”Kräk jag minns” tänkte jag kalla detta inlägg och så skulle jag rabbla upp dem alla. Och börja med den där läbbige mannen som försökte kyssa mig i en hiss en gång när jag sommarjobbade på bageri. Ett typiskt kräk. Men så visade det sig att jag redan har skrivit ett inlägg med den rubriken – för så sent som ett år sedan.
Klockan är 03:35 natten mot lördag och jag är vaken för att det har varit lite stökigt här. Nioåringen kom och sa att han hade ont i magen och lade sig att sova bredvid mig och min fina muskelbristning i vaden. (Den djefla mannen och hans fina ryggskott sover i en rygg- och skrikvänlig säng i en annan del av huset.)
Och så kräktes Nioåringen.
Splatt, huärk och klatjofs på mig, i hela den 2,40 meter breda sängen, på golvet (som har så breda springor) och på högen med rena kläder.
– Fast man ska vara glad så länge kroppsvätskorna inte hamnar på trösklarna, sa jag högt. För de är ju så himla pilliga att rengöra.
Lite jobbigt. Men vad tusan, detta har jag ju varit med om några gånger tidigare. Ritsch, ratsch fillibombombom så hälldes det mesta klegget i toan. Ungen stoppades i badkaret och lakanen i tvättmaskinen. Bäddmadrassen hängdes utomhus och en annan plockades upp ur källaren.
Men vänta nu, varför beskriver jag detta i passivum som om det bara skedde? Vaddå hälldes, stoppades, hängdes, plockades? Här sliter man ut sig och har inte vett att ge sig själv cred för det? Nä, nu ska här delas ut ett pris!
Kräkpokalen här ovan skulle på engelska kunna heta puke goblet. (Etymologiskt bevandrade kan säkert härleda ”puke” till ”pokal” och tvärt om.) SAOB leder oss till svenskt 1800-tal, när man ständigt behövde kräkmedel:
”kräkpokal, antimonbägare, som gav emetisk värkan åt vin som någon tid stått däri.”
När vi ändå är inne på ämnet, ska ni få lära er varför man kräks när man är åksjuk. Hjärnan blir förvirrad när det som ögonen registrerar inte stämmer överens med de rörelser som kroppen känner av; testa att åka vinglande tåg i mörker eller bil på vindlande vägar med blicken i en bok. Av dessa motstridiga signaler drar hjärnan slutsatsen att man är förgiftad – som befunne man sig i Jag, Claudius, där Livia pytsade ut gift till allt som gick på två ben. Hjärnan agerar då snabbt och framkallar kräkning för att giftet ska ur kroppen. Så himla smart!
Runt 1973 uppfann min pappa faktiskt en antiåksjukekeps med skygglappar som provades ut på oss barn. Nej, den kom aldrig så långt som till PRV. Och ska man nu uppfinna något, så skulle jag vilja ha
- kräkdammsugare
- kräkeliminator
- kräkmagnet.
För nu är jag trött på att peta med topz i de förnicklade golvspringorna.
