Hoppa till innehåll

Etikett: bilkörning

Men … vad det händer mycket just nu …

1.
Ursäkta. Men. Vad faan är ett ”mineralpuder” som alla tydligen bör använda för att slippa kritiska artiklar i Aftonbladet? En googling säger att det är av 100 % naturligt ursprung, ”formligen smälter in i huden och är … ”lugnande”!

mineralpuder
Ojojoj vad jag har försökt sudda ut varumärket, osponsrad som jag är.

Är min hy upprörd? Vad mer känner jag inte till om den verkliga världen? Jag som trodde att jag tillfredsställde alla lagom mycket med min mascara. (Den där borsten med svart kladd, ni vet.)

Det måste ju vara hemskt mycket viktigare med artiklar om mirakelkurer för trassliga knän, kass hoppspänst samt hälpaj och lårmuskelförtvining?

2.
Artonåringen åkte iväg på klassresa till skogen. Han visste att man skulle ha med sig egen mat, att de skulle sova utomhus, att det förmodligen skulle regna samt att inga vuxna skulle vara på plats.

oskarskogenHan kom hem efter 36 timmar och konstaterade med lugn röst att det förmodligen var ”det värsta han hade varit med om”. Det hade regnat, han hade glömt dricksvatten, han hade sovit blott tre timmar och blivit utskälld av en tjej i klassen som tyckte att han inte skulle ha glömt sitt dricksvatten. Alla andra hade lekt sanningslekar och druckit öl och han hade trivts som en fisk i en med sågspån strödd cirkusmanege.

3.
Sextonåringen – som ideligen blir uttagen till än det ena, än det andra – åkte iväg på ett distriktsbasketläger där hon inte kände en enda kotte. Hon kom alldeles för tidigt till sporthallen i Nyköping och fick roa sig på egen hand.

moa_nykopingHon ringde efter första matchen hem … och strålade:

– Jag gjorde alla lagets poäng i första halvlek!
– VA? Du gjorde VAD? Det är ju alldeles fantastiskt!
– Ja! Efter första halvlek låg vi under med 24–1!

4.
Tjugofyraåringen mår bra. Jag har verkligen inget annat att rapportera. Senaste sms-bilden från honom ser ut så här – när han hade träffat en numismatiker:tvakrona

5.
Jag har (som vanligt, bör påpekas) klippt håret på Trettonåringen. Och nu är hans liv slut. Han kommer att döden dö för att håret plötsligt är fult och inte alls som förut. (Han har förstås fel; ungen är naturligtvis vackrast i skolan.)

6.
Tjugoettåringen har en fullständigt hopplös uppgift i skolan: hon ska skapa ett datorspel i ett visst programspråk som ingen behärskar och allt blir bara fel och nu har hon suttit med uppgiften i fyra dygn i sträck. Tacka vet jag grammatik, där fattar man ju i alla fall reglerna.

7.
Vi har köpt ny spis.

gammalspis
Gammelspisen, som egentligen aldrig har fungerat sedan vi köpte den runt 2005. (Bilden tog efter att jag hade bänt bort golvlisten och släppt lös all skit bakom.)
spissladdar
Alla som hängde i förra kommentatorsbåset vet att det här var den kritiska punkten. Skulle det funka? Är nolledaren ens inkopplad? (Skogsgurra sa jaaa.)
nyspisen
JA! Den nya spisen är inkopplad – och den till och med funkar!

Den nya heter QSI7134W och är ett muskedunder med spoilers och extralysen, automatisk rengöring, varmluft och inbyggd termometer och en något bucklig baksida. Kanske har nån i ilska sparkat på den, kanske har den bara trillat omkull i fyllan och villan. Hur som helst har bucklorna sänkt priset från hutlösa 14 000 till det nästan normala 5 000 kronor, så vi är så glada så.

8.
Spanjoren mår bra och tar snart körkort och har nästan fått fast jobb och nästan blivit uttagen till svenska landslaget i en helt annan sport än basket.

juliandrive
Detta är min femte körkortselev. Julian ska försöka hålla koncentrationen trots att hans svärfar sitter i baksätet och … har sig.
Share
67 kommentarer

Garagedörrsbilden är funnen!

Det jag nu ska berätta om, hände 1982 – och sedan dess har jag berättat om hur tokigt det kan bli. År 1999 skrev jag ett inte helt sanningsenligt kåseri om det, och sedan jag började blogga på lotten.se har historien gång på gång dykt upp i små parenteser. Jag hittade inte beviset – en bild – och fortsatte att berätta om hur det gick till utan att kunna verifiera sanningshalten, om nu sådana kan verifieras.

För att göra den tidigare ganska korta historien lite längre, så var det så här: jag var 18 år, hade precis kommit hem från ett år i Dallas och där funnit att körkort var något bra. Praktiskt. Vuxet. Och dyrt.

Men jag började övningsköra med pappa, som på sin tid tog åtta lektioner och som kan sladda och köra fort och har en perfekt simultanförmåga och med den har vunnit SM i pingis. Det gick bra, trots att bilen (en sekrutt-Volkswagen 242 412 med registreringsnummer FMJ 242) inte klarade av en tiondels sekund utan gas.

– Pjutt, sa bilen.
– Du måste gasa hela tiden, sa pappa.
– Jag gasade! ljög jag.

Och så lät det under de timmar som vi körde. En gång stannade bilen när jag (av oklar anledning) skulle vända mitt på en väg och en buss kom och chauffören blev så arg och otålig (där jag höll på att snurra med ratten och fel håll och bara köra bilen tio centimeter i taget) att han lade sig på tutan. En annan gång lyckades jag på en helt tom parkeringsplats köra in i en stolpe – det absolut enda som man kunde köra på, på den annars helt tomma parkeringsplatsen.

En enda gång övningskörde jag med mamma, som kan prata 317 språk, som tog så många körlektioner att ingen riktigt minns hur många det var (68) och som är en kvinna som inte skyndar sig i onödan. Med henne gick allt som en dans – inga motorstopp och inga tutande bussar! Den kvart som vi körde innan mamma tröttnade, var på det hela taget riktigt intressant. Jag kände helt enkelt att jag skulle kunna köra upp imorrn. Jag var redo.

Men så var det det här med att backa upp på garageuppfarten på Arrendevägen 24 i Täby. Det allra sista momentet. Precis exakt så här gick det till:

– Nu koncentrerar vi oss, sa mamma.
– Jahaja, sa jag.
– Du tar pedalerna och ratten så tittar jag bakåt! sa mamma och vände sig om och stirrade på garagedörren.
– Okej, då backar jag! sa jag triumferande med fullt fokus på ratt och pedaler.
– Bra, rakt på, bra, lagom fart, bra, håll i ratten, bra, bra, bra, bra …

Sa mamma tills jag med ett brak körde rakt in i den stängda garagedörren som visserligen hade sett bättre dagar, men som alls inte var på väg att pensioneras.

Artonåriga Lotten med nedlagt byte: en garagedörr. (Den nya dörren i bakgrunden.)
Artonåriga Lotten med nedlagt byte: en garagedörr. (Den nya dörren i bakgrunden.)

Och det var sista gången jag övningskörde med någon som inte var bilskolelärare.

Share
41 kommentarer

Att fickparkera – tips och instruktioner

Jag kan inte gympa i takt med andra människor och inte vika tungan till en ros. Inte heller kan jag dansa foxtrot utan att trampa fel och egentligen bara klappa en enda låt i takt: We will rock you.

Men jag har alltid varit en jävel på att fickparkera. Inte vet jag varför, men jag hamnar alltid på rätt plats. Kanske lärde jag mig detta i trafikskolan?

Formel för perfekt parkering. (Hittad här.)
Formel för perfekt parkering. (Hittad här.)

Nyss läste jag en noggrann instruktion på hur man ska göra, så nu kan jag berätta hur jag gör. Följ mina anvisningar:

  1. Välj en lagom stor plats att parkera på. Om du har en monstertruck får du inte plats i en tvåmeterslucka; det är bara att acceptera.
  2. Placera din bil parallellt med den främre bilen, som i just detta exempel är ungefär lika stor som din. (Jag har ingen aning, men det känns som om bilarna står 30 cm från varandra.)
  3. Lägg in backen och blinka höger så att andra bilister fattar att här är det parkeringskoncentration på gång och inte läge för tutningar och parkeringsplatsstånk. (Eventuella troglodyter som i detta läge smiter förbi och stjäl din plats steglas lämpligen på halster vid ett senare tillfälle.)
  4. Vrid ratten åt höger (medsols eller medurs) så långt det går – utan att backa. (Någon gång under min ungdom skrek någon till mig att man inte ska vrida ratten när bilen står stilla eftersom däcken då slits ojämnt. Det har jag sedan dess inte brytt mig om.)
  5. Titta nu bakåt medan du backar. Titta bakåt på riktigt – det duger inte med backspegelstittar just nu.
  6. Backa tills du ser bilen bakom dig i mitten av bakrutan. Då står du nämligen i en 45-gradig vinkel sett från trottoaren, vilket är en utmärkt position.
  7. Stanna. Japp, det är faktiskt lättare att inte göra detta i en enda rörelse.
  8. Vrid ratten tillbaka till noll … fast så säger man ju inte. Vrid ratten så att hjulen pekar framåt igen. (Säger man så?)
  9. Backa.
  10. Stanna när du ser den bakre bilens högra lykta eller stänkskärm i mitten av bakrutan.
  11. Vrid nu ratten åt vänster (motsols eller moturs) tills det tar stopp. Än en gång: gör detta medan bilen står stilla.
  12. Backa. På att magiskt sätt kommer bilen nu att ställas parallellt med trottoaren – och precis mittemellan två andra bilar.
  13. Invänta applåder.

Jag borde sätta ©Lotten Bergman på den där listan, va?

Eftersom några av er inte vågar er på ett försök utan en pedagogisk filmsnutt, kommer nu en sådan.

Filmen har brasklappar och försäkringar om att man inte bör köra in i andra bilar och krocka med bilarna som står bakom och framför samt att den som har gjort filmen inte bär ansvaret för om ni gör fel. Själv måste jag tillägga att ni alla måste tänka på att man inte bör äta sin bil för då kan man sätta i halsen eller bränna tolvfingertarmen på avgasröret.

Share
49 kommentarer

Hur var det nu med bilen som hamnade i diket?

Jo, hrrrrm.

Det har minsann kommit klagomål på att jag inte skriver om det jag borde skriva om. Att det sedan i somras ligger en bil begravd. Och att jag flera gånger har antytt att det ska avslöjas hemligheter. Som de facto inte är särskilt spännande egentligen.

Så här var det.

Den 14 juni efter basketträningen hamnade gamla Volvon från 1987 i diket. Så här skrev jag då:

Jag tyckte inte ens att jag antydde att det var något skumt med det hela, men konspirationsvågorna gick ändå höga i kommentatorsbåset. Motvilligt medgav jag till slut att pudelns kärna var … hemlig:

Det var ju dumt skrivet. För om något här i världen är intressant, så är det ju hemligheter. Jag skaffade mig en tidsfrist:

Och det har faktiskt inte gått ett halvår än!

Orsaken att alla blev misstänksamma var nog att jag ju inte är den som hymlar med mina egna tillkortakommanden. Vi har haft punkteringar på alla däck, jag har kört på underliga saker och pajat ett däck i taget och om jag så sneglar på en nylonstrumpa, springer maskorna kors och tvärs i ren panik. Alltså var det inte jag som var orsaken till dikeskörningen. Egentligen.

Direkt efter basketträningen åkte jag hem för att hinna övningsköra med Nittonåringen. Som inte vill ha körkort. (Vad ska man göra? Tvinga ungen?) Vi satte oss i bilen och körde ut på grusvägarna där man inte möter någon någonsin.

Jag är en väldigt avslappnad körlärare, eller handledare som det heter. Nittonåringen hade i somras av naturliga orsaker inte riktigt samma inställning till bilkörningen, utan ansåg att bilen var större än den är och att ratten inte svängde som den skulle och att det fanns för många pedaler. När vägen tog slut, sa jag med en axelryckning ”backa och vänd”. Och så väntade jag. Stackars Nittonåringen bet i underläppen, knep i ratten med vitnande knogar – och lyckades!

Vi körde än en gång till vägs ände, varpå jag med ännu en axelryckning sa ”backa och vänd”. Inte vet jag hur det gick till, men precis som när man försöker svänga med en eka och måste vrida spaken åt fel håll, vred Nittonåringen ratten åt fel håll så att vi åkte ner i diket. Jag var så avslappnad att jag varken sa stopp eller oj eller ens andra hållet – jag bara sa ”jahaja, där har vi ett dike”. (Jag har bett Nittonåringen om jättemycket ursäkt och sagt att jag i fortsättningen ska vara mycket mer nervös och på helspänn.)

Och NU började krånglet.

  1. Bilen hängde på vänster framhjul och höger bakhjul.
  2. Höger framhjul var högt uppe i luften och vänster bakhjul var nere i ett dike utan fäste.
  3. Vi hade ingen telefon med oss.
  4. Min djefla man låg hemma i ryggskottsparoxysmer.

Lösningen blev att jag sprang hem (2,5 km i basketskorna), haffade Skotten rakt över gatan, körde ner honom med gamla Toyotan och alla tillgängliga barn samt alla feta och ganska korta plankor som jag kunde hitta i källaren. Under tiden låg min djefla man och sa huff och oooh samt iiiiih i sin säng.

Jag sa till ett barn att fotografera allt, medan Skotten knöt knopar och beordrade barnen ner i diket med plankorna så att vänsterhjulet skulle få fäste, han justerade repet, knöt nya knutar, berättade hur jag skulle gasa med Toyotan … och så kröp han själv in i Volvon. Och skrek:

– KÖÖÖÖÖÖÖR!

Brrrrrrrrrum!
Brrrrrrrrrum! Det funkade!
Här ser man på första bilden hur jag höjer en glad näve. På andra bilden ser man hur jag fullständigt överlycklig tänker kasta mig i famnen på den intet ont anande skotten.
Här ser man på första bilden hur jag höjer en glad näve. På andra bilden ser man hur både jag och Elvaåringen fullständigt överlyckliga tänker kasta oss i famnen på den intet ont anande och mycket kompetenta Skotten.
Här i suddet ser man hur jag efter stora kramen fnissar ihjäl mig av lycka medan Skotten lugnt tänker gå och knyta upp alla knutar och hiva in plankor i bilen igen.
Här i suddet ser man hur jag efter stora kramen fnissar ihjäl mig av lycka medan Skotten lugnt tänker gå och knyta upp alla knutar och hiva in plankor i bilen igen. Elvaåringen ligger i diket och fnittrar hon med.

Så var det med det: jag råkade alltså styra Nittonåringen rakt ner i diket. För det var ju mitt fel – men den stackars sonen ville inte att allmänheten skulle få veta det förrän han hade fått sitt körkort. Nu har han dock ändrat sig eftersom övningskörningen sorgligt nog ligger på is när han bor i Lund. I några år till!

Share
44 kommentarer

Handledarutbildning inför övningskörning

(Ber om ursäkt för att jag helt har tappat förmågan att skriva kortfattat. Men det är ju i alla fall lördag.)

Sedan 2006 måste man gå en tretimmarskurs för att få övningsköra. Både föräldern (eller vem det nu är – mina barn borde faktiskt få slippa att övningsköra med mig) och den körkortslöse ska lära sig att ta emot och ge information på rätt sätt.  Ärligt talat har jag faktiskt sett fram emot denna kurs – men bara för att jag har hört att den är så erbarmligt dålig. (Nej, jag är inte elak. Jag är nyfiken.)

Den där skylten om dubbdäcksförbud är ny och synnerligen viktig.
Den där skylten om dubbdäcksförbud är ny och synnerligen viktig.

Innan jag fortsätter här måste jag klargöra diverse saker och lämna en handfull brasklappar så att ni inte missförstår mig.

  • Jag är för utbildning i alla de former och njuter storligen av att få sitta på vilka kurser som helst.
  • Jag anser faktiskt att man borde förnya sitt körkort med prov och allt ungefär vart femtonde år eftersom man får ovanor och glömmer viktiga ting. (Vilket jag återkommer till allra sist.)
  • Jag har absolut inget emot människor som inte behärskar det svenska språket till fullo och tycker dessutom att svenska med brytning kan vara både charmig och vacker och till yttermera visso är det intressant att analysera den svenska grammatiken via ett annat språk.
  • Jag tror mig inte vara förmer. Inte alltid i alla fall.

Jag, Nittonåringen och Sjuttonåringen satte oss i förmiddags på skolbänken tillsammans med kanske 15 andra mammor, pappor och barn som alla hade betalat 300 kr per person. I tre timmar fick vi lära oss allt från att 50-skyltar inte heter 50-skyltar (eller ens hastighetsskyltar utan ”hastighetsbegränsning”) till att tjejer sminkar sig tre timmar före varje bilkörning och att killar äter mat medan de kör. Dessutom är tolvåriga tjejer alltid jätteförsiktiga när de cyklar medan alla killar cyklar så fort de kan och stegrar gärna cykeln när de kommer i närheten av en bil.

1. Gissa! (Ingen tv-tittning i träningslokalen?)

Bilskolehandledaren var från ett spansktalande land och hade en ytterst intressant, hemmagjord (?) svenska. Pedagogiken gick ut på att han pekade på oss med pekpinne och avkrävde oss svar. När vi som förskrämda små möss hade svarat, talade han inte om huruvida vi hade sagt rätt utan gick bara vidare till nästa person. Han sa att man inte skulle chansa utan faktiskt svara ”jag vet inte” om man inte visste – men nåde alla som faktiskt svarade att de inte visste!

– Du vet inte? DU VET INTE? Du inte säga du inte veta, du ska veta. Du inte lussna!

Och så stötte han pekpinnen hårt, hårt i golvet så att vi hoppade som inför Stig Järrel anno 1944.

– Många djur jag har kört på, älgen på baksidan, många älgar. När den schilten [pekar på älgskylten] diker på en huvudled upp betider farligt. Jag många kaninen olika färg körde på. Du kan skjuta älgen med din bil, den schilten sitta 200 meter där djur bruka dika upp. Och mårk körning på natten med lita jam jam, man vet aldrig vad som komma.

Av alla i lokalen var det bara jag som antecknade. Och jädrar vad jag antecknade.

– Sank farten vid jannkorsning. Jannkorsningen har bomull. Bomull åker ner, traffisignalen blinka, den plinga, den traffisignalen sluta blinka. Bomull åka upp du köra rafram. Rafram inte blinka, svänga vänse blinka, svänga höger blinka, inte blinka rafram.

Detta handlade alltså om hur man agerar vid en järnvägskorsning med bommar, inte bomull. Och självklart förstod vi vad han sa eftersom vi hade bilder att titta på.

2. Gissa! (Staket!)

Allra mest upprörd blev han när vi alla en efter en svarade fel på en fullständigt självklar fråga:

– Vad säga mamma till dig när du panikbromsa när du kör 90? sa handledaren till Nittonåringen och pekade på mig.
– Hon säger nog att jag ska bromsa. Eller så skriker hon.
– Jag tror att jag skulle vråla åt honom att bromsa … försökte jag, som har tappat rösten och måste väsa fram svaren.

Alla svarade likadant. Jag föreslog – nästan panikslaget – att jag skulle dra åt handbromsen eftersom vi uppenbarligen inte kom på rätt svar.

– Inte hambroms, inte den! TRAMPA PÅ PEDALEN I MITTEN! Du måste säga skrika ropa ”trampa pedalen i mitten”, inte säga bromsa, trampa pedalen, lägga foten hallen på golvet! Hallen på golvet! Foten hallen på golvet!

Pedalen i mitten! (Fast handledaren gjorde inte en ring utan ett kryss på bilden som han ritade.)
Pedalen i mitten! (Fast handledaren gjorde inte en ring utan ett kryss på bilden som han ritade.)

Sedan nämndes – precis som Trafikverket föreskriver – provet på hallbana, att man inte ska billa på mobil, prata annan gegga under körning, att det är kriminell att sätta sig berusad människa i bil, att man ska följa handledarens intuitioner, att man ska blinka i tid före korset, att rulleskridskor är fordon och att det är straffbar att köra över och platta till den lilla ungen samt att bältelagen gäller för alla, även för ”lilla skatten där”. (Han kallade våra barn för ”lilla skatten” även om den lilla skatten var två meter lång med 317 piercingar och med ett personbästa på 400 kg i ryck.)

Värst var det när vi fick se en bild på en smal landsväg och en bil som möter en cyklist i rödrutig skjorta och hjälm. Vi skulle svara på tre frågor:

– Vad gör du? Är det en tjej eller kille på cykeln? Hur gammalt är barnet?

Han blev ilsknare och ilsknare när alla svarade ungefär så här:

  • kör långsamt
  • stannar
  • tjej
  • kille
  • 12 år
  • 11 år
  • kanske 10 år.

Pekpinnen slog gång på gång i golvet medan några av oss fnissade och andra satt förskrämda med forntida skolångest lurande runt hörnet och åter andra lade armarna i kors över bröstet och inspekterade en fläck i taket. Vi kom aldrig riktigt fram till orsaken till ilskan, men klart är i alla fall att om det hade varit en tjej på bilden hade hon klivit av cykeln och gått förbi bilen medan killar som sagt inte gör det utan stegrar sig eller cyklar så fort de kan.

3. Gissa! (Förbud mot tvåor och ettor?)

Vi uppehöll oss i en evighet vid en fråga om reaktionssträckan vid 30 km/h respektive 60 km/h. Jag rosslade under pekpinnehot fram att den ju blir dubbelt så lång. Nittonåringen och Sjuttonåringen bredvid mig nickade gillande. Men det var fel svar, sa handledaren. Andra i lokalen började knorra och frågade vad som avsågs tills handledaren blev riktigt ilsken:

– Nej! Reaktionssträckan och reaktionstiden är alltid samma! Hör på mig! Om reaktionstiden är en sekund är reaktionssträckan en sekund!
– Nämen, vänta nu, väste jag, tid har med klocka att göra, sträcka har med måttband att göra. Minuter och meter.
– Nej.

Då höjde Nittonåringen sin röst:

– Men sträcka dividerat med hastighet är lika med tid och därför är hastighet gånger tid lika med sträcka och om det är som du säger, att om du dubblerar hastigheten och reaktionstiden fortfarande är densamma, så kommer reaktionssträckan att vara dubbelt så lång. Som mamma säger. Kvoten ä…
– Jaså, ja då får du klura på det där, du, sa handledaren.

Och så övergick han till hur man kör ekonomiskt och att bilmarknaden numera kan erbjuda både elbilar och bränslesnåla alternativ.

Men lärde vi oss något idag då? Ja!

  • Så fort man rör sig snabbare än en person som går, så befinner man sig på ett fordon – och då gäller ”fordonstrafik förbjuden”. (”Får man inte springa, alltså?” viskade Sjuttonåringen i mitt öra.)
  • Om man på uppkörningen får order om att ”ta första till höger” så ska man inte svänga in på en återvändsgränd, för den räknas inte som en lämplig väg.
  • Det heter förresten inte återvändsgränd utan återvändsväg.
  • Man ska absolut inte vänta i dragläge vid tillfälligt stopp i uppförsbacke (som jag lärde mig) utan alltid bromsa tills det är dags att köra.
  • Högerregeln gäller inte vid skyltar som betyder ”Vägkorsning där fordon på anslutande väg har väjningsplikt (och i vissa fall stopplikt)”. Jag blev alldeles chockad när jag hörde det – intuitivt har jag vetat det, men medvetet kunde jag inte ens under det där pekpinnehotet klämma ur mig det.
Blås på – skit i alla som kommer från höger!
Blås på – skit i alla som kommer från höger!

__________________________________

Hej kära Trafikverket Transportstyrelsen!

När jag håller föreläsningar utstår jag tortyren som heter ”kursutvärdering”.

Bara ett litet tips i all vänlighet från en som har gått handledarutbildningen.
__________________________________

Aha! Även Ulrika Good har gått denna kurs.

Share
47 kommentarer