Jag applåderar under baskethelgernas matcher så frenetiskt att min stegräknare som sitter på handleden får glädjefnatt. Dagen efter min senaste knäoperation var jag på basketlandskamp, och stegräknaren tror fortfarande att jag denna dag gick 15 000 steg eftersom matchen innehöll så vansinnigt många dunkar, steals och långskott.
Ibland applåderar jag hysteriskt när barnen håller tal vid kvällsmaten och ibland går jag ju på konsert och applåderar helt frivilligt och glatt.
Men hörni, kolla på det här vansinnesklappandet under Donald Trumps State of the Union-tal …
Den högra halvan av lokalen applåderade inte, för där satt demokraterna. Detta var tydligen oerhört störande för Trumpen, för under ett annat tal några dagar senare, bestämde han sig för att detta oklappande var kriminellt. Han sa:
– They were like death and un-American. Un-American. Somebody said treasonous. I mean, yeah, I guess, why not? Can we call that treason? Why not?
Vad påminner detta om? Aha:
Det var alltså så att Stalin här hade en klocka som ringde när folk hade tillåtelse att sluta applådera. Ingen vågade sluta innan dess … Tydligen var de olika applådvarianterna i Sovjetunionen nogsamt nedtecknade:
Applåder.
Stormande applåder.
Dundrande applåder.
Stormande applåder, övergående i stående.
Stormande applåder som övergår i långa, stående ovationer som aldrig verkar ta slut.
Nä, då är Martin Ljungs inställning till applåder trevligare:
Uppdatering – lite fakta!
Det här med applåder är ett väldokumenterat fenomen som uppstod redan under antiken – se här en illustration från Wikipedia:Redan romarna brukade visa uppskattning genom att
knäppa med fingrarna
applådera med kupade eller ”platta” händer
vifta med togan eller en liten näsduk.
Det fanns en tid när man uppmuntrade hejdundrande applåder även i kyrkan, t.ex. efter en riktigt uppskattad predikan, men det blev liksom omodernt … så numera applåderas det lite artigt och bara ibland under gudstjänster här i Norden (men även på andra håll förstås).
När det vankas val i Sverige, somnar jag omkull av purt ointresse. Eller så raljerar jag om hur de bara tjafsar och fnyser och muckar gräl. Jag är med andra ord inte en politiskt insatt person, så när jag röstar borde jag egentligen tryckas upp mot en vägg och avkrävas bevis på att jag vet vad jag håller på med och dessutom fås att motivera varför jag röstar som jag gör.
På den här tiden skulle man ha varit med. Då var det roligare med politik. Tror jag.
Men USA:s politik … det är något helt annat, det. Jag kom igår på mig själv med att läsa massa amerikanska valanalyser eftersom folk igår försökte rösta fram en republikan (åt höger, men röda) och en demokrat (lite mer i mittfåran, och blåa). Jag kan egentligen för lite om det här (även om jag har gått på high school och läst ämnet ”government” i ett helt år), så ni får gärna bidra med mer intressant info!
Under ”super-Tuesday” röstade man i tolv av staterna, och resultatet ser ut så här och kan analyseras fram- och baklänges hur länge som helst. Men inte av mig.
Fast … det är då ett himla bängel om man ska lyckas lägga sin röst – Moment 22 är en blek kopia i jämförelse.
I vissa stater måste man ha fotoleg (eller körkort) för att få rösta. Men inte i alla. Och ett fotoleg utfärdas inte var som helst utan bara på vissa legitimerade ställen, dit det är svårt att ta sig om man inte har bil. Om man inte har körkort, har man inte bil, och då måste man skaffa ett fotoleg på det där stället som ligger så avigt till – och dit måste man ju åka buss. I vissa stater måste valförrättarna fråga om fotoleg, men om personen inte har ett, får de ändå rösta. I andra blir det blankt nej även om man har ett fotoleg för att fotolegitimationen som man har, är av fel sort.
Om man har registrerat sig som röstberättigad, kan ju datorerna som registrerade alla krascha. Det skedde i Georgia 2008, när 98 000 nyregistrerade plötsligt blev tvungna att bevisa att de var amerikanska medborgare.
Om man är en dömd brottsling, har man i 13 stater förlorat sin rätt att rösta för all framtid. I andra kan man få rösta, men inte förrän man har muckat från fängelset. Mer än 5 miljoner amerikaner får alltså pga. sin kriminalitet inte rösta i år.
Vallokalerna skiljer sig vansinnigt mycket åt. I vissa stater är det plättlätt att ta sig in, rösta och gå hem igen. I andra stater måste man ta ledigt från jobbet för att ta sig till vallokalen som ligger i tjottahejti och sedan stå i kö i flera timmar, ibland upp till tio. At köa i tio timmar! För att få rösta. I en demokrati …
Man lägger i USA inte ner papper i kuvert. Nej, man trycker på knappar i en maskin. Och det är så krångligt och tar så lång tid att president Obama när han röstade hann flirta ett bra tag med … Äsch, ni får se själva:
Tryckitryck, pratiprat, trarajadiraaaa …
Att det är svårt att veta hur man ska rösta, beror på att USA har indirekta val. Man röstar alltså inte på presidentkandidaterna, utan på lokala politiker som har sagt vilken presidentkandidat som de gillar.
Förr såg maskinerna ut så här.Nu ser de mer ut så här. Och är jättelätta att manipulera!Numera kan man alltså på vissa ställen trycka på en touch screen, medan man på andra stansar hål i ett papper.
Och så har vi ju detta med Donald Trump. Jag har inte ord … Jag har verkligen försökt förstå, se bakom fasaden och frisyren och flamset … Men inte har jag lyckats. Se här när ett gäng religiösa ledare ber för Donald Trump och ber Gud att göra Donald klok.
Det kan behövas. Han har hittills bl.a. propagerat för tortyr, sagt att terrorister når man bara genom att först döda deras familjer, föreslagit att USA ska vara helt stängt för muslimer, sagt att vissa (namngivna) kvinnor är feta, fula och ointelligenta – och värst av alla är tydligen Rosie O’Donnell. Henne vill Donald Trump helt enkelt nita med en rak höger.
Men så finns det tack och lov humorn, som firar nya triumfer. Här är en påhittad runa:
Och nu återvänder vi till valresultatet i staterna ovan. Trots att Donald Trump nog är spritt språngande galen och trots att det är lättare att hitta lagom mogna avocador än att faktiskt lägga sin röst i dessa för-val, har Trump alltså vunnit över andra republikaner och fått flest röster i sju av tolv stater.
Den ”riktiga” valdagen ligger långt bort: så här roligt kan vi (jag) ha det ända till den 8 november …
Ä-stavningen gällde bara 1912–71.Jag hittade tyvärr ingen svensk katalog.
Men vi vet ju inte vad vi pratar om. Den första världsutställningen som ägde rum i London 1851 – det var grejer det! Att det blev en sådan megasuccé som det faktiskt blev förvånade alla – inklusive initiativtagarna. (Att den kallas ”första världsutställningen beror på hur man räknar.)
Utställningen var redan från början kontroversiell och ansågs vara ett dödsdömt projekt som inte skulle kunna intressera någon – och att anlita en till synes galen trädgårdsmästare (Joseph Paxton) att i Hyde Park bygga ett växthus som skulle rymma 93 000 (nittitretusen!) besökare på en gång gick verkligen inte för sig eftersom det just däääär faktiskt stod ett gäng almar, som ju av tradition är träd som man inte hugger ner sådär utan vidare. Så det så.
Växthuset byggdes trots allt efter fyra månaders planering och fem månaders uppförande (underligt då att det nuförtiden ska ta flera år att asfaltera en liten trottoarsnutt) och en stackars symbolisk alm fick stå kvar inne i schabraket. Glashuset fick namnet Crystal Palace och var med sina 570 x 140 meter världens då största byggnad, som nästan skulle kunna rymma fem fullstora fotbollsplaner.
Almen som överlevde.
Och alla kom dit. Först trodde man att utställningen bara skulle intressera de rika, kända eller förnäma som kungliga familjen, Charles Darwin, Samuel Colt, Charlotte Brontë, Charles Dickens, Lewis Carroll, George Eliot och Alfred Tennyson (som alla kom), men när inträdespriset sänktes under impopulära dagar, kom även pöbeln och tittade.
Färglagd etsning från 1851.
Utställningarna var sorterade efter olika nationaliteter och all världens länder fick en inbjudan att delta. Det som visades upp var ”Works of Industry of all Nations” – alltså modern industri och design, uppfinningar och nyheter. Sverige-Norges lilla hörn var tydligen så pinsamt skralt att den besökande Fredrika Bremer rapporterade att alla svenskar nogsamt höll sig ur vägen för att slippa svara på frågor om vilket bedrövligt skick vårt land ju måste vara i.
”Horological instruments”och ”Philosophical instruments” samt ”London Stereoscopic and Photographic Company”. Aha! Där är vår flagga ju! (Källa.)
Men andra länder hade mer att visa upp, t.ex.
en fickkniv med 1 851 knivblad
möbler som hade karvats ur enorma kolklumpar
ett kvadratiskt piano med fyra tangentuppsättningar
en säng som kunde förvandlas till livbåt
en säng som kunde vändas så att den sovande ramlade rakt ner i ett tillhörande badkar
alla möjliga olika flygmaskiner (som inte funkade)
världens största spegel
den största klumpen guano som då hade hittats i Peru
Koh-i-Noor-diamanten (ännu inte vackert slipad)
en modell av en framtida bro mellan Storbritannien och Frankrike.
Elektrisk telegrafskrivare. (Patent George Phelps.)
Men alla var inte lika påhittiga. Newfoundland hade t.ex. bara en utställning om torskleveroljans historia. Och stackars USA höll inte på att kunna bidra med en enda grej eftersom regeringen beslutade sig för att inte lämna några bidrag, varför man i USA på känt manér fick ge sig ut på sponsorjakt. Det lyckades man med såpass bra att utställningsföremålen kunde skeppas till Londons hamn … men inte längre. Där stod de amerikanska lådorna utan någon ordningsman som skulle packa upp dem i Crystal Palace och inte heller lön till någon person som under den sex månader långa utställningen skulle ta hand om dem.
– Pfffffft!, sa engelsmännen och slog ut med armarna. Dessa hopplösa amerikaner som inte klarar av ens en liten utställning!
– Nämen jösses så dumt! sa George Peabody och sköt till de saknade pengarna.
Till allas förvåning visade det sig att den amerikanska delen av utställningen inte var annat än ett litet under av moderniteter. Det var maskiner som kunde spotta fram spikar, skära i sten, tillverka stearinljus, sy i tyger – och en revolver som kunde skjuta kulor och ihjäl människor jätteeffektivt.
Den lilla, smidiga katalogen av 1851.
Trots alla dessa uppfinningar, var det ändå ”the retiring rooms” som var allra populärast. Alltså toaletterna. Som spolade vatten! Alla gick på toa och spolade dagarna i ända och många återkom till utställningen blott för att få sätta sig på toa. (Att alla i London sedan ville installera vattenklosetter som spolade all skit rakt ut i Themsen var ju mindre bra, men helt annan historia.)
Utställningen gick med 200 miljoner kronor plus (i dagens penningvärde) och för pengarna byggdes Victoria and Albert Museum, Science Museum och Natural History Museum. Själva Crystal Palace-byggnaden revs precis som det var sagt från början (Hyde Park skulle gubevars bara vara Hyde Park), men efter enorma protester återuppbyggdes den i Sydenham i Londons södra delar.
Oj vad stort och … tyskt … det ser ut.Och ploff, så brann allt upp 1936.Fem dagar efter branden. (Nu lever namnet nästan bara kvar i fotbollsklubben Crystal Palace.)
Så nu vet jag svaret på frågan vilket år jag skulle vilja resa till när tidsmaskinen väl uppfinns: 1851.
Redan romarna brukade visa uppskattning genom att
