Det plingade på dörren. Då ropade jag för mina lungors fulla kraft:
– HALLÅÅÅÅÅÅÅÅ! Det plingade på dörren! HALLÅÅÅÅÅÅÅ!
För det gör jag alltid. Det är fantastiskt effektivt — alla hemmavarande barn rusar omedelbart till dörren eftersom det vankas överraskningar. Någon vill sälja underkläder, en annan kakor, en tredje tandborstar. Eller så är det tjejer som vill säga hej till Tioåringen. (Han är visst ett charmtroll, har vi hört sägas.) Själv kunde jag inte vara mindre intresserad. Nu hörde jag, där jag stod och rörde i en fisksoppa vid spisen:
– Mummel mummel.
– En soffa?
– Mummel mummel.
– En halv soffa?
– Mummel mummel.
– MAMMA! Dom kommer med delar till en soffa!
Visserligen har vi många soffor (fyra just nu), men ingen av dem saknar delar. Den djefla mannen befinner sig i Estland, så jag insåg snabbt (synnerligen begåvat) att jag var tvungen att ta tag i situationen. I dörröppningen stod två män som talade som Yoda.
– Ja?
– En soffa? Delar till en soffa vi har. Detta Tegvägen är?
– Nej, jag vet inte ens var Tegvägen skulle kunna … Vill ni att jag kollar?
– Ja, det bra skulle vara. Detta inte Tegvägen är?
– Nej, det här är Gillbergavägen.
Sa jag och pekade vagt mot en extremt tydlig vägskylt. Och så lade jag till som om det vore viktigt:
– 113 A.
(Jag har förmodligen aldrig sagt något så onödigt.)
För att illustrera hur fel de var, kommer här en kartbild. Nu kan många av er som läser detta förstås inte tolka kartor, men ni kan se att männen inte var på rätt spår.
Jag tog fram datorn och visade bilden ovan och beskrev hur männen skulle åka till närmaste T-korsning och sedan ta vänster & vänster för att komma rätt. Och männen ba:
– Jajajajaaa, vi GPS har i bilen.
Så. Inte nog med att vissa kan läsa kartor, andra kan hålla koll på norr och söder samt höger och vänster – det finns människor som har GPS och ändå hamnar fullständigt fel.
Jag ber att få tacka Karin och alla andra som berättar hur fullständigt förvirrade de är när det gäller att hitta rätt. Jag har inget lokalsinne, men har gift mig med en orienterare som kan peka mot norr mittinatten på en tågluff. Å andra sidan har jag gift mig med en orienterare utan bollsinne – en förmåga som jag anser är precis lika livsnödvändig.
Varför begåvades vi inte med lokalsinne, vi som går vilse? Gick vi vilse i hippocampus också? Och är den mentala förmågan ”orientering” mer välfungerande hos det ena könet än det andra? Och varför i så fall? Ge mig övertygande, vetenskapliga bevis!
Hur som helst är det jävla orättvist. Jag vill ju kunna hitta.
70 kommentarer