Etikett: party

På Nedre Manilla

Publicerat av Lotten Bergman den 9 juni 2019 21:37

Nedre Manilla? Nu tror ni att jag har varit i Filippinerna. Eller i Australien, Mexiko och USA. Och så rycker ni på axlarna och fnyser för äsch, där har väl alla varit.

Men nej, jag har varit på födelsedagskalas i ett fantastiskt hus på Djurgårn (stavar jag det plötsligt lite föraktfullt). Jag testade att ta mig dit på en sån där förnicklad sparkcykel som ligger i varenda buske i hela Stockholm. Uppförsbackar gick bra, nedförsbackarna var oerhört läskiga och på grusvägarna var det obehagligt stötigt – och inte alls kul.

Villan är som ett museum. Allt är så vackert. Väggarna är klädda med fasta bokhyllor och jag såg till att klappa på alla uppslagsverk så att de inte skulle känna sig övergivna. Möblerna är som konstverk.

Men det äääär inte ett museum: man får sitta på alla sittmöbler och klämma på alla pryttlar och … hm, vad kan det vara som ligger på skrivbordet där i höger bildkant?

Se där. En almanacka från 1930. Synd att det inte stod ”tdl 14:30” och ”kontakta kungen” eller kanske ”xxx: 435-7”.

Det var som att rumla runt i ett museum och äta god mat tillsammans med Karin Boye, Per-Anders Fogelström, Jaques Werup, Tove Jansson och alla andra författare som ni någonsin kan komma på – för de satt på väggarna och tittade ner på oss.

(Ni kan ta bort ljudet: det är bara ett himla kackel.)

Ser ni vem som har hamnat under trappan i skamvrån?

När jag vandrade omkring högst upp i Eva Bonniers avdelning, klev jag plötsligt in i ett stort, tjockt spindelnät. Jag var lika cool som någonsin Indiana Jones, men såg till att frustande och fräsande för alla som var i närheten berätta hur kul detta var.

Och så såg jag ut såhär inför allt som dök upp i de olika rummen.

Man skulle kunna tro att jag for omkring som en galning och tjoade och pratade med allt och alla och var som kusinen från landet som inte riktigt kan föra sig i fina kretsar. Jomen. Eller så kan man bara se på mig som en oerhört lättroad en.

– NÄMEN alltså vilket vackert kakelgolv!

– KOLLA KOLLA KOLLA! Det är stökigt bakom soffan!

Det sista som hände var att vi stod i en rörig kö och försökte säga adjö till värden – vår gamle kollega från tiden på Nationalencyklopedin. Ett vaket öga berömde min kompis’ fantastiska skor från anno dazumal, men påpekade att det ju var opraktiskt att ha matsäcken där nere.

Förmodligen hade hon gått omkring med detta stackars genomborrade geléhallon i en timme eller så.

Sedan var det dags att testa nästa färdmedel: EU-cykeln. Jag har ju i två år hyrt cyklar i Stockholm och njutit av att fara fram på ett effektivt och smidigt sätt. Tyvärr var det något problem med upphandlingen av cykeluthyrningen, så de försvann.

Istället erbjuds man dessa gröna EU-cyklar.

Och nu ska ni få höra hur dåliga de är: JÄTTE.

Dåligt:

appen
sadeln som inte går att höja
skrangligheten
ingen bakåtbroms
ingen pakethållare
ingen växel.

Bra:

två hjul.

26 kommentarer

Bra helg – party, mat & potatis samt basket

Publicerat av Lotten Bergman den 13 november 2017 11:09

Pappa fyllde 80 år förra veckan och behövde ett kalas med både filmtema och 70-talsmat, så jag och mina syskon ordnade maskerad, rostbiff, bakad potatis och rulltårta.

Vi kunde förstås ha fyllt på med halva avokador, päron med mintchoklad, glace au four, Harry Kuvert, morotstärningar, storsnibbade skjortor och lite ostfondue, men nån måtta får det ju vara på excesserna.

”Klär ut mig gör jag icke”, sa den envise Broder Jakob som vanligt (sedan 1973 ungefär) medan vi andra först hade storslagna planer och sedan liksom inte fick ändan ur. Vi klädde därför ut oss i vad som helst som fanns i huset, men upptäckte till vår förskräckelse att jag inte längre äger

pipa
rullskridskor
käpp
trenchcoat.

Alltså blev ingen Kapten Haddock, Papphammar eller Chaplin. Å andra sidan kunde vi medelst svarta kläder, blomgirlanger, pilbåge, hattar och morgonrock samt en tweedhatt klä ut oss till bl.a. Soldat Bom, Barbamamma, Hunger Gamesfigurer, Sven-Bertil Taube, Marilyn Monroe, Idas sommarvisa och Monsieur Hulot.

Orangeluvan som Barbamamma och hennes dotter som Katniss.

Vi berättade alla runt bordet om vårt allra första minne, som inbegrep bl.a.

en rödhårig tjej i ett fönster
rutiga galonbrallor
Obla-di Obla-da
ett drunkningstillbud
leksakskassaapparat som föll nerför en trappa i ett suteränghus
husmorsgymnastik på en slänt
en rullbandspelare som hette herr Tandberg
Pokemonkort på en kulle på dagis
pang på en legogubbe och en dagisfröken som påstod att legogubben fick ont
barnmorskan hade en fin väska när hon kom och levererade en lillasyster.

Sedan bad pappa allra ödmjukast om att få åka hem för att ladda batterierna inför söndagens pingismatcher i 60-årsklassen.

Men ack. Han lirade inte alls skjortan av 60-åringarna och föll på eget grepp när han hade matchboll och då beslutade sig för att serva extra svårt. Så här:

(Servarna for bortitok och matchbollarna likaså.)

Sjuttonåringen spelade också söndagsmatch och sedan satt vi i sekretariat (man skriver protokoll och tar tid och håller koll på 24-sekundersklockan) på en annan match och höll på att döden dö för att det var så rysligt spännande när grabbarna på planen for som ~~små flipperkulor~~ stora bowlingbollar över den halkiga basketplanen.

Pilarna går till tre starka karlar som 2003 hade mig som sitt livs första coach. (Jag är stolt som en tupp.)

Sjuttonåringen (i vitt) postar upp för att få bollen. Sedan fintar hon höger och går på korgen åt vänster. Ploff, två poäng. (Jag är stolt som en tupp.)

Sedan kom vi på att det ju var Fars dag. Men si det lärde jag mig redan som liten palt i Luleå att det är ett kapitalistiskt påfund som man ska ignorera. Så det gjorde jag, om än lite motvilligt.

Jag, utklädd till en nyuppstigen Marilyn Monroe.

Och hur mår ni allihop?

48 kommentarer

Finfina fester

Publicerat av Lotten Bergman den 7 juni 2015 23:59

Som jag har berättat förut, har jag ju basketfest i huset en gång per år. I år var temat ”återvinning”, så vi serverade gamla rester, drog fram gammalt festpynt och hade pysselstund med gamla toarullar. (Exempel på andra fester: sällskapsresan, Oscar, schlager, sjukhus, basket.)

huset_festen2015 — Man pyntar då huset med matchdräkter, rullar ut den röda mattan och sätter en tidningshatt på den årligen återkommande papier maché-grisen och låter deltagarna (iklädda återvinningsplastpåsekjolar) gå tipsrundan

lottenprotokoll — Jag återvann min utklädsel som basketprotokoll.

pysselbasketkorg — Pysselstundstävlingen vanns förstås av gruppen som gjorde en basketkorg.

I lördags var jag på en helt annan fest – en ta-studenten-mottagning. Det är svårt att få folk till sådana eftersom alla utgångna studenter ju firar sin bedrift (harrrkl) på samma dag och på liknande sätt och alla far omkring som rön för vinden och ingen stannar särskilt länge någonstans.

Utom jag och några till.

Jag hamnade nämligen i en så trevlig trädgård med så roligt folk att det var komplett omöjligt att ta sig därifrån. Än en gång var det basketspelare (18–53 år) och i en så salig blandning att trivseln bara kokade. Vi spelade musik på farlig dB-nivå, dansade i våra bekväma skor och orkade precis hur mycket skutt som helst eftersom vi är så ohyggligt vältränade och inte alls har ont i knäna, nej.

taltetblaser — Till saken hör att det var ett sånt jävla skitväder att partytältet höll på att fara all världens väg (här surras det fast), alla vackra klänningar doldes av filtar och hoodies och att säkert en liter bubbel per timme spilldes ut av vinden. Men så länge vi dansade var det varmt.

Men nu är frågan: vad gör en fest rolig/bra/svettig/svår att lämna?

God mat, jovisst.
Bubbel i långa banor, jodå.
Musik, jaaaaa.
Jag gillar tipsrundor och roliga tal, men det gör ju inte alla.
Att Champions League-finalen kunde tittas på i inte bara ett utan två rum var ju fantastisk lyx.

Men till syvende och sist kanske det är en magisk faktor som man inte riktigt kan sätta fingret på? Om man googlar som en klant, kan man hitta tips som att

ha LSD till gästerna i en låda på toa
sätta upp tydliga förbudsskyltar mot urinering i krukväxterna
hänga upp rena handdukar på toa (samma prioritet som LSD)
spela trallvänlig och populär musik, men för guds skull inte jazz
inleda all dans med jazz
se till att ”alla har det trevligt hela tiden”.

Mina egna banala tips är att alla ska vara bekvämt klädda, kunna hitta sköna och tysta hörn att dra sig undan till och att värden ska slappna av och låta folk göra som de vill. Utom kanske att klättra upp på hustaket och gå vilse i källaren samt urinera i krukväxterna.

En ohyggligt pedagogisk tipsfilm med stort fokus på ”fun” (tio minuter lång – jösses vad de hade tålamod förr i tiden):

”We have to feed the men!”

41 kommentarer

Basketspelare på Oscar-fest

Publicerat av Lotten Bergman den 25 maj 2014 17:12

Temafesten för mitt basketlag är en årlig tradition sedan år 2000. Vi har alltid ett tema, men det är frivilligt att klä ut sig. Ibland har vi upptåg och lekar, alltid har vi en tipsrunda, alltid pyntas huset med något temarelaterat och varje år är jag lite för sen med planering och städning. Igår glömde jag att byta handdukarna på toa, jag glömde filmmusiken som skulle spleas hela kvällen och jag glömde bort att sätta på tv:n där en och annan Oscarvinnare skulle spelas. Dessutom glömde jag helt bort 20 berömda tacktal som jag hade förberett och som vi skulle leka med. Som Marlon Brandos:

968full-sacheen-littlefeather — Sacheen Littlefeather sa: ”Marlon Brando has asked me to tell you, in a very long speech which I cannot share with you presently-because of time-but I will be glad to share with the press afterward, that he must very regretfully cannot accept this very generous award. And the reason for this being are the treatment of American Indians today by the film industry … excuse me … and on television in movie re-runs, and also the recent happenings at Wounded Knee. I beg at this time that I have not intruded upon this evening and that we will, in the future …our hearts and our understanding will meet with love and generosity. Thank you on behalf of Marlon Brando.”

Men en sak kom jag i alla fall ihåg – att dela ut Oscarsstatyetter til alla som hade spelat match under säsongen 2013/14 eftersom det var en synnerligen knäpp säsong med snöoväder, skador och domare som satte käppar i vinnarhjulen. Men hur får man tag i statyetter?

Man köper barbiedockor på loppis förstås. Sedan gör man om dem lite.

1. Lej minsta barnet (utan varma barbiekänslor) att klippa av allt hår på dockorna.

barbiegold — 3. Lägg dem att sola en liten stund.

För en dryg månad sedan blev jag kontaktad av en kvinna som sa att jag, om jag ville, skulle kunna få ett paket mat och en karaokemaskin. Avsändare var Gala.se och för en gångs skull tackade jag ja. (Förmodligen för att kvinnan gav bloggen och kommentatorsbåset så rart beröm.) Paketet skulle innehålla ”mat och annat som passar till en Euroviosionsschlager-fest”. Men paketet kom på avvägar, åkte vilse, hamnade på helt fel postkontor, forslades vidare till rätt postkontor och två veckor efter ESC-finalen kom paketet fram till mig.

matboxen — Jag tror att Karl-Bertil Jonsson har inspirerat.

Perfekt tajming … not. Mat? Well, det var med tanke på tiden det tog bara bra att det inte var ”mat” i paketet.

innehallpaket — Men även på en Oscarsgalefest kan man ju äta chips.

Här följer nu en liten festbildsrapport utan att mina ickebloggande lagkompisar avslöjas.

american pie — Maten var genomgående paj.

trebjork — Tre av oss kom på exakt samma idé. (Min svan är en omsydd gosedjursdelfin.)

damerb_oscar — Andra kom som presentatörer, olika kändisar, Braveheart och Julia Roberts.

Två av de femton spelarna tog med sig sina två nyföddingar och plötsligt satt jag där vid pajbordet och drog en vagn med ena handen och en vagn med den andra. Jag säger ju det: jag är som gjord för att ta hand om tvillingar och andras barn och kommer förmodligen att bli galen om mina egna barn envisas med att vilja ta hand om sina avkommor istället för att lämna dem hemma hos mig.

twovagnar — ”… ja, och sedan gick skottet och DÅ blåste domaren och fastän poängen skulle ha räknats sa han att det intre gjorde det för att han hade bedömt det annorlunda och jag anser att …”

Alla på festen fick varsin ”goodie bag” med en Oscarvinnande film påklistrad – My Left Foot på min påse här nedan ska förstås läsas som My Left Knee. I påsarna hade vi lagt ner vattenflaskor, pruttkuddar, godis, smycken, pennor, block, rakhyvlar, plåster, lindor till vrickade fötter och massa annat småkrafs. Den riktiga Oscargalans godispåse sägs innehålla saker till ett värde av 500 000 kr. Per påse.

bild — En bråkdel av det digra innehållet.

Nu sitter jag på tåget mot Lund för att i morgon gå på Readme – en konferens om läsande. Någon som vill att jag rapporterar lite? (Annars kanske jag bara skriver mer om festliga basketspelare.)

15 kommentarer

Blire nåt födelsedagsfirande i år?

Publicerat av Lotten Bergman den 16 januari 2014 10:34

Om 17 dagar fyller jag 50 och om 27 dagar fyller även Den djefla mannen 50, vilket vi inte hade planer på att fira eftersom jag håller på med andra saker just den 2/2 och DDM på samma sätt har bokat upp sig den 12/2, sådär som man ju plägar göra. Detta ses det inte med blida ögon på av allmänheten, så jag måste nog tala om det lite officiellt och pampigt i en annons i tidningen.

Ev. uppvaktning på min födelsedag undanbedes eftersom jag inte har tid och februari på alla sätt är en besvärlig månad när man ser glåmig och trött ut och trädgården inte låter sig minglas i och förresten har vi ju inte städat huset ordentligt sedan ungefär 30 november.

Nej, nu ändrade jag mig.

Ev. uppvaktning på min födelsedagskväll välkomnas eftersom jag inte har tid på dagen och februari på alla sätt är en besvärlig månad när man behöver lite tjo och tjim och party – men alla gäster måste ta med sig skaffning istället för presenter och stå ut med smulor på köksgolvet, basketbollar i bokhyllan, bortglömt julpynt samt musik på hög volym. Katter, stilettklackar och pelargoner äga ej tillträde.

Men nej! Jag fyller ju år på en söndag! Och DDM måste ju få vara med på ett hörn! Nytt försök:

Ev. uppvaktning på min födelsedag välkomnas, men måste ske en annan dag eftersom man festar så himla behärskat på söndagar och jag inte har behärskat mig sedan 1985 och min likaledes obehärskade, årfyllande man också vill fira sig. Alltså är alla som vill komma hem till oss oerhört välkomna lördagen den 8/2 med kålrötter, bananer, älgbiffar, punsch och annat som man kan stoppa i munnen eftersom vi tycker om sådant som man kan förtära. Strunta i presenter — vi har väldigt gott om böcker, kryckor, armbandsur, hattar, kristallglas och andra saker som man skulle kunna få för sig att packa in och ge bort till ett par som t.ex. fyller 50. Om man tar med sig instrument och vill jamma blir det ännu trevligare trots att pianot just nu har amaryllisjord mellan tangenterna.

Såja. Men huga vad det låter snålt.

Önskelista (ergo bevis på att det inte ska köpas presenter):

nytt knä
snyggare handstil
Johnny Depp
eltandtråd
ett samtal med en cykeltjuv
6 kg köttfärs

– Blir det pinsamt om ingen kommer? undrar ett mig närstående barn nu.
– Inte alls. I så fall lovar jag att spela Baby Goodbye och shejka loss på köksbordet. Då blir det pinsamt.

Marilyn Monroe fick tomtebloss när hon fyllde 36 år. Najs.

”With mirth and laughter let old wrinkles come.”
(William Shakespeare)

Uppdatering
Tillägg på förekommen anledning: ja, vi menar allvar. Välkomna på stök- och brötkalas på kvällen (definiera tiden själva) den 8 februari! Sista tåget från Eskilstuna till Stockhom går generöst nog så sent som 20:05 …

79 kommentarer

Och vad gjorde jag igår då?

Publicerat av Lotten Bergman den 24 februari 2013 19:12

Min lördag:

Först var jag speaker på en basketmatch i herrarnas div. 1-serie i Eskilstuna.
Sedan var jag på litterärt cocktailparty i Stockholm.

Eftersom jag antydde detta i kommentarerna till förra inlägget, skrev kommentatösen Annika så trevligt att jag egentligen borde rapportera om allt så ingående som det någonsin är möjligt. Vilket ju är en dröm: jag får skriva om mig själv, mitt handlande, mina tankar och kläder och andras dumheter! Men blir det särskilt intressant?

Okej, vi får kalla detta ännu ett dagboksinlägg.

Basketmatchen var bedrövlig från första till sista sekund. Vi var tvungna att hålla till i en gammal gympasal som har sett bättre tider, t.ex. 1960-talet, eftersom stan har fullt fokus på elithandboll i Sporthallen (byggd 1956) och inte division 1-basket.

Typisk papperskorg i Årbyhallen i Eskilstuna.

Jag var redan under matchen iklädd cocktailpartykläderna med ickerandiga, dyra finnylonstrumpbyxor (vilket jag strax fick ångra) och en Desigual-kjol samt en överdel som kräver axelbandslös bh. (Ja, för såpass enkelt är det att klä sig numera – valet står mest mellan randningen på benen och bh-stuk.)

Men tillbaka till basketmatchen. Korgnätet fick en maska och fick bytas ut, 24-sekundersklockan gick inte igång, tutan hängde sig, jourlaget kom inte, inga entrébiljetter delades ut och … vårt fina, vackra, roliga herrlag spelade inte bra.

På grund av dessa missöden blev matchen såpass försenad att jag som speaker fick lämna över micken till en reserv när det blott var 40 sekunder kvar för att inte missa tåget till Stockholm. (Eftersom 40 sekunders speltid kan ta uppåt fem minuter i realtid om det krånglar till sig med foul och straffar och tjuriga spelare som måste lugnas av domarna.)

När jag hastade ut till bilen visade det sig att hastandet var befogat eftersom bildörren bara inte gick att öppna. Jag har ingen aning om orsaken eftersom vädret inte på något sätt antydde att jag borde ha antifrostskyddsbehandlat. Det blev till att med nyckelvåld öppna passagerarsidan (inget centrallås, nej) och klättra över växelspaken och få en maska i de snygga nylonstrumporna. Och sedan köra som en någorlunda vettig biltjuv till stationen och där klättra över växelspaken igen och sedan springa med det inte riktigt uppvärmda, fortfarande trasiga knäet till tåget och hoppa på med fyra sekunders marginal.

Om det litterära cocktailpartyt är inte mer att säga än att det var trevlig, gott, fascinerande, rökigt, litterärt och otroligt proffsigt genomfört. Alla minglade som vore de inte alls litterära giganter utan blivande Hollywoodstjärnor på röda mattan. Och här ser ni det senaste:

Man använder specialtillverkade gnuggfigurer som måste köpas utomlands och som sedan används till att smycka ögonområdet.

Sedan tog min djefla man mig till ett romantiskt hotell som han hade spanat in: Hotell Monika.

23 kommentarer

Jag vet vad jag vill ha för bil!

Publicerat av Lotten Bergman den 8 juni 2011 23:42

Jag tog körkort i 25-årsåldern och köpte med min djefla man runt 1990 en drygt 15 år gammal limegrön Peugeot utan stöt- och ljuddämpare för 10 000 kronor av en släkting. Vi kunde se marken svischa förbi under oss genom ett charmigt hål i golvet och fattade inte varför alla skrattade åt oss.

Sedan dess har vi ägt den ena sekruttbilen efter den andra – ofta ärvda av vänliga släktingar. Att bilarna startar i fuktigt väder är som ni förstår luuuxuryyy.

Nu är bilen som i höstas lagades med silvertejp nyuppfräschad med ett silverglänsande avgasrör, men vi börjar ana dess annalkande frånfälle eftersom den tappar delar som en sjuåring tappar tänder. Därför tillåter jag mig att fantisera över vilken sorts bil jag vill ha.

Först och främst vill jag ha en Ford Mustang från 1967:

Johnny Depp på en sådan i 21 Jump Street. — Johnny Depp på en sådan i ”21 Jump Street”.

Men det går också bra med en Ford Gran Torino från 1972:

Clint Eastwood framför en sådan i filmen Gran Torino. — Clint Eastwood framför en sådan i ”Gran Torino”.

(Vabaha? Ni tycker att jag prioriterar männen framför bilarna i mina bildval? Men självklart och förstås.)

Fast jag fattar ju att jag måste vara realist. Därför önskar jag mig också en folkabuss:

Skådespelarna flygande ur en sådan i "Little Miss Sunshine". — Skådespelarna, flygande ur en sådan i ”Little Miss Sunshine”.

Nu är det så att jag igår fick njuta av en nästan perfekt bil. Det är en sådan som har liksom ett vardagsrum i sammet på insidan och som man förmodligen inte kan ha annat än kul i. Från 1988 – jättemodern jue!

Det där bakre sätet har inte ens säkerhetsbälte! Men vänta, det saknas något. Vad ska man ha i de där hålen om inte en … en … en 2,8-öl!

Bilden togs i exakt det ögonblick som jag upptäckte 1) tärningar 2) Wunderbaum!

Nästa nybil som vi köper ska ha manchester och sammet och dra minst 1,2 liter per mil. Andra må prioritera hästkrafter och miljövänlighet samt krockkuddar. Alldeles för få människor räknar ut partyfaktorn. Som i detta fall är 8,3.

47 kommentarer

Fest ikväll!

Publicerat av Lotten Bergman den 16 maj 2008 14:09

En gång per år förvandlas vårt hus till basketavslutningsfest. Det är jobbigt för

festkommittén som måste planera och kladda med lamineringsmaskiner och tapetklister
gästerna som måste klä ut sig
den djefla mannen som måste … stå ut
att huset måste städas både före och efter.

Förr om åren har vi haft teman som filmstjärnor, barnkalas, sällskapsresa och bröllop. I år är det lite konstigt, för trots att vi är basketspelare, är temat basket.

(Jag ska vara ett basketprotokoll. Ssscchh.)

När jag var liten och bodde på Norra Fäladen i Lund, hade hela grannskapet maskerad en eller två gånger per år. Alla vuxna klädde ut sig så det stod härliga till, medan vi barn sprang omkring och for vind för våg utan någon som helst uppfostran eller vett för att inte tala om etikett. När temat var ”Blommor & bin” var grannen Anders klädd i en gul-svart-randig pyjamas och så hade han satt fast två tesilar på glasögonen. Följande dialog utspann sig mellan mig och en vuxen:

– Vad är Anders?
– Han är ett bi.
– Men vad är farbror Kennet?
– Han är en kond… en plastpåse.
– Varför är han inte en blomma? Eller ett bi?
– Ska inte du leka med de andra barnen?
– Varför har Annikas mamma en bh på huvudet?

Det var på en sådan fest som jag en gång smakade på en äcklig saft från en stor skål med slev och sladdriga gurkskivor i.

Nej, nu får jag inte sitta här och knattra. Har ni några festtips eller oftestliga skräckexempel att dela med er av, nu när jag snart måste klippa till en orange basketduk?

11 kommentarer

Festfixarn

Publicerat av Lotten Bergman den 18 maj 2007 07:59

En mig närstående basketkompis (VBK) är en festfixare av klass. Eftersom jag har ett (stort, halvmålat, stökigt) hus (med blommiga plastmattor, knottriga mintgröna väggar men nästan inga lister), har vi den årliga lagfesten hos mig. Och idag är dagen B som i basketfest.

Vi övriga i festkommittén lyder tjifen blint. Årets tema är ”Sällskapsresan”, och VBK har tillverkat inbjudningar som ser ut som flygbiljetter och Sun Trip-skyltar, vi har fixat diplom och presenter till alla, en sångtävling, bordsplacering … och en hel del annat som ju är hemligt än så länge.

Jag säger bara en sak: papjemaché. (Som otroligt nog kan stavas just så.)

Röda mattan som vi lägger ut ända till busshållplatsen.

Jag ska laga Sällskapsresemat till 18 personer idag och dessutom (iiiih!) hitta kläder att klä ut mig i. När vi häromåret hade tema ”bröllop” tog jag bara på mig klänningen jag gifte mig i. När vi hade tema ”moviestar” hittade jag perfekta Charlie Chaplinkläder i källaren och förra året var jag utklädd till en bok.

Det står Ö på rumpan, ja.

Men jag har ju aldrig varit på charterresa. Därför var det tur att VBK redan i februari tvingade oss alla att se alla Sällskapsresefilmerna.

Harrkl. Kvalitet? Betyg? Say no more. (Men det är roligt när Stig-Helmer tror att juice kommer ur flygplanstaket och Staffan Lings ”Hedlund” är en trevlig filur.)

Så. På med munskyddet, hårnätet och plasthandskarna! Här ska lagas bacillfri mat! Snyyyyyt.

12 kommentarer

Den 17 maj

Publicerat av Lotten Bergman den 17 maj 2006 12:22

Jag läser allt om Sally Klees jazzpappa, och inser att jag verkligen inte har något att berätta om mitt liv.

1990
Den 17 maj föddes mitt gudbarn. Senast jag såg henne var 1997, när hon var sju år, men på hennes födelsedag skickar jag alltid ett smycke till henne. Idag fyller hon 16 år och jag har helt glömt bort det och … eh, hrm … visst vill 16-åringar få blommor via bud? Eller kan man be någon i Lund att köpa en SAOL och gå hem till henne och lägga den i brevlådan på Nils Holgerssons Väg? Hm.

1991
Den 17 maj sydde jag hysteriskt på min bröllopsklänning. Ja, dagen före själva bröllopet. De sidenklädda knapparna som skulle ha suttit längs blixtlåset i ryggen ligger fortfarande i någon knapplåda i källaren.

Knaster, knaster, sa det om syntetklänningen.

1982
Den 17 maj var jag på ”the prom”, avslutningsbalen i min skola i Dallas.
Min dejt var skolans maskot (en panter) och han råkade på väg till efterfesten (där det ryktades att man skulle få dricka ur champagnefontän) köra vilse så att vi plötsligt befann oss på ”Månskenskullen” där han försökte kyssa mig. Jag ryckte av kysschocken till så kraftigt att jag fick en reva i min syrénlila, lånade, för trånga syntetklänning och dessutom gav honom en fläskläpp. Plötsligt kom han på att vi alls inte var vilse och körde snabbt till festen, där min kompis Margie väntade i sin gula syntetklänning bredvid en hög omkullvälta champagneglas.

1976
Den 17 maj var det klassfest. Jag ritade av mina festkläder i min dagbok.

Ser ni att jag har kallat näbbstövlarna för lappskor? Och att de ingick i festutsyrseln?

11 kommentarer