Etikett: medicin

Allergihjälp

Publicerat av Lotten Bergman den 30 april 2019 22:51

Det är som att ha en fis på tvären, skoskav, klipulver och dåligt samvete på en gång – fast bara inne i ögonen. Så känns det att vara pollenallergisk just nu.

Det hade förstås varit värre att falla nedför ett stup eller att fastna i en mangel. Eller att vara tvungen att gå femton mil med en stor sten i skon. Och att samtidigt vara tvungen att andas genom en maskrosstjälk som dessutom smakar pyton.

Men nu har jag varit nysig, väsig och kli-ig i sju dagar – och det var med andra ord dags att gå till doktorn. Jag beskrev mina symptom och avslutade med den riktigt stora bedriften:

– Och i detta skick lyckades jag ändå gifta bort min äldste son i lördags.

Läkaren blev vederbörligen imponerad, och frågade vad jag jobbade med.

– Jag håller föreläsningar om svenska skrivregler och bollar med bokstäver lite här och där.

Läkaren blev imponerad igen, och frågade vilka mediciner jag hade experimenterat med under den gångna veckan.

– Ooooh! Jag har med mig alla! sa jag och lassade upp alla ögondroppar, piller och näsdroppar på hans skrivbord.

Läkaren blev nu så imponerad att han nästan trillade av stolen eftersom jag

hade med mig medicinerna
hade testat olika varianter
inte hade överdoserat
verkligen hade gjort alldeles rätt på alla allergiska plan.

Jag fick en ny astmamedicin utskriven och några lite effektivare ögondroppar, men annars ska jag bara fortsätta på den inslagna vägen.

– Men … sa jag (och tvekade eftersom det problem jag ville dryfta verkligen inte var i nivå med överstupfall eller mangliga klämskador) … men … jag ser ju ut som en svullen gris i ansiktet. Finns det någon bortsvullningstablett?
– Nja, du kan ju alltid köpa hemorrojdsalva och kleta under ögonen, sa läkaren lugnt.

– Som att man kan sätta tandkräm på finnar och Coca-cola i toastolen? Jag hade ingen aning! Kan man sätta concealer i rumpan också?

Hm. Den nyss så imponerade läkaren hade plötsligt inte tid med mig mer.

28 kommentarer

Fly mig ett undermedel!

Publicerat av Lotten Bergman den 9 maj 2015 22:18

Jag har suttit stilla så mycket under de senaste fyra dagarna att jag har drabbats av svaga nerver, lungrossel, träsmak i rumpan, knastriga senor och axelkramp samt ryckningar i högerögat. That’s what redigering, översättning och korrläsning gör to you.

Under pauserna har jag sprungit upp och nerför trapporna, hoppat en två, tre studs på studsmattan, gjort ett par sit ups och hängt tvätt med extra yviga gester. Eftersom min deadline var ytterst snäv, var det helt enkelt så det fick gå till. Sova har jag fått göra ungefär mellan midnatt och 06, så nu tittar jag i november av pur utmattnad.

MEN JAG HANN! Jag är färdig! Pfuitt, kviddevitt! Champagne laget runt! (Blir ju billigt eftersom jag är den enda i familjen som nyttjar spiritus.)

Fast visst borde jag köpa lite medicin för att stå ut med alla mina nya symptom?

Huvudförkylningar far all världens väg om man röker astmacigg.

50 kommentarer

När jag äter antiinflammatorisk medicin blir jag lite personlighetsförändrad

Publicerat av Lotten Bergman den 31 juli 2013 16:18

Förändringen består i att jag i allt högre grad håller intervjumonologer med mig själv. Det är inget nytt i och för sig, men nu är jag väldigt fokuserad på

meningen med livet
varför just jag finns
att det ju regnar hela tiden
att jag aldrig, aldrig ska få amma ett litet barn igen
att pfah, det är ingen idé att rensa i källaren eftersom vi snart dör ändå.

Jättekul, verkligen jättekul, Lotten. Jag hade ju kunnat hålla dessa monologer på ett mycket intressantare sätt – genom att till exempel fundera på

meningen med SL:s obegripliga biljettsystem
varför just jag blev svensk
att det ju är soligt mest hela tiden och bara regnar när jag är på Gröna Lund, så det så
att jag aldrig, aldrig ska få mjölkstockning igen
att pfah, det är ju ingen idé att älta och fundera eftersom vi snart dör ändå hela bunten.

Jag har ätit liknande antiinflammatorisk medicin förut — under de sista veckorna av gymnasiet. Jag kom då för sent lite för ofta, fick oväntat inte alla rätt på matteproven, tappade bort mina repliker under dramatiklektionerna och var … allmänt sur. En gång reste jag mig mitt under en lektion upp och travade med högburet huvud ut ur klassrummet när jag inte tyckte att läraren var okej som plötsligt och – kan ni tänka er – utan förvarning delade ut ett oförberett läxförhör. (Han hade förstås förberett det. Men inte jag.)

– Vad är meningen med det här? sa jag uppbragt … och bara gick.

Det blev alldeles tyst. Hela klassen stirrade på mig. Det busigaste jag annars hade gjort var att sitta längst bak i klassrummet och lyssna på hockey-VM i en miniradio. Två killar reste sig också upp och följde med mig – i tron att det handlade om en anarkistisk protest mot överheten.

Jag var lika upprorisk som Molly Ringwald i Breakfast Club.

Sedan protesterade vi – jag och de två killarna – vilt genom att dricka te i en halvtimme innan vi lomade iväg till nästa lektion. Och nu kommer jag att knyta ihop denna osammanhängande (men inte särskilt akuta) livskris som beror på antiinflammatorisk medicin, krånglande knän och ett plötsligt dödsfall.

En av mina klasskompisar från nyss nämnda gymnasieklass dog för en dryg vecka sedan. Naturligtvis har andra klasskompisar också gått samma väg sedan vi gick ut – eftersom det är snart 30 år sedan – men det här, det grävde ett litet hål i mitt hjärta. (Den satans cancern tog henne.)

Hon hette Ru liksom kängurun i Nalle Puh, och hon var så vansinnigt säker på sig själv. Jag var ju bara en liten blond lantlolla som inte visste varken ut eller in när det gällde något alls (förutom att basket var kul och att … att … näe, inte så mycket mer). När vår lärare en gång rabblade Sveriges stora författare och då nämnde Selma Lagerlöf, blev Ru arg.

– Näe. NEJ! Selma Lagerlöf är ren skit! Upphöjd till skyarna bara för att det liksom saknas en tant blad gubbarna! Pfffft! Skitsnack!

Jag satt där och nästan tog mig åt hjärtat och tänkte:

– … det där kan Ru inte mena …
– … hon kan på inga villkor ha kommit på det själv …
– … hon måste ha blivit hjärntvättad!

Men jag hade förstås fel. Ru menade det, hon ansåg att Selma Lagerlöf var kass och satt där och hävde ur sig sin välformulerade ilska mot den sedan länge döda författartanten. Läraren höll förstås inte med, men Ru gav sig icke. Hon var även emot religiöst hyckleri och kom inte närmare en kyrka än möjligtvis att hon satt med oss i ”kyrkfiket” där vi hängde på alla håltimmar och skolktimmar … och förstås under alla de vilda protesterna mot oförberedda läxförhör.

Så. Den blonda mesproppen tramsar vidare medan den smarta, coola, självsäkra och i största allmänhet fantastiska Ru inte kan göra annat än att (och nu citerar jag henne själv) ”ätas upp av maskar eller eldas upp – skitsamma man är fan död när man är död”.

65 kommentarer

Whisky, målbrott och mässling

Publicerat av Lotten Bergman den 30 april 2012 16:43

Jag sitter här och översätter whiskyboken medan fåglarna sjunger i vårsolens glans. Eller … jag tror att fåglarna gör det … men tre femtonåringar med målbrottsbröl hoppar på studsmattan och övar sina parningsvrål och överröstar allt, inklusive översättarförmågan.

”The company completed the work in time to be part of the resurgent American whiskey market and at the time of writing had just started bringing its new whiskey spirit to trade shows such as the Nth Show in Las Vegas – a statement of intent from the flegling distillery, because that show is arguably the world’s most lucrative and extravagant.”

Flegling?

”Hominey and corn give the whiskey a sweet note, too.”

Hominey?

Det måste ju vara korrfel i det engelska originalet.

Kviddevitt. Tonåringarna fortsätter att testa röstgränserna så att det fladdrar i mina trumhinnor.

– KOLLA JAG KAN HOPPA AAARRRRRGHHHHH PIP TUUUUT MER ÄN AAAAAAAAKSRÖVELROSSEL AAAAAAAH!
– UIIIIIII PIP MOOORRRRR KOLLA PÅ MEEEJ! TUUTPIP!
– HUUUÄRRRR, KOLLA JAG ÄR RADIOSYYYYYYRD! UÄÄÄÄÄROSSEL PIP!

Då måste man ju gå till sina bokhyllor och titta vad som står om denna vrålperiod i livet i favoritboken som jag redan som femåring läste – Medicinsk uppslagsbok från 1932.

– Bilderna på alla prickiga sjukdomar är så hääärliga! sa jag, varpå mina föräldrar drog slutsatsen att de hade satt en läkare till världen.

Om ”pubertet” står det så fint i boken:

”I samband med dessa kroppsliga förändringar inträda också förändringar i psyket. Delvis betingas väl detta av den intellektuella utvecklingen, som medför att livet ej längre är blott lek. [—] Föräldrar ha ofta svårt att vänja sig vid, att barn bli fullvuxna och ha egen vilja, egna önskningar och egna åsikter. [—] Den schism, som så ofta skiljer föräldrar och barn, grundlägges säkerligen i många fall just under pubertetsperioden, och att den grundlägges, är inte alltid barnens fel.”

(Okej. Ni som struntar i puberteten kan fokusera på kommateringen.)

Men hur kloka de än var i sina råd till vilsna föräldrar 1932, så är beskrivningen av hur man klämmer finnar ännu bättre:

Visst vill ni se lite prickar nu när vi är inne på ämnet?

Cheerio! Off I go, flegling my hominey!

33 kommentarer

Om jag levde på stenåldern, hade jag varit död nu

Publicerat av Lotten Bergman den 13 mars 2012 09:45

Hade jag varit stenålderskvinna hade jag varit fulare i håret. Jag hade dock enligt alla forskarrön ätit jättenyttigt med blott nötter, bär och kött på tallriken. (Tallrik? Oh ja, just min gren av stenåldersmänniskan hade tallrik. Och tandborste. Samt hålfotsinlägg. Vilket i förlängningen innebär att vi även hade skor. Moving on.)

Typiska stenåldersmän i full färd med att tillverka hålfotsinlägg.

Fast om jag hade varit stenåldersmänniska hade jag förstås varit död nu. Jag hade dött redan som nioåring när en sabeltandad tiger kom för nära och gav mig ett astmatiskt anfall som långsamt kvävde mig till döds. Mina barn hade varit döda också för de har haft feberkramper, brutna armar, krupp, lunginflammation och smittkoppor. Förlåt, vattkoppor. (Det är här faktakontrolleringslusten sliter och drar i mitt inre. Fanns vattkoppor på stenåldern eller är de anakronistiska faktoider de också, som allt annat som är intressant? Vilka sjukdomar kan man de facto dö av egentligen? Får jag hitta på att krupp är livsfarligt? Eller ska jag för enkelhetens skull säga att vi alla säkert hade dött av den förfärliga sjukan gröna hund? Moving on.)

Vad jag vill komma fram till är att jag är slut som fysiskt praktexemplar. Inte bara min djefla man stånkar och huffar samt puffar idag. Igår på basketträningen sa det nämligen knirk i min högra vad. Eftersom det hela tiden säger kniork, knäpp, knak, knaster, plupp och pang i andra delar av min kropp, sa jag till vaden på skarpen, lindade en munkavle runt den och lirade vidare. Fem minuter senare sa det ploff i samma vad, och så kunde jag inte springa, hoppa, rusa, förflytta mig i sidled eller ens trippa på tå mer. Jag kunde bara halta fram som en stelbent stork.

Det där är min stand in som visar exakt hur det såg ut igår. Fullsatt på träningen har vi, ja.

Muskelbristning, säger läkarvetenskapen. (Som är en sjuksköterska i laget, en tyngdlyfterska i laget och en medicinsk uppslagsbok från 1898.) Den hemliga kuren lär vara att överdosera antiinflammatoriska piller i kombination med smärtstillande tabletter. Själv tror jag med på en överdos i självömkan i kombination med ältande. Och ett och annat lustigt utrop som t.ex.:

– Halt!

Men jag lever i alla fall. Moving on.

35 kommentarer

Hjärtklappning

Publicerat av Lotten Bergman den 4 april 2011 00:53

– Dunkelidunkeli – DUNKELI-D-U-N-K! DUNKDUNKDUNKDHUNK! DUDUDUDUNK!

Mitt hjärta galopperar som efter en … ptja … 200-metersrush? Händerna skakar som fladdriga lönnlöv i Montreal. Jag har ganska röda kinder också – det känns på hettan. Man skulle kunna tro att det har att göra med att jag hejar på Åttaåringen som spelar basketmatch på ett synnerligen försvarsfokuserat sätt: väderkvarnsstilen. Han är gubevars huvudet kortare än sina jämnåriga och kan inte annat än veva.

– Hejaheja, braaaaaaa! skriker jag och hjärtat håller på att slå hål på bröstkorgen.

Men det är inte matchen som får blodet och hjärtat att rusa. När Elvaåringen en liten stund senare ska spela match – hon som är huvudet längre än alla sina jämnåriga – är jag kolugn (eller cool-lugn som jag såg i skrift häromdagen). Det är inte ett dugg spännande och ändå är jag nästan andfådd av det där dumma hjärtat.

Elvaåringen är den ljublåa som strax kommer att välta omkull motståndaren framför. — Elvaåringen är den ljusblåa som strax kommer att välta omkull motståndaren framför.

Jag sätter de darriga fingrarna på min egen puls – där på handleden, ni vet.

– Hur är det, Lotten? Mår du bra? Är du nervös? Hör du mig, Lotten? säger en orolig basketkollega och lägger så gulligt handen på min panna.

Frågan kanske är befogad; jag ska strax vara speaker inför hela klubben på årets avslutning. Men det är bara det att jag är komplett ickenervös när jag ska tala i mick eller inför folk och ha alla blickar på mig.

– Nej, tack för omtanken, det är lugnt – jag tar bara pulsen för att kolla om jag lever. Hjärtat slår så fort att jag inte hinner med. Känn här!
– Iiiiih! skriker min vän och rycker åt sig handen som av en brännskada. Håller du på att få en hjärtattack?

Men nej, så här är det alltid när jag har tagit för mycket astmamedicin. Någonstans i livsfladdret i lördags måste jag ha stött på ett pälsdjursmonster till allergenmolekyl. Schnuuuurfff sa det i andningsapparaten och väääääääääääs-host, huffade jag tills jag fick tag på Bricanylen, som medicinen heter. Och så drog jag i mig för mycket. I ett par timmar.

Nu kan jag i och för sig andas, men måste lyssna på hjärtklappret. Det känns lite som om Frank Andersson dansar en quickstep i mina tinningar. Är det då synd om mig? Inte alls, se här hur jag kokade en bloggsoppa på ett par hjärtdunk!

32 kommentarer

Jag har nästan bosatt mig på apoteket

Publicerat av Lotten Bergman den 4 april 2007 09:32

Igår var jag på apoteket.
Sedan åkte jag till apoteket.
Vid närmare eftertanke var jag på apoteket ett par gånger förra veckan också.
Och igår var jag ju på apoteket.
Sade jag förresten att jag var på apoteket?

Bloggblad skrev nyligen om när hon var på apoteket och fick stå i kö in absurdum. But you ain’t heard nothing yet.

Fakta först: Fyraåringen är lite sjuk och behöver en dos medicin varje dag. I förra veckan höjdes dosen, och barnläkaren ”ringde in” ett nytt recept.

Det här är sannerligen ett framsteg: när receptet är inringt, finns det i elektronisk form på alla apotek i hela Sverige. Jag kan åka till Haparanda och hämta ut medicinen. Jag kan åka till Ystad och Flen och ta en sväng till Borås för att hämta ut medicinen. Jag kan förstås om jag är lite trött åka till det närmaste apoteket och hämta ut medicinen.

Not.

– Varför inte?
– Vi har inte den medicinen här.
– Var finns den då?
– Det kan jag inte se.

Jag åkte till ett annat apotek.

– Nej, det finns inget inringt recept här.
– Men det ska det finnas …? (Laaaaaamt, jag var verkligen inte i form för argumentation eller gnäll.)

Jag åkte till sjukhusapoteket.

– Neeej, här finns det inget inringt recept.

Då klampade jag upp på barnkliniken, de medicinska receptens urmoder.

– Ojojoj, sade den mycket medlidande receptionissan. Men läkaren är på påsklov och sjuksköterskan är på påskmiddag och ojojoj. Det verkar vara så att receptet är inringt, men att det inte har registrerats.

Jag ringde hem. Min djefla man lyckades då rota fram ett ännu inte utnyttjat recept på medicinen. (Tur att man är slarvig och slänger recept omkring sig som vore de konfetti.) Han ringde runt till de olika apoteken och fick napp: på ett enda ställe i vår stad fanns medicinen. Men först var jag tvungen att åka hem och hämta den gula lappen. Det visar sig nu att:

Läkarna gärna ringer in recepten så att man kan hämta dem var som helst.
Så fort man har utnyttjat denna finurlighet, raderas det elektroniska receptet även om det kan expedieras 20 gånger – man får istället en gul lapp med sig hem.
Om man vill, kan man få ”spartjänst”, alltså så att receptet lagras elektroniskt. Man slipper då den gula lappen och kan hämta ut medicinen i Korpilombolo eller Sala.

Men för att få spartjänst måste man nästan sälja sin själ och skriva på ett formulär så att ingen stjäl ens medicinska identitet och för att jag ska få hämta ut min djefla mans medicin måste jag ha en fullmakt med mig där han intygar att han är vid sina sinnens fulla bruk (vilket han de facto inte är, i så fall hade han inte behövt medicinen) och att jag är betrodd (vilket jag de facto inte är, jag ljuger mer än Falstaff, fakir).

Det här blir nog bra om ett par år. Just nu lider systemet på apoteket av barnsjukdomar.

——-
Förresten. När apoteken förstatligades 1970, var samlingsnamnet Apoteksbolaget AB. Sedan 1998 heter det Apoteket AB. När man skriver om enskilda, inte namngivna apotek i största allmänhet, skriver man med gemen: apotek. När man skriver om själva Apoteket AB är det med versal. Jag borde nog ha skrivit med versal och med gemen huller om buller här ovan.
Artikeln om apotek illustreras så här i Svensk Uppslagsbok (1947). Det är från Apoteket Vita Björnen, och sådan där inredning skulle jag vilja ha hemma. Den undre bilden visar apotekets labb!

27 kommentarer