Jag blir sällan generad numera. När man har gjort bort sig på alla kända och okända sätt, är det bara att skratta åt alla dumheter man hasplar ur sig … för det är ju urhasplandet jag sysslar med när det gäller bortgörandeavdelningen.
När jag nu kommunicerar mest på engelska, finns det ju ännu fler felsägningar att tillgå. Här kommer ett exempel:
Han heter David [dejvid] och vi träffades redan 1976, när vi (tillsammans med två av mina kusiner) i London såg på Bugsy Malone. Ingen av oss minns något annat än Jodie Foster från denna kväll.
Han var gammal då (säkert över 30 år) och inte särskilt intressant för den lilla Lotten. Nu stod vi där i köket och pratade om lingvistik och var så vuxna och väluppfostrade. Jag drog fram min allra mest brittiska satsmelodi och försökte förtränga mitt år i USA (golly, gosh, o’ brother, ya’ll) och hänga på tag questions när jag fick en chans. Så kom kusin Ann och bad mig öppna en svåröppnad burk med kronärtskockor eftersom jag har synnerligen starka nypor.
Men jag misslyckades kapitalt och skyllde på blöta händer och oljig burk och what not. Jag vände mig mot David och skulle säga ”visa nu hur manlig du är genom att öppna burken som jag – det spröda kvinnoblomstret – inte mäktar med”. Men vad jag sa var:
– David, show me your manhood and …
Någonstans där hörde jag att det lät lite fel. Jag bläddrade snabbt i min ordlista inne i huvudet och såg plötsligt detta i språkcentrums vindlingar:
David tittade på mig, sänkte blicken och sa lugnt:
– Oh, I’d rather not.
49 kommentarer