Hoppa till innehåll

Dag: 5 juni, 2015

Öppna din dörr – för Tommy Nilsson!

På den tiden som jag älskade Melodifestivalen, vann Tommy Nilsson en gång.

Inledningen med Yvonne Ryding i halvkilosörhängen är värd en titt.

Eftersom Tommy är 195 cm lång och har spelat i Solna Basket, får han sjunga hur dåliga låtar som helst och har frikort vad gäller frisyren – och hör sen!

Men mer än så har jag inte tänkt på honom.

Idag hade Engelska skolan i Eskilstuna i Sporthallen (som fylls till sista plats) sin pampiga avslutningsceremoni, som vi har gått på varje år sedan 2007 när den nuvarande Tjugotreåringen gick ut nian. Årets kändistal (”commencement speech”) hölls till mångas stora förvåning av Tommy Nilsson, som var alldeles utmärkt: inspirerande, rolig och tydlig. Eleverna hade förmodligen ingen aning om vem han var, men Tommy föreslog att de skulle fråga mormor. (Och så är han ju den svenska rösten till Patrik i Svampbob Fyrkant, visade det sig.)

tommy_nilsson_iesk
– Jag ska avsluta genom att sjunga ”Jag tror på människan”, som fick noll poäng i Melodifestivalen 2007. Inte för att den är min bästa låt (harrrkl), utan för att jag kan.

Det är under den två timmar långa skolavslutningen musik, specialskriven skolsång, nationalsång, cap & gown,tal av lärare och tal av elever (valedictorian speech) och precis som på andra skolor blir det fel ibland. Det är lite falsksång, snubbel och trill av scenen och det är longörer och skratt och blommor och medaljer och priser och körsång och jag vet inte allt.

moa_will_scen
En av de två valedictorian-talarna: Femtonåringen! (Som här berättar varför hon låter sin lilla surikat som heter Will Shakespeare följa med henne vart hon går: ”Why the heck not?”)

En liten tjej med fantastisk sångröst klev upp på scenen för att sjunga … men glömde helt bort texten. Hon stod på den stora scenen och stirrade tomt framför sig och pep fram några ljud, skakade på huvudet och – PANG! På tre sekunder förstod alla 600 elever att hon behövde stöttas, varför de började applådera och ropa hejaheja medan musikmajjen sprang upp på scenen för att viska några ord till henne.

Vi – kanske 1 000 föräldrar och syskon i publiken – var bra mycket långsammare, men fick blixtsnabbt hjälp av Tommy Nilsson, som skuttade upp på scenen. Han började hoppa omkring och klappa i takt med musiken och alla i hela Sporthallen reste sig upp som på en given signal för att klappa med; jag har förmodligen aldrig varit så nära ett väckelsemöte. (Detta skriver tidningen inget om: journalisten kanske hade gått när det hände.)

tommynilssonklappar
Tommy Nilsson klappade och tjoade och hejade på tills sångfågeln hittade rätt i låten. Då smög han av scenen igen.

Det var alldeles, alldeles fantastiskt vad bra det blev – hade jag inte haft fullt fokus på att kunna ta en någorlunda okej bild på det som hände, hade man nog hört mig vråla:

– HALLELUJA! Praise the Tommy! DUUUNK!

Det sista som händer under dessa avslutningar är att alla niorna till smällar, fanfarer och blixtar samt dunder slänger upp sina konstiga hattar i luften – och det är jättehäftigt.

caps_throwing
Bilden gör inte stämningen rättvisa …

Det finns de som kritiserar detta anglosaxiska, hysteriska firandet av tonåringar som faktiskt bara har gått ut nian. Kanske tycker kritikerna att ”Du gamla, du fria” bara ger fel vibbar och kanske kniper de demonstrativt ihop munnen som Zlatan när vi andra sjunger ”döööö i Nooorden” – men jag håller inte alls med dem. Öppna din dörr och gläds åt glädjen! (Och tyck mycket om Tommy Nilsson, hörni: han är ju i alla fall basketspelare.)

Share
55 kommentarer