Hoppa till innehåll

Dag: 17 april, 2013

Jag har ju glömt bort Lisa Tetzner!

Om ni igår tyckte synd om gässen som rengjorde skorstenarna i Storbritannien under 1800-talet, får ni ta spjärn nu. Gräv in naglarna i handflatorna som de gör i romaner. Dra häftigt efter andan och himla lite med ögonen när ni ändå håller på. För nu ska vi alla tänka ”puh, det är då för väl att vi lever i dagens civiliserade samhälle” … där alla egentligen är mest intresserade av hur de ska gå ner i vikt utan att få rynkor eller öka bicepsens omkrets utan att använda musklerna.

(Förlåt, jag brukar inte raljera. Men jag har tröttnat på rubrikerna den moderna människans ”problem”.)

LisaLiza Tetzner dök upp i kommentatorsbåset igår, vilket måste sägas var på tiden. Hon var en tysk författarinna som, efter att i ungdomen ha rest runt och samlat in gamla folksagor på landsbygden, jobbade lite som Astrid Lindgren – på förlag och med radio. Hon slog igenom jämförelsevis sent och var en envis en som inte drog sig varken för att kritisera den förbaskade nazismen eller skriva elaka artiklar om SS. (På bilden här intill ser det dock ut som om hon skrockar ett ihåligt moahahahaaa.)

Lisa föddes 1894, i en tid när

  • telefonerna ökade snabbt i antal
  • man började fundera på hur det här med film skulle kunna funka
  • Coca-Cola började dyka upp här och där
  • industriarbetare strejkade för bättre villkor
  • man planerade för hur OS skulle kunna funka i modern tid
  • terrorister smällde av bomber
  • Alfred Dreyfus arresterades för spioneri
  • Tower Bridge öppnades.

Eftersom Lisa Tetzner tyckte innerligt illa om det som Hitler igångsatte i början av 1930-talet, skrev hon en serie med nio barnböcker i just denna miljö – med början 1932 (Barnen i 67:an). Hon var naturligtvis negativ till politikerna och lyckades skriva in lite kritik mellan raderna. Eller mellan och mellan – det var nog ganska tydligt.

Runt 1938 och åren efter kom Sotarpojken i fyra delar – som utspelade sig i Schweiz år 1838. Dessa böcker handlar om förfärligheters förfärligheter och eländes elände och är på det hela taget en enda lång pina.

Hur hade sotarpojkarna det med musarm och tennisarmbåge, tror ni?
Hur hade sotarpojkarna det med musarm och tennisarmbåge, tror ni?

Jisses, som jag läste Lisa Tetzners böcker i 12–13-årsåldern! Jag grät och skrattade och snörvlade och satt redan då uppe på nätterna istället för att sova som normalt folk. Omodernt språk och gulnade bokblad samt skör bindning var inget hinder – jag måste ha läst dem alla tre eller fyra gånger.

Vilket är helt obegripligt idag. Vissa böcker läser jag ju numera inte ens en gång.

Lisa Tetzners man Kurt Held (som var jude och kommunist och kunde irritera Hitler alldeles på egen hand) arresterades i Tyskland, varför de båda (efter att Lisa hade utnyttjat sina kontakter) redan 1933 flyttade till Schweiz.

Maken var tydligen medförfattare till de flesta böckerna, men stackarn har nästan inte fått någon cred för det.
Maken var tydligen medförfattare till de flesta böckerna, men stackarn har nästan inte fått nästan någon cred för det.

De båda skrev  i sitt nya hemland böcker, som dock skrevs om och censurerades eftersom man i Schweiz var rädd för repressalier från Tyskland. Så in på scenen kliver nu … Sverige! Många av Lisa Tetzners böcker utkom i det neutrala Sverige innan de ens fanns på tyska! Och vem var det som såg till att Pippi Långstrump blev så populär i trakterna runt Schweiz, om inte Lisa Tetzner.

Nu när jag har fått er att förstå att det är värt besväret att leta upp nyutgåvorna av både 67:an- och Sotarpojkenböckerna (under klassificeringen ”barn som far illa” på stadsbiblioteken), kommer här lite fakta om barnen som for illa i skorstenarna.

  • Pojkarna (och ibland flickorna) skulle förstås vara så små som möjligt, ibland i fyraårsåldern – om de var starka.
  • Ju billigare och mer föräldralösa de var, desto mindre komplicerat var det.
  • Barnen ägde egentligen bara en sak: det grova tygskynke som man hängde över eldstaden så att inte sotet skulle fara omkring i rummet.
  • Detta tygskynke var samtidigt barnens täcke, som värmde gott när de sov på golvet hemma hos sotarmästaren.
  • Kläderna fick de ofta ta av sig innan de klättrade in i skorstenarna – både för att barnen då tog ännu mindre plats och för att kläderna inte skulle bli smutsigare än de var.
  • En gång i veckan, var det bestämt, skulle barnen rengöras.
  • Tack och lov var det enligt lag förbjudet att skicka upp barn i skorstenar som brann.

Någon har varit kreativ och tillverkat en bild som visar hur det går till när en sotarpojke fastnar och kvävs med knäna uppdragna i en skorsten.

När detta hände, var man ju på något sätt tvungen att få ut liket. I värsta fall fick skorstenen monteras ner, kan ni tänka er.
När detta hände, var man ju på något sätt tvungen att få ut liket. I värsta fall fick skorstenen monteras ner, kan ni tänka er.
Men marknaden var god.
Men marknaden var i alla fall god.

Javisstja:

INGA SOTARPOJKAR KOM TILL SKADA UNDER SKRIVANDET AV DENNA BLOGGPOST

Share
85 kommentarer