Jag försöker tycka om augusti, men börjar hysa lika stark aversion till denna månad som till november. Dagarna flyger fram som en hindu på ett öppet fält. (Förlåt, men i vår familj säger vi sedan 1986 hindu istället för hind pga. sludder. Eller om det var slödder.) Snart är det slut på morgondopp, kvällsdopp, utomhusätning och barnfotapromenader. (Ja, så stavas det.)
Därför behövs en liten rapportering som jag i november och februari kan sitta och gråta till när livsgnistorna flyr det nyss nämnda fältet. Here we go!
Vi har inspekterat Spårvägsmuseet i Stockholm och lärt barnen att lyssna på tågrälsen så att de vet när Bröderna Dalton ska slå till och råna tåget.
Jag erhöll ett gratispaket med smink och slipper nu gå omkring med bleka läppar, fläckig näsa och mörka ringar under allt annat.
I tältet som det var meningen att barnen skulle få sova och mysa i, bosatte sig en, två eller tre katter. Jag hällde ut pepparkorn och slängde in brännässlor, men kattskrällena bara jamade och sa att det var ju alldeles förfärligt vänligt av mig att fixa skugga åt dem på detta trevliga sätt.
Efter fem dagars kamp (där jag inte använde vattenslangen på därför avsett vis), dödade katterna några möss i tältet och lekte så vilt med döingarna att blodet skvätte värre än i Die Hard. Så kojan åkte på tippen.
Sedan har vi myst och vilat, druckit vin i solnedgången, bjudit inramlande gäster på spontanmat och pratat om våra krämpor.
Och slutligen – inatt målade jag och Trettonåringen i största hemlighet om i köket. Vi låtsades gå och lägga oss, gick upp kl 00:30 och målade till 03-tiden. När de andra familjemedlemmarna kom upp i morse, slog vi dem med häpnad.
För er som inte läste Doctor Who-inlägget häromdagen: det där blåa är numera en cool tidmaskin som är mindre på insidan än utsidan.
74 kommentarer