På många bilder från min barndom har jag på mig en minikjol som knappt täcker rumpan. Förvånansvärt ofta har jag kringlor i håret trots att modet sade ”långt och utsläppt”. Ibland har jag träskor – och nästan alltid har jag kalasbyxor.
Kalasbyxor?
(Nu är ni många som skakar på huvudet. Men ni förstår att jag springer mellan whiskyboksöversättningen med peat in the nose och toffee on the palate samt föreläsningar om svenska skrivregler och radioprat att jag inte hinner uppleva annat än just kalasbyxor här och nu.)
Så här såg jag ut i tvåårsåldern:
I förra veckan blev jag tvungen att läsa på om ordet kalasbyxor på grund av ett radioinslag. (En gång i veckan pratar jag i radio om ord, konstiga uttryck och dess ursprung.) Till en början var det en lika trist och tråkig läsning som de flesta etymologier plägar vara: damerna drog förr i tiden ett par tjocka, oömma, grovstickade strumpbyxor över sina sidenstrumpor med söm bakpå innan de skulle gå på kalas (emedan det alltid förr i tiden var sådant väder att både mamelucker och ribbade strumpbyxor samt pampuscher kräfvdes). När damerna sedan kom fram till festen, drog de av sig kalasbyxorna och gjorde stor entré med benen glänsande av siden.
Boring.
En annan teori är att någon läste fel på ett amerikanskt paket med panty hose.
Jag är sååå nöjd med party hose-förklaringen att jag har bestämt mig för att det är den som är rätt. Och nästan varje dag ikläder jag mig numera randiga kalasbyxor.
