Under sommarlovet mellan tvåan och trean på gymnasiet jobbade jag som sjukvårdsbiträde. Jag gick en tvådagarskurs och kunde sedan utan bekymmer
dela ut medicin
byta kläder på patienterna
hjälpa patienterna på toa
sjunga 30-talsörhängen på kommando
hjälpa med all hygien som att raka, tvätta och byta blöjor
mata
gå ut och gå
sitta på sängkanten och bara prata
sätta på ismössan på cancerpatienterna.
Detta gjorde jag av och till under loven under sex år, och jag fick se både unga och gamla lida, tappa förståndet, gråta och faktiskt dö. Detta är imponerande på alla sätt och vis, men särskilt eftersom jag ju var så här gammal:
Lotten, nästan inte torr bakom öronen.
Jag fick som sjukvärdsbiträde ta hand om förkrossade anhöriga och återuppliva de till synes döda. Jag har kämpat med draglakan, med stora tjockisar till mastodontpatienter och lyft små sparvar till människovrak. Jag har plockat bajs ur säkert 50 olika anus. (Förlåt, men hur skriver man det på ett mildare sätt?)
På den tiden (1980-talet) skulle ingen dö, så vi sondmatade 98-åringar som inte hade pratat på tio år och vi räknade tålmodigt deras andetag tills de var tre per minut (magisk gräns). När det sista andetaget äntligen drogs, drog vi i personalen en lättnadens suck; hellre en oerhört krävande galning till patient än ett litet skelett som inte kan kommunicera.
Jag lärde mig allt om döden, liggsår, Parkinson, reumatism och kissiga tofflor. Vissa av patienterna minns jag fortfarande glasklart, som
Ibland berättar jag långa skrönor om dem trots tystnadsplikten, som jag inbillar mig har en preskriptionstid. Och så önskar jag mig verkligen ett slags lumpen, där man som ”dagens ungdom” inte blott får lära sig att hantera ett skjutvapen, lyda order och kravla i lera.
Alltså en värnplikt där man även får lyssna till en människas sista andetag och se hur anletsdragen suddas ut och smälter samman. Alla borde få chansen att jobba som sjukvårdsbiträde. Jag önskar mig lumpen, fast utan armén, liksom.
Och DÄRMED är vi framme vid dagens 80-talslåt. (Nummer fyra av sju, vilket min syster Orangeluvan har beordrat mig att fokusera på.)
Min djefla man har gått i ide. Han och Artonåringen kisar mot solen som vore det en mördarsnigel eller inälvsmat och så går de ner i vår källare och stirrar in i datorn istället. Ibland (när jag säger till dem med rynkad panna och händerna i sidorna) reser de sig upp och gör armhävningar.
Ja, jag är oerhört irriterande. Förutom att ge order om kroppsrörelser, springer jag så lättklädd det någonsin går – utan att vara oanständig – omkring och skriker att det är så ljuvligt varmt och:
– I NOVEMBER KOMMER NI ATT SAKNA DET HÄR!
Här är det nästan 30 °C efter kvällsmaten!
Tjugotvååringen smyger omkring och häller solskydd på oss allihop eftersom hon har lärt sig att solen är farlig. Jo, det är den förvisso; hon har ju helt rätt. Men jag är inte så bekymrad ändå. Jag tar hand om mig och äter både fibrer och fisk och när jag väl dör, så dör jag ju.
Och däääär kom vi in på ämnet. Igen. Döden. Så här är min plan:
År 2036 börjar jag bli härligt förvirrad, lite som efter två–tre glas vin. Då börjar jag äntligen slänga mina gamla sparade 1970-talskläder eftersom jag tror att det är någon annans. Detta tycker alla släktingar är på tiden och väldigt bra, men vad de inte vet är att de måste rensa ut alla mina sparade melodifestivalreportage från kvällstidningarna och alla teaterprogram samt biobiljetter. (Och 53 par högklackade skor i olika storlekar som jag har köpt på mig bara för att de var så vackra men aldrig hade på mig.)
År 2040 trillar jag av pinn. Bokstavligen, för jag dör hängande i en trädgren där jag sedan 2017 övar på att klara i alla fall en chin.
Jag kommer alltså inte att ha ”ordnat allt”. Men jag vet i alla fall att på begravningen ska de spela Här kommer Pippi Långstrump och skratta åt alla som inte läser psalmer eller minns mig, utan som bara berättar Bellmanhistorier.
På gravstenen (eller plaketten som de skruvar fast på nån basketkorg) ska det stå:
Hon hade ingen ordning på allting
och lyckades inte hitta vartenda dugg.
Kammen i smöret och putäll på er, grevar och baroner!
Eller … på gravstenen skulle man kanske kunna citera Sigrid?
Förra året berättade jag om långfredagstristessen som innebar att vi alla – hur oreligiösa vi än var – skulle lida med Jesus. Men att jag hade kommit ihåg fel.
I år ska vi inte lida, tänkte jag. I år ska vi frossa i döden!
(Jag ber om ursäkt redan i förväg. Bilderna i detta inlägg bör kanske inte granskas vid frukosten eller tillsammans med känsliga tittare. Känsliga läsare varnas också; detta är inte ett inlägg som hanterar döden med silkesvantar. Eller dito strumpor.)
Jag har hittat fantastiska bilder på målningar från 1500–1800-talen, men de hade inte några kommentarer eller bakgrundsfakta. Det var bara en massa anatomi-målningar som jag kände starkt för och ville titta närmare på, vilket är svårt när bilderna faktiskt är komprimerade. Så jag grävde lite.
När jag var i sjuårsåldern satt jag och granskade bilder på eksem, puckelryggar, akromegalidrabbade och polioskadade i en antik läkarbok som mamma och pappa förvarade i min ögonhöjd. Kanske är det denna min morbida sida som jag försöker odla just nu?
1. Sitter de bakre männen månne bakom ett benrangelsdraperi?
1. Det här är en stor tavla – bred som en basketcenter är lång. (Okejrå, 202 cm.) Det är en avliden fängelsekund som det karvas i och alla män runt kroppen har kunnat identifieras som läkare (främst då Willem van der Meer som håller i skalpellen), studentkompisar och prominenta män från Delft. Att obduktionen sker i skenet av ett stearinljus är säkert mysigt, även om ingen av männen verkar särskilt intresserad eftersom de blåstirrar på målaren Pieter van Mierevelt 1617.
2. Å hu. Ett nyfött barn med moderkaka och allt.
2. Våra moderna ögon värjer sig (i den mån ögon kan det) inför detta motiv. Barn ska inte avbildas så här, säger vi. Men så har det inte alltid varit. Läkaren Frederik Ruysch (mannen som har tagit kommando på bilden) beundrades ofantligt för sitt handlag med döda människor, som han på olika sätt preparerade så att de såg levande ut. Och så hade han förstås ett alldeles eget anatomimuseum. (Jan van Neck målade tavlan någon gång i början av 1700-talet.)
3. Men ser det inte ut som rabarber, där i peangen?
3. Rembrandts målning av Nicolaes Tulp, som undersöker en anatomiskt sett intressant och helt korrekt arm, visar att man även kunde obducera i hatt år 1632. Tydligen var det verkligen så här; man kallade in alla intresserade till obduktionerna och så poserade man … tills likets förruttnelse väl fick alla att fly? Den enorma boken till höger antas vara ”De humani corporis fabrica” (1543) av Andreas Vesalius. Den döde mannen hette Aris Kindt och hade blivit dömd till döden för väpnat (”armed”) rån.
4. Vad gör mannen längst till höger och vad är det mannen längst till vänster opponerar sig mot?
4. Dr Frederik Ruysch med skalpellen (han med anatomimuseet i bild 2) porträtterades 1670 av Adriaen Backer, och även om det inte går att finna en enda kvinna i målningarna av Ruysch, så var han även känd som barnmorskornas bäste vän och utbildare.
5. Här håller Sebastiaen Egbertsz en osteologilektion medan han står modell för … en konstnär … 1619. I källan där jag hittade tavlorna står det att konstnären är Nicolaes Eliaszoon Pickenoy, vilket verkar vara helt fel och lite påhittat av Dickens. I senare källor står det att målaren är Thomas de Keyser. Sedan fann jag detta klargörande:
”From 1746 until 1983, the painting was thought to be the earliest work by Thomas de Keyser, son of the town architect and sculptor Hendrick de Keyser. In a recent article, however, Pieter van Thiel has removed it, with convincing arguments, from de Keyser’s work and assigned it tentatively to Werner van den Valckert.”
Hur som helst hade jag gärna sett fler män i kruskrage.
6. – Flytta på liket, jag vill sitta här på kanten som en cool majje i ”Lära för livet”.
6. Jaså, 1728 var de där i medicinska sammanhang synnerligen opraktiska perukerna och blanka silkesstrumpor högsta mode. Då målade konstnären/skådespelaren Cornelis Troost av den blott 28-årige läkaren Willem Röell … som verkar ha samma handlag som min knäläkare. Mannen strax bakom honom hette Pieter Clevering och var övervakande apotekare.
7. Det här ser ut att vara en illa photoshoppad bild.
7. Rembrandt gjorde 1656 en stor tavla som dock nästan brann upp 1723 (eller mycket tidigare, källorna är inte eniga). Därför ser den konstig ut; man har helt enkelt klippt bort det förkolnade. Den döde 22-åringen Joris Fonteijns hjärna undersöks eftersom han var en seriemördare (kallad ”Black Jack”) som hade hängts tidigare samma dag, och man ville se om hans beteende kunde förklaras i hjärnvindlingarna. Rembrandts målning ser ju nästan tredimensionell ut med den dödes fötter rakt upp i åskådarens ansikte.
8. Ska bara kolla mina sms.
8. Enrique Simonets tavla (1890) med mannen som står med ett hjärta i handen (nej, inte en mobil) har analyserats och analyserats.
Varför ser läkaren beundrande på hjärtat som han har skurit ut?
Är det ens en läkare, såsom han är klädd?
Handlar det om ren och skär socialrealism?
Har han inte bara bokstavligt utan även bildligt slitit hjärtat ur henne?
Jag vill tillägga: är det en svamp där på bordet?
Glad långfredag på er alla!
Uppdatering
Jag måste dra upp Ökenråttans kommentar – med tanke på vad barn kan fascineras av:
Poeten Harriet Löwenhjelm och hennes lillebror Crispin hörde talas om likvax och blev alldeles till sej; det måste dom se. Och slutligen kom det en förnöjd notering i Harriets dagbok: ”Såg likvaxet!” Drömmen uppfylld.
För några år sedan träffade jag på en galatillställning en rasande trevlig nederländsk-svenska. Vi höll på att skrattfnittra oss sönder och samman och jag kunde nästan inte ta mig till min plats vid middagsbordet eftersom jag inte kunde slita mig från Helene, som satt i foajén och prickade av alla gäster i en lista.
Helene Biesheuvel och jag.
Nu finns hon inte längre, vilket är alldeles förfärligt sorgligt. Jag har varit på ytterst få begravningar i mitt liv, men så lär det ju näppeligen vara i fortsättningen. Det blir till att vänja sig, så är det.
Det jag har svårast att förlika mig med när det gäller döden är inte att de efterlevande går kvar på jorden och att livet, tunnelbanorna och klockan går vidare. Nej, det är att all kunskap på ett ögonblick bara är puts väck. Helene var en av alla skickliga översättare jag känner – hon hade inga problem med false friends, mystiska, grammatiska tvärvändningar, ändelser utan logik och ord som ingen människa förut hade översatt. Hon svor som alla vi andra över stressade uppdragsgivare och absurda deadlines samt bedragare som låtsades att de kunde översätta, men bara använde automatöversättning. Och så skrattade hon åt alltihop och fortsatte att översätta.
Och vips, är allt hon kunde bara utplånat. Swooosch, sudderudd, hokus pokus.
Hugaligen.
I samma veva som jag går och tänker på Helene (och trots allt förmår le eftersom vi hade så roligt), går min djefla man och muttrar om livets förgänglighet eftersom hans gamla svensklärare gick bort häromdagen. Helmer Lång, som läraren hette, betydde så mycket under den poesiskrivande tonåringens gymnasietid att denna dag gick åt till att skriva en runa. Som jag tycker är så bra att den nog måste stoppas in här.
Helmer Lång.
En liten hyllning till Carl Emil Helmer Lång, född 21 juni 1924 i Malmö Karoli församling, död 10 oktober 2014 i Vejbystrand i Barkåkra församling i Skåne län.
Hur många svenskar kan recitera Homeros och Tegnér ur minnet idag? Jag kan – eftersom jag hade Helmer Lång som svensklärare på Olympiaskolan.
Av Helmer fick vi naturvetarelever i läxa att memorera berömd poesi, så även de första raderna i vår västerländska litteraturkanon: ”Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos Peliden Achilles …”. Och eftersom jag var i en perceptiv ålder kommer jag alltid att bära de där raderna med mig. Till yttermera visso ska jag alltid minnas hans engagerade utläggningar om bland annat Stagnelius’ utanförskap och de erotiska metaforerna i Bellmans diktning – ämnen som gjorde stort intryck på någon som var uppfylld av de sena tonårens existentiella förundran och förvirring.
Den amerikanske skriftställaren Henry Adams skrev en gång att ”A teacher affects eternity; he can never tell where his influence stops.” Det är en trösterik tanke som inte bara är tillämpbar på lärare, utan även på våra mentorer, förebilder och inspirationskällor. För mig fyllde Helmer alla de där rollerna. Han gav mig förnämlig undervisning i svenska och litteraturhistoria på Olympiaskolan. Han tog sig an mina första fumliga försök att skriva poesi och var den som gjorde att jag fick se mina texter i tryck för första gången. Han visade att man inte är tvungen att smälta in i mängden i konsensussamhället Sverige. Och han väckte den vansinniga tanken till liv hos mig att det är möjligt att försörja sig som skribent.
Nu är Helmer inte längre med oss, men han fortsätter ändå påverka mig, min familj, mina vänner och mina läsare. Han väckte en passion för litteraturen i allmänhet och poesin i synnerhet hos mig – något som präglar mitt tänkesätt, mina relationer och min livsstil. När jag förklarar Odysseus’ fiffighet för mina barn, citerar Martinsons ”Daggmasken” under ett middagstal eller skriver om Silfverstolpes ”Slut på sommarlovet” på Facebook – ja, då förvaltar jag något som Helmer gav till mig. Och det gör att jag kan beskriva mig med Walt Whitmans ord: ”I am large, I contain multitudes.”
Den sista biten av jordavandringen var kämpig för min gamle svensklärare. Men nu sitter Helmer Lång till bords vid den stora gåsamiddagen i himlen, och jag kan inte annat än förmoda att konversationen är förträfflig och talen magnifika. Skål, Helmer – ”Vad tiden dig gav, må du ge igen, blott det eviga bor i ditt hjärta än.”
Olle Bergman, civ.ing. Frilansskribent och författare Olympiaskolan 1979–82
Såja. As you were, eller hur man nu säger på svenska.
Jag är omgiven av människor med ålderskriser. Några fyller 23 och tror att det roliga är slut, andra fyller 40 och är övertygade om att de bara har ungefär fem år kvar med hjärnan intakt. Jag hade som bekant min stora kris vid 18, när jag trodde att jag hade upplevt allt som upplevas skulle.
Eftersom jag kanske bara har 25 somrar kvar (fast i min släkt blir vi uppåt 95 även om vi efter 72 inte kan skilja på barn och elvispar) måste jag ju se till att blogga åtminstone varannan dag, eller hur? Men om man inte hinner för att man måste laga 23 cyklar, åka på utflykt, sova middag och laga konstig mat? Jo, då samlar man bara ihop lite inspiration!
Kommentatorsbåset associerade nämligen till ”Boktitlar som förändras helt om man bara tar bort en bokstav” efter den här engelska varianten:
”The Da Vinci Cod. Thrills, spills and gills as a Harvard swimbologist tries to catch a murderous albino monkfish. A load of pollocks but better than Brown’s original.”
Nu finns hon inte längre, vilket är alldeles förfärligt sorgligt. Jag har varit på ytterst få begravningar i mitt liv, men så lär det ju näppeligen vara i fortsättningen. Det blir till att vänja sig, så är det.
