De har möblerat om något alldeles otroligt i storaffären som jag storhandlar i sedan tolv år. Jag handlar så mycket att kassörskorna (på den tiden som det fanns kassörskor) brukade säga ”ojojojdå” när jag kom gående. Sedan kom självbetjäningen, så nu säger de ”ojojojodå, nu får vi hoppas att det inte blir avstämning” och då brukar jag höhöhöa och svara ”nä, för det vet vi ju hur det blir med stämningen då”.
Efter den senaste ommöbleringen har de anordnat hyllorna efter gatumönstret i New York. Man ska inte längre kunna gå i en vid cirkel med små instickare in i mitten, utan måste gå som i en kantig labyrint i varenda liten gång och banne mig finns inte jordnötssmöret på tre olika hyllor. Kan det vara en medveten strategi, sprungen ur välmenande hälsoaspekt?
Men om vi nu återvänder till N.Y., så är det ju sedan urminnes tider känt att människor möts i korsningar. Om inte annat så ställer de sig att vänta i stadens korsningar för att få träffa någon och umgås lite. Detta sker även inne i affären! I varenda hyllkorsning står folk och pratar minnen och jag vet inte allt! Gah! Stick! Schas! UR SPÅR!
På kartan här nedan har jag ringat in korsningarna där jag antingen har kört på eller varit tvungen att med skrikande vagnshjul väja för någon.
Kryssen på kartan markerar ställen där jag har tagit kurvorna för snävt och vält omkull hyllor eller i enstaka fall endast gått in i väggen.
Det stora krysset uppe till vänster markerar det som hände idag. Jag skulle bara gena lite när jag såg en synnerligen trevlig sopborste för ”endast 49 kr bara idag”. Så här ungefär såg det ut – jag har gjort en efterkonstruktion, förstår ni:
När knät fastnade och resten av kroppen fortsatte framåt, svajade hela jag av motstridiga krafter. Jag kände att jag höll på att falla, och famlade efter första bästa sak att hålla i. Och fann en stekpanna!
Nu syns det ju ganska dåligt hur dramatiskt det hela var. Men så här så det ut:
Jag skulle preciiiis resa mig upp och borsta av mig samt skratta lite förläget och visa allmänheten hur jag inte alls hade gjort illa mig, när en man på ungefär 87 vårar böjde sig ner och högg mig under armarna och lyfte upp mig. Schwåpp! Han njööööt.
– Hoppsan! Så det gick! sa den okände mannen och log.
– Men jisses vad stark du är, lyfta upp mig på det där viset bara … oj! sa jag, mycket imponerad.
– Alltid beredd för en dam i nöd!
– Tack!
– Vet du. Så här nära en kvinna har jag inte kommit på säkert 20 år.
Sa mannen. Och så skrattade han och jag högt tillsammans och jag skulle precis kontra med något riktigt ekivokt, när jag hörde en dam bakom oss säga:
– Tjugo år var väl att ta i.
Hon såg arg ut. Den gamle mannen slog då ut med armarna och ryckte på axlarna på en gång (vilket kallas simultanförmåga) och försvann sedan med den arga runt hörnet mot alla skor i plastläder. Själv snubbelkrockade jag mig vidare mot utgången och checkade ut för 3 200 kr.
60 kommentarer