… och då, kan du tänka dig, mötte jag min gamla mattelärare!
… och utan att jag fattade hur det gick till, lyckades jag välja precis exakt den film som han hade valt!
… och fastän ingen av oss hade bestämt det i förväg, hade vi på oss likadana skor!
Mjaeeh. Jag tror ju inte på en högre makt och finner det heller inte så konstigt att sammanträffanden sker.
Vi letar efter mönster och när vi finner dem är det ju oftast positivt: man blir glad över det konstiga som egentligen inte borde kunna ske och skrattar och pratar om det en stund. ”Det var ödet!” säger någon och så trampar man vidare i livet – kanske i likadana skor. De med varandra gifta kommentatörerna Pysseliten och PK har osannolikt nog hittat varandra på en bild som togs innan de träffades och Ninja förföljs av sin barndomsadress. (Det mesta kan dock förklaras med att ”Det var ödet!”.)
Men ibland är det verkligen underligt. I torsdags skulle jag ju på Paul McCartney-konserten. Det skulle även lillasyster Orangeluvan och hennes man (om de hade varit gifta), som vi kan kalla Svågern. Orangeluvan och Svågern, som träffades i en sovaöver-biljettkö på 1980-talet har varit på så många konserter att de numera beställer biljetter med ryggmärgen. Själv sitter jag med klickångest och väljer fel och ibland för dyrt, men oftast för billigt eftersom jag från gång till gång inte kommer ihåg hur roligt det är att sitta nära och hur lite man ser av en artist på en scen från 200 meters håll.
– Var ska du sitta? sa Orangeluvan i torsdags när vi gjorde oss iordning.
– Öh, längst bak i ena hörnet. Och ni?
– Vet inte, på parkett tror jag. Svågern har fixat.
– Oj. Ni kommer att kunna se Pauls näshår.
– Byt genast dina biljetter!
– Va? Kan man det?
– Javisst! Man betalar en mellanskillnad, men det ska du. Kolla här …
Sa Orangeluvan och knappade och klickade och fann att det fanns några parkettbiljetter kvar – enstaka här och där. Eftersom det inte var jag som hade köpt biljetten, blev jag tvungen att leta reda på min djefla man som satt i ett jobbmöte och inte alls hade tid att lyssna på mig.
– Bokningsnumret är 12345678900 och jag har plats 98-78-6534 och du ska ringa till 08-987654321 och du måste göra det nuuuuu innan biljetterna försvinner och jag får inte göra det eftersom det står ditt namn på beställningen och ditt betalko…
Sa jag till den inte alls biljettfokuserade djefla mannen. Tio minuter senare var det fixat: rad 25, plats 31. Yes!
Så åkte vi till Globenområdet. Tunnelbanetågen var alla sådär fullproppade att ingen ens var irriterad: alla bara fnissade av ett paraply i ögat eller en känga på pumpsen eller glassklet i örat.
Vi pratade om hur trångt det var och jag berättade en lustiger historia om barnens kusin Johan som bor i Uppsala och som jag var dagmamma till runt 1987 men som jag numera inte träffar mer än en gång på sommaren när släktens Farmor har kalas och … och … och …
Orangeluvan tittade på mig eftersom jag tydligen hade hakat upp mig på ett och, och inte verkade kunna hitta rätt igen.
– Och …? sa hon.
– Och han står ju där! JOHAN!!!
Där, i tunnebanetåget, fem meter ifrån mig stod denne Johan som jag aldrig förut hade talat med Orangeluvan om. Att han gillade Paul McCartney hade jag ingen aning om – men visst hade jag spelat Beatles för honom 1987, jo, det hade jag ju.
Efter kramar och glada skratt och det obligatoriska ”Det var ödet!”, skildes vi åt och ägnade den närmaste halvtimmen till att försöka hitta Svågern och ta oss in på arenan. Och se på fan:
– Jag sitter på rad 25, plats 31. Och ni? sa jag.
– Eh. Va? Näe. Hur …? Vi sitter också på rad 25 – plats 27 och 28!
Vi enades om att ”Det var ödet!” and the rest is history. Att kommentatorn Magnus A. råkade se de två av regnet dränkta systrarna på väg hem från konserten är däremot inte så konstigt.
