Hoppa till innehåll

Etikett: 1982

När jag hamnade på bal x 2

Igår trodde jag i min enfald att jag skulle vara vakt på niornas avslutningsbal. Jag såg mig själv – den engagerade föräldern – med armarna i kors och rynkad panna, sägandes:

– NEJ.

Det blev inte riktigt så. Och det är nu jag tackar min lyckliga stjärna för en felhörning 1982, när jag skulle gå på kadettbal med min dåvarande pojkvän. När han skulle bjuda in mig, satt jag dock vid ett furubord i Luleå och drack te och diskuterade basket på brett lulmål. Jag bodde visserligen i Stockholm sedan ett par veckor, men åkte ”hem” så ofta det gick.

Så här såg jag ut.
Så här såg jag ut.

Det ringde i den gulvita dialogtelefonen som stod på hallbordet. På knastrig telefonledning (ja, ungefär som nuförtiden på tåget mellan Flemingsberg och Södertälje) sa pojkvännen:

– … knastr … XXXXrrrfffffZZZXXkkr
– Jå, svarade jag.
– … bjuda XXXrrtttXX kadettbal …?
– Va? sa jag. Kräftvaddå?
– Kadettbal. Vill du gå med mig på kadettbal?
– Jå. Jå, det går bra.

Jag återvände till furubordet (jag tror mig minnas att vi åt hembakat tunnbröd) och kompisarna frågade förstås vem det var som hade ringt. Jag förklarade och sa att jag var imponerad över att han hade luskat reda på telefonnumret till huset där jag var. Jo, mina föräldrar måste ju ha hjälpt honom. Jo.

– Tihiii. Han vill bjuda mig på kräftbal, sa jag.
– Cooooolt! sa kompisarna.

Och så fortsatte vi att diskutera Glenn Jacobssons hook och Leffe Nyströms spänst.

Några dagar senare åkte jag hem till Stockholm och förberedde mig för “kräftbalen”, som jag då hade gjort om till “kräftfest” i min fantastiska hjärna. Av lokalen att döma (något slags militäriskt område, jättekonstigt tyckte jag), skulle det vara en relativt formell kräftfest – så jag tog på mig det finaste jag hade.

Som inte alls var en balklänning.
Som inte alls var en balklänning.

Som den lilla lantlolla jag var, märkte jag inte förrän vid valsen att jag inte riktigt smälte in bland de andra tjejerns frasande siden, håruppsättningar, långa handskar och vackra pumps.

Med andra ord är den allra största militära bedriften för mig att denne pojkvän faktiskt inte sa något, utan lät mig gå på bal i amerikansk, vit, spetssyntet. Sju år senare gick jag på Nationalencyklopediredaktionens bal, iklädd en specialbeställd sidenkreation som jag hade designat själv … och som kostade 2 800 kr att sy upp.

Med kadettbalsdebaclet i bakhuvudet, klädde jag mig alltså igår inte i full vaktmundering (graningekängor, snickarbyxor och rutig skjorta?) utan i en finklänning, en urringning och två höga klackar. Och tur var väl det.

För min vaktinsats bestod blott i att sitta med vid slottsmiddagen, äta maten, konversera elever och lärare samt bara ha jättekul.
För min vaktinsats bestod blott i att sitta med vid slottsmiddagen, äta maten, konversera elever och lärare samt bara ha jättekul.

Balerfarenheter på Sundbyholms slott, dragna 2013

Svepande pastell, glitterdetaljer och en kuvertväska respektive svart kostym är det som gäller.
Svepande pastell, glitterdetaljer och en kuvertväska respektive svart kostym är det som gäller.
De finaste leveransbilarna var finare än finast: de var helt underbara.
De finaste leveransbilarna var finare än finast: de var helt underbara.
Nästan alla tjejer hade vaaaaaaansinnigt höga klackar. (Och nästan alla tjejer bytte om till gympadojor när det blev dags för dans.)
Nästan alla tjejer hade vaaaaaaansinnigt höga klackar. (Och nästan alla tjejer bytte om till gympadojor när det blev dags för dans.)

En annan gång ska jag berätta om när jag i mammas balklänning fick en berusad karl i manchesterkostym som bordsherre. Och vad det var för ruskigheter han sa.

Share
107 kommentarer

Garagedörrsbilden är funnen!

Det jag nu ska berätta om, hände 1982 – och sedan dess har jag berättat om hur tokigt det kan bli. År 1999 skrev jag ett inte helt sanningsenligt kåseri om det, och sedan jag började blogga på lotten.se har historien gång på gång dykt upp i små parenteser. Jag hittade inte beviset – en bild – och fortsatte att berätta om hur det gick till utan att kunna verifiera sanningshalten, om nu sådana kan verifieras.

För att göra den tidigare ganska korta historien lite längre, så var det så här: jag var 18 år, hade precis kommit hem från ett år i Dallas och där funnit att körkort var något bra. Praktiskt. Vuxet. Och dyrt.

Men jag började övningsköra med pappa, som på sin tid tog åtta lektioner och som kan sladda och köra fort och har en perfekt simultanförmåga och med den har vunnit SM i pingis. Det gick bra, trots att bilen (en sekrutt-Volkswagen 242 412 med registreringsnummer FMJ 242) inte klarade av en tiondels sekund utan gas.

– Pjutt, sa bilen.
– Du måste gasa hela tiden, sa pappa.
– Jag gasade! ljög jag.

Och så lät det under de timmar som vi körde. En gång stannade bilen när jag (av oklar anledning) skulle vända mitt på en väg och en buss kom och chauffören blev så arg och otålig (där jag höll på att snurra med ratten och fel håll och bara köra bilen tio centimeter i taget) att han lade sig på tutan. En annan gång lyckades jag på en helt tom parkeringsplats köra in i en stolpe – det absolut enda som man kunde köra på, på den annars helt tomma parkeringsplatsen.

En enda gång övningskörde jag med mamma, som kan prata 317 språk, som tog så många körlektioner att ingen riktigt minns hur många det var (68) och som är en kvinna som inte skyndar sig i onödan. Med henne gick allt som en dans – inga motorstopp och inga tutande bussar! Den kvart som vi körde innan mamma tröttnade, var på det hela taget riktigt intressant. Jag kände helt enkelt att jag skulle kunna köra upp imorrn. Jag var redo.

Men så var det det här med att backa upp på garageuppfarten på Arrendevägen 24 i Täby. Det allra sista momentet. Precis exakt så här gick det till:

– Nu koncentrerar vi oss, sa mamma.
– Jahaja, sa jag.
– Du tar pedalerna och ratten så tittar jag bakåt! sa mamma och vände sig om och stirrade på garagedörren.
– Okej, då backar jag! sa jag triumferande med fullt fokus på ratt och pedaler.
– Bra, rakt på, bra, lagom fart, bra, håll i ratten, bra, bra, bra, bra …

Sa mamma tills jag med ett brak körde rakt in i den stängda garagedörren som visserligen hade sett bättre dagar, men som alls inte var på väg att pensioneras.

Artonåriga Lotten med nedlagt byte: en garagedörr. (Den nya dörren i bakgrunden.)
Artonåriga Lotten med nedlagt byte: en garagedörr. (Den nya dörren i bakgrunden.)

Och det var sista gången jag övningskörde med någon som inte var bilskolelärare.

Share
41 kommentarer