Se, så vackert!
I förra veckan fick jag ett stort, nyöversatt manus att korrläsa. Det är svårt, för när jag korrläser tar redaktören i mig över, och när jag ska vara redaktör sitter jag plötsligt och korrläser. Översättaren i mig står och bankar på dörren och vill in och leka hon också. Jag är helt enkelt förjävla bra!
Förlåt. Jag blev visst alldeles till mig av stolthet och arbetsglädje.
Boken heter Liv, död och hjärnkirurgi och är skriven av en rolig läkare som heter Henry Marsh och som är så arg på ”förbättringar” inom vården – t.ex. att de unga läkarna under utbildningen ska få mycket mindre praktik för att de kan bli trötta – att han exploderar i trevliga svordomar på det här viset i manuset:
I cycled home in a furious temper. Why don’t I just stop training juniors? I said to myself as I angrily turned the pedals.
Why don’t I just do all the operating myself? Why should I have to carry the burden of deciding whether they can operate or not when the fucking management and politicians dictate their training? I’ve got to see the patients every day on the ward anyway as the juniors are so inexperienced now – on the few occasions when they’re actually in the hospital, that is. Yes, I shall no longer train anybody, I thought with a sudden sense of relief. It’s not safe. There are so many consultants now that having to come in occasionally at night wouldn’t be a great hardship … The country’s massively in debt financially, why not have a massive debt of medical experience as well? Let’s have a whole new generation of ignorant doctors in the future. Fuck the future, let it look after itself, it’s not my responsibility. Fuck the management, and fuck the government and fuck the pathetic politicians and their fiddled expenses and fuck the fucking civil servants in the fucking Department of Health. Fuck everybody.
(Den svenska versionen vågar jag inte lägga ut här; den är ju under bearbetning och inte min.)

Men han är trots allt faktiskt hjärnkirurg och inte författare. Den brittiska redaktören kanske hade sovit dåligt eftersom bl.a. denna lite konstiga scen finns kvar i den tryckta boken. Tänk nu som redaktörer och fantisera fram en rödpenna i handen. Hugg som ormar!
I put my head past the doors of the theatre. James was standing at the end of the operating table, holding the patient’s head in his hands as he wound a bandage around it. The front of his gown was smeared with blood and there was a large pool of dark red blood at his feet. The operation was clearly finished.
‘All well?’ I asked.
‘Yes. It’s fine,’ he replied. ‘But it took quite a while.’
‘Did you go and have a cup of tea to help stop the bleeding?’
‘Well, no, not tea,’ he said, pointing to a plastic bottle of Coca- Cola on one of the worktops behind him.
Ser ni framför er hur James
- håller patientens huvud i båda händerna
- virar bandage
- pekar på Coca-Colaflaskan?
Hur många händer har James egentligen? Ritsch, ratsch och vips kanske kan nickar istället för att peka och inte riktigt håller i huvudet? Just det: nu är ni också korrläsare.
Deadline är imorrn, så jag måste skynda mig nu. Men hur ska jag kunna skynda mig när jag samtidigt har hittat en dokumentär – The English Surgeon – om doktor Marsh på Netflix?
I filmen far han fram och tillbaka till Ukraina och borrar i skallben i ena sekunden och bygger en stor trälår till en operationsstol i nästa. Han lider med alla sina misslyckade operationer och är precis hur frispråkig som helst.
Men nu tillbaka till manuset, Lotten, inte titta på filmen! Nu ska vi se om vi har fler problem att lösa. Ja! Hur ska man göra med titulerandet? På engelska är det så enkelt så, där kan man bara skriva:
– Oh Mr Marsh! Thank you for coming!
You är ett förträffligt ord. Men på svenska?
– Åh, mr Marsh! Tack för att du kom!
– Åh, mr Marsh Tack för att ni kom!
– Åh, Henry! Tack för att du kom!
– Tjenare doktorn, tack skaru ha, hörru!
Henry Marsh skräder inte orden när han beskriver kolleger och patienter – och på engelska låter det både oskyldigt och förtjusande. Han ska nu titta till ett misslyckat självmordsfall (hopp från bro, landning på både fötter och huvud):
I was taken aback by the fact that the poor jumper was immensely fat. For some reason I didn’t expect a suicide to be fat, so fat that from the end of the bed I could not see his head at all – only the great pale mound of his naked belly, partly covered by a clean sheet, and beyond it the monitors and machinery and syringe drivers at the head of the bed, with their flashing red LEDs and digital read-outs.
Får man skriva att den döende patienten var jättefet? Hm. Vi går vidare, här har vi en ny chef som ger doktorn order om mer effektivitet:
She was a large and officious young woman with hennaed hair in tight curls. She spoke imperiously.
Okej? Hur skriver vi på svenska? Kanske så här?
Hon var en storvuxen och beskäftig ung kvinna med hennafärgat, smålockigt hår. Hon talade med diktatoriskt tonfall.
Hm? Hmmmm.
Hur som helst är detta jobb alldeles fantastiskt roligt – jag tror att jag har fått en ny frispråkighetsidol i min kamp mot byråkrati och annat dumt krångel: doktor Henry Marsh.