Nejdå, det är alls inte som ni tror. Jag är bara lite förälskad i strutsarna som vi igår hittade strax utanför Nyköping: Rinkeby (!) struts- och kalkonfarm.
Kolla så fint hon dansar:
(Lite påminner hon ju om honom förstås.)
Som struts i Sverige är man född att ätas. Men innan de ska döden dö så verkar de leva ett helt okej och nästan lattjo litet liv. De vandrar knäpptysta omkring i sina jättehagar och sprätter lite i gruset, som de även äter som när vi oätliga människor knaprar i oss jordnötter på krogen. Rätt som det är blir någon galen av åtrå och burrar upp sig, hohoar lite tyst och dansar en lustiger dans för att imponera på de andra i hagen. (Jahadå, precis som på krogen även det.)
Faktum är att man numera inom idrottsforskning kollar mycket på hur strutsar tar dig framåt eftersom benen jobbar på med full kraft och felvända knäveck medan själva kroppen och huvudet ligger nästan stilla på en och samma nivå under hela språngmarschen. Faktum är även att Michael Johnson bakåtlutad sprang lite som en struts när han slog världsrekord på 19,32 sekunder 1996.
Apropå 19,32 så var det på OS 1932 som Stella Walsh slog världen med häpnad. Vilket ju inte hör hit egentligen. Istället ska vi fantisera om strutsfötter. Tänk sådana himla fina myggjagare man skulle kunna ha med dessa fötter!
Dessutom kan strutsarna springa 80 km i timmen, kommunicera utan ljud (hhhhhhhhh säger de på sin höjd när de inte hohoar för att impa på damerna), bli tre meter långa (basketkorgen sitter på 3,05 meters höjd så det är alldeles perfekt) och sparka ihjäl nästan vem som helst lätt som en plätt.
Däremot sticker de aldrig huvudet i sanden. QED: jag borde vara en struts.
