Jag känner mig såååå världsvan. Jag kan mingla på vilket releaseparty som helst och vet precis hur laid back man ska vara! Man rör sig i ena sekunden målmedvetet som på väg mot en toa. I nästa sekund går man långsamt i zickzack som på väg mot en försvunnen vän eller en tappad tråd.
(Det här gäller svenska boksläpp. I den anglosaxiska världen är det annorlunda, för där sägs 10 000 kronor vara minimum vad gäller kostnaderna. Man har The Who på plats, konstruerar en champagnefontän, ger bort boken i en godispåse som är fylld av allt från parfym till skohorn och så har man tävlingar med finfina priser som delas ut var 15:e minut.)
Så här gör man!
1.
Först går man med sin nyvunna, knäande gång från Centralen till Söder. Solen lyste som spön i backen och vinden stökade till nudelfrisyren som lade sig som en stor muff över ansiktet. (Med andra ord såg jag inte var jag gick, utan trampade barnvagnar på hjulen med mina hälar och rörde mig på tok för långsamt för de fem miljarder stockholmare som numera springer runt Slussen i tajts och pulsklocka.) Man tittar fascinerat på alla som har längtat så länge efter sol, vår och öl utomhus! Se här var två människor satt och drack kall öl ur varsin burk:
2.
Man kliver in på releasepartyt på ”Bonden Bar” lite för tidigt för att hinna få en pratstund med författarna innan pöbeln dräller in. (Eller bara för att sitta och spela Wordfeud en stund, menar jag ju.) Man äter vad som finns att äta – i detta fall …
3.
Man ser sig nyfiket om och fotograferar lite så att det ser ut som om man är upptagen med att planera sitt nästa blogginlägg. Då kommer ena författarens syster och pratar och då har man så trevligt att tiden bara flyger all världens väg. Sedan reser man sig upp och köper (av misstag) plejsets absolut största öl och fotograferar lite till.
4.
Man konstaterar att den rödprickiga ljussättningen gör att alla ser ut som om de snart kommer att bli skjutna av någon med lasersikte. Då tar man en bild på skumkaninerna.
5.
Man ser att borden verkligen håller på att förintas av kryptoniten.
6.
Man ställer sig i en dörröppning och fäktar med armarna så att alla som försöker gå förbi får sig en tjottablängare. Så då kan man tala om det ett tag. Sedan hittar man sig en Anna Toss och pratar med henne om lifvet, maten, barnen, larmtyfonerna och lite engelsk korrläsning.
7.
Och slutligen vandrar man genom Stockholm mot tåget hemåt och räknar cykelliken till 73.
Förresten – på tåget uppstod en annorlunda situation. Damen mittemot mig och smörjde in hela sig med Tigerbalsam som änna fotbollsspelare.
Och avslutningsvis ska ni se hur min djefla man beter sig när han läser ”Skum kanin med ananassmak”. Jag hörde ett mystiskt hulkande i köket, och smög in med kameran på:
41 kommentarer