Månad: april 2013

Idag lärde jag mig något om sotning förr i tiden

Publicerat av Lotten Bergman den 16 april 2013 16:02

Vi har ju en 1700-tals-kakelugn i vårt hus från 1932. Förre ägaren forslade hit den och satte in den ity har var en synnerligen händig man.

Här en bild från när det hade brunnit i huset och det stod i tidningen att det var kakelugnens fel fastän han faktiskt var helt oskyldig.

Idag kom sotarn hit. Jag brukar hänga honom i kjolarna och fråga om alla prylar och pryttlar, men sedan vi förra året fick skarpa tillsägelser om vår farliga stege som han ju hade påmint oss om i två år och som vi ändå inte hade åtgärdat, kände jag att jag kanske skulle hålla mig undan och låta honom jobba ifred. Därför måste jag återanvända en bild från 2008:

Sotarn kom, han kollade, han sa ”honom” till kakelugnen och han berättade att det var en komplicerad själ samt att vår stege var jättejättefin och att vi verkligen hade spottat upp oss. Jag blev glad som en liten hund blir av en pinne och ville vara så till den milda grad till lags att jag började googla fram information om sotare som han kanske skulle tycka vara rolig.

Och se.

1.
Tag en sotig skorsten.

2.
Tag en gås.

3.
Bind ett snöre om halsen på gåsen.

4.
Tvinga in gåsen i skorstenen nerifrån eldstaden.

5.
När gåsen börjar flaxa med vingarna, drar du ner den en bit. Låt den flaxa uppåt, strävande mot skyn i skorstenens topp – och dra den nedåt igen.

6.
Njut av din väldigt rena skorsten.

Tydligen är detta inte en skröna utan verkligen så som man gjorde särskilt i de fattigaste kvarteren i Storbritannien. Vissa källor säger att man släppte ner gåsen uppifrån, men det verkar ha varit vanligare med nedifrånvarianten.

Pling – det var dagens allmänbildningsbidrag! (Att jag delar med mig till er här och nu, beror bara på att när jag väl var färdiggooglad, hade sotarn redan åkt till nästa skorsten.)

Tillägg eftersom oroliga snyftningar har hörts i fjärran:

INGA GÄSS KOM TILL SKADA UNDER SKRIVANDET AV DENNA BLOGGPOST

42 kommentarer

De allra mest irriterande vardagsbekymren just idag

Publicerat av Lotten Bergman den 15 april 2013 11:45

Idag är jag lite ynklig. Jag har sovit för lite, fryser om fötterna (vilket är helt omöjligt att åtgärda eftersom de mysigaste och varmaste strumporna ligger fem meter bort och sträckan dit består av ett ouppvärmt klinkergolv) och teet vi har här hemma har drabbats av garvsyreinkontinens. Blärk, smakar det.

Andra irriterande ting just nu är till exempel

en liten nagelflisa som när jag nyss drog i den fortplantade sig neråt så att det började blöda och nu svider som om jag vore skottskadad
vädret
mikrovågsugnen som har lagt av
pennvässaren som envisas med att vässa bara på ena sidan
vädret
sekrutt-Volvon som vi i går körde ner i en stor vattenpöl och som då visade sig ha hål i golvet eftersom alla plastmattorna plötsligt flöt omkring och vi satt med plaskblöta fötter och skrek
min mobil, som igår plötsligt krävde omstart och återställning
vädret.

Min djefla man har ett irriterande problem och ett budskap som han vill få ut:

Hej, Lottens kommentatorsbås!

Vi jobbar just nu med en pocketversion av Historiska ord – alla fyra böckerna i behändigt köpa-när-man-passerar-Centralen-i-sin-stad-format. Men jag har inte tid att leta efter fel eftersom jag måste fokusera på det dåliga vädret och min dyra hustrus kalla fötter.

Texten är öppen för ändringar ett par dagar till, och jag tänkte därför höra om det är någon av er här som kan rapportera några tokigheter när det gäller fakta? Hittills har vi hittat att jag har kallat Pompejus för kejsare och så måste vi naturligtvis skriva om Margret Thatcher i imperfekt.

Skriv i kommentatorsbåset eller mejla mig på olle@bergman.com så lyckliggör vi redaktören med små ändringar!

Sa jag att det här med vädret är irriterande?

77 kommentarer

Dags för beach 2013 …?

Publicerat av Lotten Bergman den 14 april 2013 12:27

När jag första gången hörde detta uttryck som jag har i rubriken ovan, höll jag på att skratta ihjäl mig. Det var en amper dam som sa:

– Nej tack, jag måste hålla igen inför ”Beach 2007”.

(Ärligt talat är jag osäker på året, men det är inte alltför länge sedan. Fast sex år är när jag tänker efter ganska länge sedan. Anyway. Moving on.)

För på stranden är det i alla fall min värld så att jag ger fullständigt sjutton i hur alla andra ser ut. Jag bryr mig väldigt mycket om att alla barn som jag har med mig fortfarande lever och inte alls huruvida jag ser bra eller inte bra ut i andras ögon. För de tänker faktiskt inte på mig, utan på sig. Har jag bestämt mig för. (Man kan om man vill läsa ett tio år gammalt kåseri om min då fula baddräkt.)

Men nu till några strandtips!

Nästan-beatlen Stu Sutcliff, förmodligen fotograferad av Astrid.

Goldie Hawn – jag gillar särskilt den randiga armen.

Elizabeth Taylor på den tiden som man inte badade på stranden utan i en studio.

Jätteläckert och genuskorrekt mode från 1933.

"The topper” -- löstagbar överdel för män som vågade visa bröstvårtorna. — ”The topper” — löstagbar överdel för män som vågade visa bröstvårtorna.

Visst känner ni som jag nu när ni har vant er vid manliga baddräkter att det här ser riktigt läckert ut?

Sean Connery vilande sig på en okänd kamrat med mössan käckt på svaj.

Det här är ett gäng badare från runt 1910, men det underliga är att tvåan från vänster är en kopia av Sten Feldreich.

Sten Feldreich – Sveriges första basketproffs. (Så ni ser: allt har i slutänden med basket att göra.)

47 kommentarer

Ont i fingret! Ont om stektermometrar!

Publicerat av Lotten Bergman den 10 april 2013 15:23

Vi har bedrövliga, billiga, oslipade knivar här i huset.

Ibland får jag ett ryck och slipar dem lite. Eller vaddå lite … Procentuellt sett slipar jag dem utav bara helsicke. Minst 97 % skarpare blir de nog. Gnissel, skrap och ritsch!

Och sedan skär jag av mig alla fingertoppar. Swopp, swisch, aj och plåster. Här skulle jag egentligen ha lagt in en bild på de enorma skadorna, men de är inpackade i förband och fullkomligt ointressanta. Ungefär så här, ba:

När jag igår skulle laga mat med mina blödande tentakler, visade det sig att det hade varit aliens i stektermometerlådan.

Lammet fick utstå mycken tortyr innan jag kunde konstatera att ingen av de batteridrivna gick att sparka igång. Då fick jag ta fram en gammal sekrutt som funkar, men som är på finska.

Så nu är mina enkla frågor till alla som vet bättre än jag:

Vilka matlagningsknivar ska man köpa om man inte är miljonär?
Vilken stektermometer funkar efter inköpsdagen?

Ni får gärna tipsa om andra bra produkter när ni ändå håller på. Vilken termosmugg är bäst? Vilket balsam funkar på lockigt hår? Vad ska man ha på fötterna om man vill vara proper men bara trivs i joggingskor egentligen?

87 kommentarer

Gåsögon, ankfötter och nittionior

Publicerat av Lotten Bergman den 9 april 2013 12:17

Exempel från Wikipedia. — Exempel från Wikipedia

Det vimlar av pluttifnasktecken som är små och till synes oviktiga, men som när de hamnar fel hoppar upp och sätter sig som en varulv i strupen på mig. Det är som när någon sjunger falskt, spelar basket i högklackat, trummar i otakt eller blandar neongrönt med lila.

Men nu fokuserar vi på citattecknen. Citationstecken, dubbelfnuttar och enkelditon. Inte ~~situationstecken~~. I Sverige ser de oftast ut som nittionior: ”

De upponervända som man har i anglosaxiska och spansktalande länder när citatet inleds, kallas följaktligen för sextiosexor: “

Men nu har vi andra också: vinkelcitationstecknen eller gåsögonen (som jag i evigheter kallade ankfötter eftersom jag associerade fel): » «

Ofta ser man idag citattecken som ser ut som små elvor, men det är faktiskt tumtecken ” (som man helst inte ska använda i tryckt text).

Uppdatering!

Magnus Andersson skriver i båset om tumtecken och det raka citattecknet:

Skrivmaskinscitattecken!

Slut på uppdatering!

Här kommer nu exempel på hur de gåsögon och nittionior kan se ut i text! (Och bara för att stöka till det tar jag med pratminus eftersom det i just detta fall handlar om repliker.)

Nu ska man veta att det är bäst att ha ickepratande kompisar med sig på film.

”Vem är det där?” säger min snälla, goda, trevliga vän när vi är på bio
”Det är Jack Nicholson.”
”Men vad heter han?”
”Jack … men … ssschhh nu.”
”Heter han Jack i filmen också?” fortsätter min snälla kompis.
”Mmmm. Sssch …”
”Det hette han ju i Titanic också!”
”Han var inte med i Titanic!”
”Jojo, Jack DiCaprio.”
”Ssssch.”

Nu ska man veta att varje ”ssschhh” hörs lika väl som exempelvis sandpappring av griffeltavla. Mer än pratet alltså.

– Men han där, dog inte han nyss?
– Jo, men nu ser vi en flashback. Ssschh, hyssjar jag som ett surkart.
– Hur kan vi det om han är död?
– Det är som en dröm. Sssschh.
– Men han kan väl inte drömma om han är död! envisas min kompis.
– Det är bara på låtsas, tyst nu. Sssscchh.
– Om det är på låtsas … hur kan vi se det då?

Nu ska man veta att min kompis är doktorand på en finfin institution och i det »riktiga« livet en hejare på att förstå allt som händer och sker.

»Men varför kysser hon honom? Hon är ju gift med den andre!«
»Hon är otrogen. Ssschh.«
»Å fy! Med den där? Usch! Skäms på sig!« säger min högljudda kamrat till kvinnan i filmen.
»Du låter som en replik i en pilsnerfilm!« svarar jag.
»Och … herreguud vilka snygga skooor! Kolla, kolla, dom röa där bakom, röa … röda!«

Nu ska ni få svara på frågor!

[SURVEYS 1]

Fotnot:
Helt fel har jag inte i min ankfotsassociation: på tyska heter gåsögonen Gänsefüßchen! (Små gåsfötter!)

Språkrådet skrev 2004 så här om gåsögonen.

(I kommentatorsbåset kommer jag att tala om vad jag tycker.)

99 kommentarer

Fotosafari från releasepartyt för en skum kanin

Publicerat av Lotten Bergman den 5 april 2013 00:52

Jag känner mig såååå världsvan. Jag kan mingla på vilket releaseparty som helst och vet precis hur laid back man ska vara! Man rör sig i ena sekunden målmedvetet som på väg mot en toa. I nästa sekund går man långsamt i zickzack som på väg mot en försvunnen vän eller en tappad tråd.

Författarna David Stark och Stellan Löfving står i ringen.

(Det här gäller svenska boksläpp. I den anglosaxiska världen är det annorlunda, för där sägs 10 000 kronor vara minimum vad gäller kostnaderna. Man har The Who på plats, konstruerar en champagnefontän, ger bort boken i en godispåse som är fylld av allt från parfym till skohorn och så har man tävlingar med finfina priser som delas ut var 15:e minut.)

Så här gör man!

1.
Först går man med sin nyvunna, knäande gång från Centralen till Söder. Solen lyste som spön i backen och vinden stökade till nudelfrisyren som lade sig som en stor muff över ansiktet. (Med andra ord såg jag inte var jag gick, utan trampade barnvagnar på hjulen med mina hälar och rörde mig på tok för långsamt för de fem miljarder stockholmare som numera springer runt Slussen i tajts och pulsklocka.) Man tittar fascinerat på alla som har längtat så länge efter sol, vår och öl utomhus! Se här var två människor satt och drack kall öl ur varsin burk:

Min pedagogik känner inga gränser: bilden till vänster är från Eniro så att ni ska se var ni är.

2.
Man kliver in på releasepartyt på ”Bonden Bar” lite för tidigt för att hinna få en pratstund med författarna innan pöbeln dräller in. (Eller bara för att sitta och spela Wordfeud en stund, menar jag ju.) Man äter vad som finns att äta – i detta fall …

… chips och skumkaniner! På bord med kryptonit i!

3.
Man ser sig nyfiket om och fotograferar lite så att det ser ut som om man är upptagen med att planera sitt nästa blogginlägg. Då kommer ena författarens syster och pratar och då har man så trevligt att tiden bara flyger all världens väg. Sedan reser man sig upp och köper (av misstag) plejsets absolut största öl och fotograferar lite till.

4.
Man konstaterar att den rödprickiga ljussättningen gör att alla ser ut som om de snart kommer att bli skjutna av någon med lasersikte. Då tar man en bild på skumkaninerna.

Skumkaniner, besudlade av skumfåglar. Lite som skvadrar

5.
Man ser att borden verkligen håller på att förintas av kryptoniten.

6.
Man ställer sig i en dörröppning och fäktar med armarna så att alla som försöker gå förbi får sig en tjottablängare. Så då kan man tala om det ett tag. Sedan hittar man sig en Anna Toss och pratar med henne om lifvet, maten, barnen, larmtyfonerna och lite engelsk korrläsning.

7.
Och slutligen vandrar man genom Stockholm mot tåget hemåt och räknar cykelliken till 73.

Really. Det här är inte okej. Någon måste ta hand om dem. Läs en bön, lämna till välgörenhet, rusta upp!

Förresten – på tåget uppstod en annorlunda situation. Damen mittemot mig och smörjde in hela sig med Tigerbalsam som änna fotbollsspelare.

Jag kände mig så hemma av linimentlukten att jag började hallucinera om studsande bollar och gnisslande basketskor.

Och avslutningsvis ska ni se hur min djefla man beter sig när han läser ”Skum kanin med ananassmak”. Jag hörde ett mystiskt hulkande i köket, och smög in med kameran på:

41 kommentarer

Skor! Skor! Skor!

Publicerat av Lotten Bergman den 4 april 2013 00:40

När jag blir stor, ska jag bli det som Rebecca Shawcross är: the Shoe Heritage Officer vid Northamptons museer. Jag förstår inte ens vad titeln betyder, men att hon är betydelsefull är självklart. Jag vill alltså vara en synnerligen viktig skokännare som har tillåtelse att samla på skor.

Rebecca Shawcross letar efter skor och kuriosa om fynden, hon vet hur klackar hänger ihop med höger- och vänsterskor och hon får minsann klappa på basketskor i storlek 57, vars ägare ser ut så här:

Han heter Carl Griffiths och står stadigare än de flesta. — Han heter Carl Griffiths och står stadigare än många andra vingelpellar.

De äldsta skorna hon har hittat till museet är från 1620, och de mest absurda är Elton Johns från musikalen Tommy 1975.

The Shoe Collection, Northampton Museums & Art Gallery

Själv lider jag ju av en olycklig kärlek till skor. Först gick jag i foträta med hålfotsinlägg, sedan bodde jag i träskor i ett helt decennium – även när snön fastnade undertill. Därefter gällde basketskor och enbart basketskor tills jag 1985–92 gick på såpass många klänningsfester att jag kunde gå i vilka högklackade, tåtrånga saker som helst. Platåskor brydde jag mig aldrig om – varken på 1970-talet eller i början av 2000-talet.

Och nu är jag tillbaka på foträtsnivån igen.

Samtidigt som jag inget hellre vill än att gå omkring i dessa 1920-talsskor.

De här från 1874 påminner lite om 1974 års normalmode.

De här (designade av Gianni Versace) har även de ägts och burits av Elton John, som har tagit för vana att med jämna mellanrum auktionera ut sina ägodelar. — De här (designade av Gianni Versace) har även de ägts och burits av Elton John, som sympatiskt nog har tagit för vana att med jämna mellanrum auktionera ut sina ägodelar.

De här små nätta sakerna stoppade den späda drottning Victoria ner sina fötter i när hon gifte sig 1840. — I de här små nätta sakerna stoppade den då späda drottning Victoria ner sina fötter när hon gifte sig 1840.

– Men hur hänger då klackar och höger- samt vänsterskor ihop? skriker ni (den allmänbildningstörstande allmänheten).

Jo, inte förrän efter 1850-talet började skor göras i vänster- och högervarianter. Innan dess var nästan alla skor identiska, oavsett vilken fot som skulle i. Om man ska vara lite petig och känner sina fötter, så tror jag förstås att man gick in skorna och faktiskt slet dem så att de blev höger- eller vänstervridna. Men nu till det underligaste: detta med att ha likadana skor oavsett fot, höll man bara på med i ungefär 100 år! Det berodde på klackarna – klackarna ställde till det för skomakarna, som inte kunde tillverka klackeskor som inte var raka.

Ludvig XIV (1638-1715) sägs vara en av de första som klädde sig i högklackat. Här en detaljstudie.

Fast ännu konstigare är det kanske att man inte uppfann skosnören förrän runt 1790. (Innan dess hade man spännen.) Och nu håller alla skosnören på att ersättas av kardborrband.

Kom nu ihåg att spotta i er högra sko innan ni tar den på er, annars kommer hin håle och tar er.

Här finns fler skor.
Här kan man läsa mer om skohistoria.

70 kommentarer