Igår lyssnade jag i drygt två timmar på Bill Bailey och cyklade sedan hem genom ett sommarvarmt Lund och höll på att bli nermejad av andra lundacyklister eftersom jag knappt trampade och dumlog och inte riktigt fokuserade på trottoarkanter och enkelriktning.
– Bill Bailey? säger 43 % av läsarna nu.
Inte förrän jag fullständigt och komplett snöade in på QI och såg varenda avsnitt åtminstone en gång, visste jag vem han var. Sedan tittade jag med lupp på alla Jonathan Creek-avsnitt, där han också dök upp. Sedan förstod jag att han var musiker!
Under Lunds Humorfestival (men Johan Wester och Anders Jansson vid spakarna) såg jag 2010 allt som jag hann se och rapporterade noggrant allt jag såg. I år hann jag med 1) invigningen 2) Bill Bailey.
Så här ser han ut. Bara det är ju jättekul — eller som han själv säger:
Han står ensam på scen, men med alla tänkbara instrument tillgängliga. Sedan pratar han om politik, konst, skrivregler, sociala medier, dokusåpakändisar, döende gäss, ugglor inslagna i gladpack samt naturvetenskap. Så fort andan faller på, tar han hux flux fram (jag vill gärna tro att allt är improviserat eftersom man får en känsla av det, även om jag vet att så inte är fallet) ett instrument och spelar lite.
Ibland får man en känsla av att multibegåvade estradörer tar fram alla sina talanger bara för att visa att de är bra på mycket och så blir allt bara lite halvjånket. En av artisterna på Humorfestivalens invigning valde att inte pratskoja utan sjungskoja och rev då av en massa musiknummer som skulle spegla olika genrer och tidsåldrar. Texten var specialskriven och musikerna fantastiska och hela numret bara gääääääääääsptrist. Inte som Bill Bailey. Eller, om jag får säga det, Johan Wester och Anders Jansson som jag tycker är roliga bara de ställer sig upp och säger Halleå. (Det där skulle vara en skånsk hälsning, men det ser ju bara ut som en norrländsk stad.)
Bill Bailey spelar även koskälla.
Och tuta.
Här kommer ett klipp från QI, när inte bara Bill utan även de andra är roliga. Jag har berättat om just detta avsnitt förr, men det kan ses hur många gånger som helst. Bill sitter med sitt flyende hårfäste längst till vänster och är den som först inser att det är dags att göra musik av det som händer.
Det verkar för övrigt finnas ett uppdämt behov av att klappa med tid och otid. På vilken tillställning jag än hamnar, sätts det evinnerliga taktklappandet igång innan jag ens har börjat fundera på om det är en svängig låt eller en dödsmarsch. Är inte det där handklappandet i takt liksom sånt som bubblar upp ur kroppen för att man bara inte kan låta bli utan känner att man måste dansa men inte kan för att man [fyll i lämplig orsak här] och då liksom lever med? Well, Bill Bailey löste det på ett trevligt sätt (för jag tror att han tänker som jag, så det så och snart är vi bästisar han och jag) när publiken plötsligt klappade med redan efter första tonen i en låt.
– Oooooh, I see, you want to clap along? Let’s see …
Och så valde han ett stränginstrument (som kan ha hetat bandurria, jag skrattade så att jag inte hörde vad han sa) och spelade på den och gav publiken order att klappa på fem.
– One two …
– KLAPP! klappade publiken.
– No! On five! sa Bill och drog efter andan för att säga one.
– KLAPP! klappade publiken.
– No! On five! On five! One two thrrr…
– KLAPP! klappade publiken.
Om och om igen. Och det var verkligen så – de 2 000 i publiken ville så gärna göra rätt att det blev fel. När alla väl fattade att de skulle klappa på fem och att han själv höll takten med en bastrumma, spelade han en folksång som till slut gick så fort att vi inte kunde annat än applådera eftersom takten var puts väck.
Som en sucker for humor, njöt jag i stora drag och skrattade verkligen så att det räcker ända in i november. Jag ska inte dra hela föreställningen utan istället ge er Bill Bailey i Youtube-format.
Bli inte rädda när han jazzar loss efter fem minuter – han tycker att jazz är rätt fånigt och är själv en hårdrockshippie.
Så. Ni kan inte få se bilder på hur alla människor tog bild på Johan Glans och dreglade på andra komiker som var på plats och heller inte på alla rutiga skjortor som alla män har på sig eftersom det råder strikt fotoförbud på slika föreställningar.
Eller om det beror på att jag för en gångs skull respekterade förbudet.
