Det plingade på dörren. Då ropade jag för mina lungors fulla kraft:
– HALLÅÅÅÅÅÅÅÅ! Det plingade på dörren! HALLÅÅÅÅÅÅÅ!
För det gör jag alltid. Det är fantastiskt effektivt — alla hemmavarande barn rusar omedelbart till dörren eftersom det vankas överraskningar. Någon vill sälja underkläder, en annan kakor, en tredje tandborstar. Eller så är det tjejer som vill säga hej till Tioåringen. (Han är visst ett charmtroll, har vi hört sägas.) Själv kunde jag inte vara mindre intresserad. Nu hörde jag, där jag stod och rörde i en fisksoppa vid spisen:
– Mummel mummel.
– En soffa?
– Mummel mummel.
– En halv soffa?
– Mummel mummel.
– MAMMA! Dom kommer med delar till en soffa!
Visserligen har vi många soffor (fyra just nu), men ingen av dem saknar delar. Den djefla mannen befinner sig i Estland, så jag insåg snabbt (synnerligen begåvat) att jag var tvungen att ta tag i situationen. I dörröppningen stod två män som talade som Yoda.
– Ja?
– En soffa? Delar till en soffa vi har. Detta Tegvägen är?
– Nej, jag vet inte ens var Tegvägen skulle kunna … Vill ni att jag kollar?
– Ja, det bra skulle vara. Detta inte Tegvägen är?
– Nej, det här är Gillbergavägen.
Sa jag och pekade vagt mot en extremt tydlig vägskylt. Och så lade jag till som om det vore viktigt:
– 113 A.
(Jag har förmodligen aldrig sagt något så onödigt.)
För att illustrera hur fel de var, kommer här en kartbild. Nu kan många av er som läser detta förstås inte tolka kartor, men ni kan se att männen inte var på rätt spår.
Jag tog fram datorn och visade bilden ovan och beskrev hur männen skulle åka till närmaste T-korsning och sedan ta vänster & vänster för att komma rätt. Och männen ba:
– Jajajajaaa, vi GPS har i bilen.
Så. Inte nog med att vissa kan läsa kartor, andra kan hålla koll på norr och söder samt höger och vänster – det finns människor som har GPS och ändå hamnar fullständigt fel.
Jag ber att få tacka Karin och alla andra som berättar hur fullständigt förvirrade de är när det gäller att hitta rätt. Jag har inget lokalsinne, men har gift mig med en orienterare som kan peka mot norr mittinatten på en tågluff. Å andra sidan har jag gift mig med en orienterare utan bollsinne – en förmåga som jag anser är precis lika livsnödvändig.
Varför begåvades vi inte med lokalsinne, vi som går vilse? Gick vi vilse i hippocampus också? Och är den mentala förmågan ”orientering” mer välfungerande hos det ena könet än det andra? Och varför i så fall? Ge mig övertygande, vetenskapliga bevis!
Hur som helst är det jävla orättvist. Jag vill ju kunna hitta.
Hm…
Matchen, på TV. Nu halvtid så du har tid publicera dagens inlägg?
Anser mig själv ha gott lokalsinne. Men när det inte fungerar. Snacka om att komma fel.
Oh, Örjan, I’m the queen of simultanförmåga.
Jag tror att vi som går vilse kan vara mer begåvade på det sociala planet, har lättare att fråga om vägen, har inte så mycket prestige att förlora, gillar kanske till och med att prata med helt främmande människor…?
LOTTEN? Vaaaa?
LOTTEN???
Är inte jag den enda i hela världen som heter Lotten?
/hälsningar från den enda
Vad jag menar med mitt utbrott här ovan är förstås ”välkommen Lotten nummer 2, men nu måste vi ge dig ett annat nick eftersom vi här är synnerligen måna om att inte något ska missuppfattas”. (Och detta eftersom missuppfattningar – hur roliga de än må vara – för det mesta är slöseri med tid och kraft.)
Jag döper dig härmed till Lotten 2. Eller Lotten den andra. Eller Den Andra Lotten, så där lite anglicistiskt.
Eller så kan du få heta Filippa. Bartolomeus. Gun-Britt. Arne. Eller Plumsan.
Och så ber jag att få meddela att jag inte är särskilt begåvad vad gäller det sociala; jag gör fel mest hela tiden.
Märks det att jag har en deadline och inte borde hänga här nu?
Va!? Var har du varit på besök?
För mig finns en, och bara en Lotten.
Sorry, såklart ska jag inte heta Lotten i detta sammanhang, vill inte konkurrera med den enda, dock är det mitt namn. Samt saknar lokalsinne. Håll din deadline! Hälsningar från den andra
Lottenpotten blir ett utmärkt namn för dig!
(Men visst äääääär det skumt att man inte är den enda? Jag blir ju till och med förvånad när folk [ergo hakke] har samma födelsedag som jag.)
Deadline? Aaah, visst faaan! Shit!
Själv känner jag mig som någon som har sovit i en glaskista sedan 1200-talet och just vaknat klarögd och nyfiken, för jag har inte ens SETT en GPS. (Försåvida jag inte faktiskt har sett den, men inte fått den utpekad eller demonstrerad för mig.) Jag vill vårda denna känsla av att vara helt out of date, det känns lite spännande!
Jag tror jag skulle bli helt förvirrad om GPS:en plötsligt började domdera om att jag ska köra till höger, till exempel. Hela min världsbild skulle krackelera, bokstavligen. Man har ju en stor inre bild av hela närområdet, och så ska man plötsligt koncentrera sig på en väg till höger som man inte har kollat själv? Känns inte det konstigt?
Joråvars mitt lokalsinne är för det mesta ganska bra.
I Stockholms innerstad så hittar jag runt rätt bra
i alla fall till fots. Pendel/t-bana/buss har jag inte åkt
mer än några enstaka gånger men det gick bra det också.
Här är förresten en bra karta över kollektivtrafiken i
Stockholms innerstad.
Det beror förmodligen på mina år som scout och seglare, men jag hatar att inte ha koll på väderstreck och den lokala geografin vart jag än hamnar. Sambon är mindre angelägen.
Självklart använder jag GPS, även om den ejengtligen för det mesta inte behövs. Den är nämligen grym på att räkna ut när man är framme, något uppskattansvärt.
Jag tycker historien om mannen med oerhört bra lokalsinne som blev 180 grader felinställd när han åkte till Australien. Skulle han norrut, pekade han söderut osv. konsekvent, hela tiden. Jättekul!
Själv kan jag gå vilse hur lätt som helst, tappa bort något som står framför näsan och glömma bort vad mina barn heter. Tror det har något med fokus att göra. Jag prioriterar bara lite annorlunda, som att kolla om det verkligen står en älg på varje kvadratkilometer eller om skorna är knutna på rätt sätt. Många tankar i huvudet helt enkelt.
Fakta: hjärnan tänker 65000 tankar varje dag, 95% av dem är samma som dagen innan.
Soffmännen måste ha haft ett annat ärende, emedan gravt lokalsinneshandikappade personer alltid följer sin GPS slaviskt och inväntar de magiska orden ”anländer målet”. De kanske var sugna på fisksoppa?
Morrn, alla. Jag sitter på tåget mot Stockholm och det är proppfullt. Alla sitter och sover och det är trångt som i en godsvagn full med grisar. Mannen bredvid mig är stor som Karelin och lika rysk. Han far omkring i sätet som en treåring med myror i benen och pratar i telefon med svenskar (?) som inte hör vad han säger så att han får upprepa allt fem gånger med mer och mer artikulation. Och nu öppnar han en öl! PFOFF!!!
Strax efter att vi konstaterat att 11-åringen har dyslexi, fick vi också veta att, har man dyslexi, har man också en superkraft. Det gäller bara att upptäcka vilken. Under en semesterresa i okänd stad med vindlande gator stod det klart. Tjejen har ett lokalsinne som inte är av denna världen. Själv tycker jag att mitt lokalsinne är bra, till och med mycket bra. Men här ligger jag helt i lä.
Satt faktiskt och talade lokalsinne med min kollega, tvärs över våra bord alldeles innan jag tog mig till Lottens bås. Lokalsinnet tycker jag är riktigt spännande. Fast något som förmörkar lite är att det är rätt vanligt att nedvärdera de med den andra typen av lokalsinne. Finns det endast två?
Jag tror egentligen inte att man antingen har bra eller dåligt lokalsinne (även om vissa går vilse oftare). Tror det handlar om mycket mer. Och framförallt om huruvida vi tycker oss befinna oss i en tid eller på en plats. Både och så klart, men vilket kommer/käns i första hand?
Jag tror inte att förmågan att hitta rätt är könsbetingad. Själv lyckas jag alltid gå fel när jag kommer till Hötorgets tunnelbanestation. Där finns det fyra utgångar från mittuppgången och trots att jag varit där väldigt många gånger tror jag aldrig jag hittat rätt på första försöket.
För övrigt har jag även lyckats gå vilse i ett badrum i Budapest. Jag behövde besöka sanitetsinrättningen mitt i natten och smög upp för att inte väcka mitt rumssällskap och gick in i badrummet och stängde dörren försiktigt. Sedan kunde jag inte hitta lampknappen trots frenetiskt trevande utefter väggarna. Efter uträttat behov sittandes i mörkret skulle jag försöka hitta ut igen och började återigen frenetiskt treva efter dörren och hittade den först efter lång tid. Jag var på vippen att ge upp och lägga mig i badkaret…
Fast lite könsbetingat kan det väl vara? I alla fall om vi lägger undan eventuell värdering.
Nedärvt, kanske. Genom alla tider har ju en man först lett gruppens vandringar på savannen, och sedan basat i största allmänhet. Då är vi präglade på att hålla koll på omgivningarna.
Jag har alltid tänkt att hade jag bara lokalsinne som en fågel, vore mina vilseproblem borta. Men när jag började följa fåglarnas färd över kartan i höstas blev jag förvånad över hur olika de flyger och insåg jag att det kan finnas dysdirektiker bland dem också. Fiskgjusen Erika flög alldeles spikrakt dit hon skulle. Andras bana var betydligt snirkligare och den förvirrade skrikörnen Tönn inledde sin migration med att flyga till Norge, där han snodde runt en evighet innan han på vinglig stråt tog till Spanien. Den mindre skrikörnen Karin tog sig ända till Botswana, i södra Afrika, inte spikrakt, men någorlunda målmedvetet.
LarsW: Sssss, det var ju kvinnorna som strövade runt med sina grävpinnar och väskor och letade käk på savannen. Och höll koll på riktningen.
Var på besök i utkanten av en liten stad i Nordtyskland. Vår värd ville visa oss den trakt där barn han lek och där vuxen han bor.
Så vi lastade oss in i hans bil och for kors på de små vägarna över gärden och förbi träddungar. Allt var så lika och det gick så småningom upp för oss att vår chaufför farit vilse och inte hittade hem.
Så kom vi in på huvudgatan i en by. En lokalbefolkning kände igen vår värd: ” Hej är du här! Ditåt ska du fara så kommer du hem!”
Byborna visste det sedan gammalt att här kommer en med dåligt lokalsinne.
Men elefanthjordar leds ju alltid av en hona (gammelmamma, de är modersklaner)? Jag är inte så säker på att en hanne ledde människohjorden, mer kanske de äldre som kom hade mer erfarenhet av vilka frukter som mognade var , de strövade ju efter mat.
För övrigt verkar vi vara en olycklig blandning av schimpanser och bononos – den ena gruppen kan vara väldigt krigisk och slåss och bråka, den andra vill bara ha sex hela tiden. Hos oss både extremkrigas och extremsexas det!
Läser ni kartor åt olika håll om ni sitter vid köksbordet eller om ni åker bil? Har ni norr uppåt eller har ni framåt uppåt? Läser ni kartor?
Jag hittar överallt i de flesta städer jag besökt. Men Nybro! Hur hittar man till Pukeberg? Jag har flera gånger irrat i den staden (i min Honda, LarsW) och inte haft en aaaning. Möjligen kan det bero på att staden är så pass liten att jag inte brytt mig om att skaffa mig någon karta över den.
Min navigatör använder aldrig begreppen höger eller vänster. Hon har infört ”inåt” och ”utåt” i stället. Problemet är att jag aldrig har förstått vilket som är vilket när vi kommer till en korsning. Några minst sagt saftiga missförstånd har det blivit.
Idag åker jag buss. Har redan hunnit stiga av på fel hållplats en gång. Tur jag kan springa också. Nu ska jag strax stuga av för andra gången. Håll tummarna, så kommer jag rätt!
Man har väl alltid norr uppåt när man läser karta?
BoAnders: Jag gissar (möjligen felaktigt) att ”utåt” betyder åt höger, dvs ut från vägen, och ”inåt” betyder vänster, dvs längre in på eller korsa vägen. Tvärtom ifall det är vänstertrafik.
A strike of genius – byt funktion! Låt navigatorn köra så du kan läsa från kartan tryggt och korrekt! 🙂
Njae. Jag vet flera som absolut vill ha färdvägen framåt/uppåt under färd. Dvs; man vill ha framtiden framåt. Jag tror att det är därför de sedan inte hittar hem (till dåtiden?).
Även elektroniska navigatorer brukar väl ha detta som grundinställning?
Jag måste alltid vända kartan så att den ligger ”rätt”, dvs färdriktningen framåt. Kan bli svårt att läsa upp och ner, eller på snedden, ibland, men det får man ta. Det är mycket svårare att vända kartan i huvudet, så att säga. Och jag har hört sägas att det går att köpa kartor där norr och söder bytt plats, för att underlätta när man kör söderut…
Håller med om att det nog finns olika typer av det vi kallar för lokalsinne. Själv är jag en hejare som att läsa karta när vi bilar, både i storstäder och utomlands, men i skogen på jakt efter svamp eller på Hötorgets T-bana är jag helt beroende av någon annan för att komma rätt. Jag har dessutom svårt för att omsätta en muntlig vägbeskrivning i verkligheten.
Mannen i mitt liv har dels en inbyggd kompass , han vet alltid åt vilket väderstreck han går (utan karta och även i mulet väder) och han hittar alltid tillbaka till platser han varit på en gång tidigare – eftersom han känner igen sig. Han kan ge en exakt och detaljerad vägbeskrivning till mig och sedan inte alls förstå hur jag kunde köra så galet att jag måste in på en mack och fråga var jag är. Vilket har hänt flera gånger!!!
Enligt Martin Ingvar använder kvinnor och män olika strategier för att hitta. Jag skulle vilja veta vari skillnaderna består….
Det är precis nu jag blir nyfiken, Karin. Eftersom jag alltid behöver ha kartnorr uppåt skulle jag hemskt gärna vilja förstå hur din variant fungerar.
Om du skall ta dig tillbaka, utan karta, blir du då inte tvungen att istället vända tiden i huvudet? I vilken ordning svängde vi och åt vilket håll? Behöver du vända en räcka händelser åt motsatt håll?
AndersG: Intressant. Ett ex till mig (det är inte därför han blev ex, dock) ansåg att män har lättare för att vända en färdväg i huvudet, alltså IRL. Har han åkt åt eytt håll, känner han också igen sig på vägen tillbaka och det känns naturligt att vägar som under utfärd gick åt vänster, nu går åt höger.
Men jag förstår Karin. Om hon har kartan i färdriktningen, går ju avtagsvägar åt vänster både på den och i verkligheten utanför bilen.
Städer ska ha räta vinklar och ett vatten, då går det bra. Lund är alltså helt hopplöst.
Kartor och sjökort: Norr uppåt. GPS-en (i min Honda, BoA) står i ett läge som heter 3-D, snett uppifrån kan man säga, utom på långa landsvägar. Då är den i kartläge med norr uppåt.
Då vi är närmare släkt med aporna än elefanterna är det värt att notera att aphannarna leder sina flockar.
Tack och. Men navigatorn vägrar att köra annat än Suzuki, och då helst i hemmiljö. Omtänksam men ogenomförbar ide.
AndersG, en mycket intressant fråga som på ett bra sätt belyser skillnaden mellan lokalsinneshandikappade och normalhittande. När jag åker tillbaka vänder jag kartan åt det hållet förstås. Blotta tanken att jag skulle försöka klara mig utan karta och komma ihåg färdvägen ändå, den finns liksom inte på kartan.
LarsW: Visst är vi närmare släkt med apor, vad jag menade är att navigationsförmågan förmodligen inte hänger ihop just med testosteronhalten.
Det har hänt att min lilla fru påstått att tiden går, även om jag står still.
Jag tror (har jag inte skrivit om det förut, här, någon gång?) att lokalsinnets förekomst eller ickedito åtminstone delvis är en inlärd förmåga. Då menar jag inte med nödvändighet avsiktligt inlärd, inte heller att man lätt tillägnar sig sinnet när man är stor och vill. Jag menar snarare att om man till exempel såsom jag har ramlat runt i storskogen ända sedan man fick en egen kropp (och på vägen dit med, för mamma var väl bland träna även när jag låg i maggen) blir det så att säga innött i skallen hur man gör för att hålla reda på riktning.
Jag går inte vilse i skogen. Jag är fena på att läsa kartor. Jag hittar alla vägar jag har åkt en gång (utom när de är ombyggda sedan vi åkte sist för sådant kan ju ställa till problem med var vi ska svänga, men jag begriper fortfarande alltid åt vilket håll jag ska och kan trassla mig tillbaka om vi svänger på fel ställe).
Samtidigt lär det ha att göra med sk spatial förmåga (geometri och rumsuppfattning) — vilken det brukar hävdas att män i genomsnitt har något bättre än kvinnor (men genomsnitt säger förstås ingenting om enskilda individer) — och sån har jag gott om.
Så jag kanske bara yrar ovanför. Men jag tror i alla fall att det finns ett mått av inlärning någonstans.
(Skrev jag ”vi” flera gånger däruppe? Ja, det gjorde jag. Det är jag som är bäst på kartor och lokalsinne när vi åker bil, ja. Och han latar sig ofta och överlåter åt mig att veta var vi är och vart vi ska, och åker bara vilse lite, ibland, när han kör ensam.)
Inte klokt vad det blåser i Estland, förresten. En gjuse i det våldsamt svajande boet (jag ser ingen fot så jag kan inte avgöra vem) duckar och klamrar sig fast för att inte blåsa ur!
Även jag är utrustad med ett väl fungerande lokalsinne i såväl städer som skog och mark. Jag läser kartor och ritningar och greppar dem direkt. Har nog alltid haft en känsla för det rumsliga. När jag var drygt fyra år flyttade vi från den enplansvilla jag hittills hade bott i. Jag har aldrig varit där sedan dess och det finns inte många (om ens några) interiöra bilder därifrån. Men jag har alltid vetat hur där såg ut och hur planlösningen var. Häromåret fick jag av en slump syn på att just det huset var till salu och jag kunde konstatera att planlösningen stämde med mina minnen från 1946.
Jag har också sedan barnsben varit mycket i skog och mark, detsamma har mina syskon, men mitt lokalsinne har fungerat långt bättre än deras när vi tillsammans besökt okända skogar för svampplockning. Efter några timmars plockande är det jag som direkt vet hur vi ska gå för att komma tillbaka till stället där bilen parkerades. Karta och kompass behöver jag inte ha tillgång till – något i mig läser automatiskt av hur vi rör oss och noterar olika kännetecken. Så lokalsinne har jag – men sjunga kan jag inte! Man utrustas nog lite slumpmässigt med olika utförsgåvor.
Några av mina roligaste minnen är från när jag har varit vilse, tagit fel tåg, åkt till fel adress osv. Livet blir kanske lite mer äventyrligt med dåligt lokalsinne, men absolut inte tråkigare!
Jag lyckades gå lite vilse i Sollentuna i morse. Men det var faktiskt inte mitt fel utan arkitekturens. Lund har jag däremot inte gått vilse i, Cruella, för det kan man ju inte! En sådan glasklar och liten samt lagom stadskärna, va!
DDM är i Estland i detta nu och hälsar att jaaa, det blåser.
Jag har noll lokalsinne. Men bra fotografiskt minne, så om jag går en ny väg så vänder jag mig om ofta för att på så sätt hitta tillbaka lätt som en plätt.
Per, vilken fin och sorglig hotellhistoria 08:19! Jag går också alltid fel på Hötorget fast jag bott i innerstan i hela mitt liv. Där hjälper varken lokalsinne eller fotografiskt minne. Jag har en teori om att SL har satt upp en väderstrecksstörare i taket på Hötorgets biljetthall, bara för att vara onda.
Vi andra borde alltså träna på att hamna lite vilse. Blir det roligare på direkten? Behöver vi först träna på att bli blöta?
Anna: T-bana Hötorget nedgångarna Kungsgatan-Sveavägen är en intergalaktisk portal. Det är därför alla blir villa där. Se upp för aliens, ni som kommer dit.
En del har till och med försvunnit helt vid T-bana Hötorget uppgångarna Kungsgatan-Sveavägen.
Min man hittar inte i Lund längre. Ska han något ärende som avviker från de normala ställena så förser jag honom med en utskriven karta. I synnerhet när det gäller verksamheter som flyttat ut från den inre stadskärnan, där det numera finns allt färre butiker. Färg och skruv och spik och slikt finns knappt längre inne i stan. Inte heller köksredskap. Tror jag i alla fall.
Håller med alla om Hötorgets T-banestation. Den är hemtrevlig men totalt förvirrande! Man vet ALDRIG vilken rulltrappa man ska ner i för att hamna på rätt sida om perrongen. Och när man ska upp och sedan lista ut var ens trappa till gatan är- jag brukade navigera efter godisbutiken för den ledde till Konserthuset, men nu har den stängt!! (Dessutom funkade den ju inte när man skulle NER.)
Som sagt…
Jag håller helt med – Hötorgets t-baneportal är intergalaktisk.
Går man lättare vilse om man är blöt?
Jag har bra lokalsinne och har svårt att tänka mig hur det är att inte ha det, på samma sätt som jag inte kan föreställa mig hur det är att vara färgblind eller tondöv.
Misstänker att det hör ihop med ett visst kontrollbehov, jag tycker helt enkelt det är skönt att veta var jag är och vill inte behöva förlita mig till att någon annan hittar.
Däremot tror jag inte det är det minsta könsrelaterat, lika lite som simultanförmåga eller bildningsexhibitionism.
Visserligen tror jag att man lättare går vilse om man är blöt, Christer. Men jag syftade snarare på att öva på att godkänna risken att tappa kontrollen. Även jag har svårt att föreställa mig hur det är att gå vilse men jag tänkte att det kanske skulle vara nyttigt att släppa taget ibland.
Har en son som alltid brukade förbereda sig. Exempelvis så han skulle slippa bli blöt då det fanns risk för regn. Men så en dag struntade han i det, varvid jag naturligtvis undrade hur det var fatt.
– Tänkte jag skulle träna på att bli blöt. blev hans svar. Det är ju ändå bara vatten.
Man går väl aldrig så vilse som när man är både blöt och kissnödig?
Mitt saknade lokalsinne är ett handikapp. Lika svettigt varje gång någon vill skjutsa hem med bil och jag inte har någon aning om vägnamn och platsers placering om vi är en bit hemifrån. Sist åkte jag med en självsäker bilförare. ”Ska vi inte köra av motorvägen nånstans här…?” ”Men du skulle väl till Bandhagen? Då ska vi absolut inte av där.” ”Nehej, hoppsan, nej, såklart…” ”Jaha, då börjar vi närma oss.” ”Jaha… Men här står det ju Bredäng?” ”Men du sa ju… Nej, fan, du sa ju Bandhagen! Förlåt!”
Jag kan lära mig vägar, men har ingen simultankapacitet. Hamnar ofta i tankar som verkar stänga av synintrycken, och kan absolut inte prata om jag ska minnas var jag har gått.
Tillbakavägen ser dessutom helt annorlunda ut än ditvägen.
Tillbakavägen ser dessutom helt annorlunda ut än ditvägen – ja Orangeluvan det är därför man måste vända sig om då och då när man går dit (14:58). För att känna igen tillbaka.
Jag tänker inte vara kaxig och påstå att jag har ett utmärkt lokalsinne, men det är väldigt sällan jag går vilse. Däremot har jag inte höger-vänster i ryggmärgen.
Det är de som går vilse som finner de nya vägarna sägs det.
Jag tror det är bra mot inavel.
Vi förvirrade sambons GPS i telefonen under en semesterresa. Vi stannade i Markaryd (vid godisflyget, ni vet). Av någon anledning glömde sambon stänga av GPSen och när vi traskat runt lite i matserveringen och hämtat diverse föda hör vi hur den ryter i hans byxficka ”sväng VÄNSTER NU”. Vi vägrade och satte oss på uteplatsen och då muttrade den sorgset om ny rutt. Hur mycket kan man plåga en GPS innan den surnar till helt?
Sanningen är förstås att särskilda omständigheter också kan spela in. Jag har som sagt ett välfungerande lokalsinne, men de första veckorna vi bodde i det här huset tappade jag väderstrecken varje gång jag gick uppför trappen. Detta beror på att vår trapp vänder tre gånger, vilket är ytterst onormalt och någonting som hjärnan vägrar gå med på tills den lärt sig. Inomhustrappor vänder en eller två gånger, basta.
(Jag överdriver inte. Varje gång jag kom upp till teve-rummet suckade jag och undrade hur jag kunde se gatan från fönstret där. Det verkade inte vettigt.)
Cecilia N.
”Det är de som går vilse som finner de nya vägarna”
Tack för den.
Vi hyrde bil på Nya Zealand och roade oss med att låta GPS:en prata på italienska, tyska och danska innan vi slog oss till ro med engelska. Efter ett tag fick den spel och kunde bara säga ”Take the nearest U-turn! Take the nearest U-turn!”, ofta allt snabbare och med mer återhållen hysteri i stämman. Så vi stängde av den.
Och så ville jag bara tillägga:
På en buss, i Sollentuna, cirka 1993, dam kliver på, tittar ut över de blivande medpassagerarna, ryter:
– SOLLENTUNA ÄR EN OSEXIG KOMMUN!
Betalar, sätter sig, tystnaden är kompakt. Inget mer hände, men vete katten om inte några medborgares liv tog en ny vändning den dagen.
(Ska tiiläggas att rytandet skedde på finlandssvenska.)
Nu vill vi förstås ha exempel på sexiga kommuner.
Vårtgårda, Vulvesborg, Ballingsås, Ollnäs, Raggunda, Klittans och Flens kommuner. Fast det är nog mer ekivokt än sexigt kanske.