Eftersom hon inte fick fotografera dem.

Utställningen visade hur landuniformer skilde sig från de marina och hur de kreativa och modemedvetna gjorde små förändringar för att antingen göra kläderna bekvämare eller snyggare. Särskilt eftertraktade var marinens blåa strumpor, som ansågs vara mycket, mycket snyggare än de andra, som ju var beigebruna och tydligen av ett mer korvigare material.

Det fanns brudnäbbsklänningar av fallskärmstyg och en bröllopsklänning av simpelt fodertyg. (Den senare användes av 16 kvinnor i en och samma bekantskapskrets 1941–46.) När slagen på herrbyxorna förbjöds, köpte killarna förstås för långa byxor och lät sedan sy slag på dem.

makedoDet fanns en liten folder – en kampanj kan man också kalla det – som hette ”Make-do and mend” som uppmuntrade alla att stå ut och sy om och göra det bästa av situationen. Då tänkte jag på min proppfulla resväska som hade fått tillskott av en engelsk vinterjacka och ett par fånigt trasiga jeans samt tre rutiga pyjamasar. Och så tänkte jag den absurda tanken ”nämen ett litet krig med lite katastrof och ransonering samt lidande kanske vi alla hade mått bra av?”. Jag suckade och avslutade min tanke: ”Synd bara på all död som måste till för att vi ska ta oss i den återanvända kragen.” (Vaddå banal? Jag kan faktiskt inte styra vad min hjärna tänker. Öh.)

Eileen-&-Leslie-Speller-20-
Typisk fallskärmsklänning.

Leslie Speller och Eileen Stone på bilden ovan gifte sig efter kriget (efter att inte ha träffats på fyra år eftersom Leslie sköts ner i Libyen). Klänningen syddes av hans fallskärm och färgades efter bröllopet brun för att användas som foder i en kappa. En liten (vit) bit sparades och blev med lite broderier en förtjusande, liten näsduk. Andra delar av fallskärmen använde de under resten av livet lite här och där i vardagslivet och på campingresor.

wartime_fashion-lad_3183193b
Hatt, midja, handskar … är det inte snyggt, så säg?

Vän av ordning undrar nu förstås hur det stod till med alla kanoner, bomber, tändhattar och granater på museet. Svar: jag har ingen aning ety jag är en av blott mode intresserad quinna.

Pssst. Ni som har Twitter kan leta upp den trevliga hashtaggen #WhatMyFamilyWore.

Share
83 kommentarer