Hoppa till innehåll

Etikett: förvåning

I väntan på lucka 10: ett vanligt inlägg om Niandet

Skärmavbild 2013-12-09 kl. 17.54.22

Debattprogrammet på SVT heter ”Debatt” och det har en sajt som heter debatt.se, och där ville man ha mig till att skriva ett debattinlägg om att jag inte gillar att bli Niad.

Självklart! sa jag och fick till och med lite pengar för att göra det trots att jag glömde att hitta på en rubrik och dessutom ignorerade de gängse reglerna för hur man skriver ett debattinlägg. Så här skrev jag:

En gång tog jag in på hotell i Malmö. I receptionen stod världens stiligaste karl – två meter lång, en meter mellan axlarna, ögonfransar som på en ko. Jag hade kunnat vara hans mor, men satte (så gift jag är) igång en stor flörtattack med smicker, frågor om muskler och jag vet inte allt. Vi fick fantastiskt bra kontakt i fem fnittriga minuter, tills han slog ihop klackarna och med sin vackra röst sa:

– Tack, allt är nu klart. Vi hoppas att ni får en trevlig vistelse.

Det var som om han gav mig en örfil. Han niade mig! Hur gammal tror han att jag är? Slyngel!

En annan gång köpte jag med stor hjälp av personalen i en klädaffär något som krävde klädproffsens hjälp. Jag provade, jämförde, tassade omkring i butiken i strumplästen och fick tips om accessoarer som jag inte hade tänkt på själv. När det var dags för betalning, sade biträdet som jag vid det laget nästan kände lika bra som min syster:

– Vill ni betala med kort?
– Ni? Nämen inte behöver du nia mig, vi har ju duat varandra i en halvtimme! sa jag förvånat samtidigt som jag såg mig om för att se om jag plötsligt var fler än en, där jag stod.
– Eh … öh … ih … Va? sa hon som nyss hade sett mig halvnaken. Okej. Has det kort?

Det händer inte så ofta att jag blir niad och jag intalar mig att det beror på att jag är klädd i jeans och har rufsig frisyr. Men när det händer, känns det verkligen helt fel – särskilt när den som niar ju nyss var du och tjenare med mig. Ännu konstigare är det när någon som verkligen inte är serviceinriktad över huvud taget – den som ignorerar mig, fräser ifrån, tittar stint upp i ett blinkande lysrör – plötsligt säger:

– Vill ni ha en påse?
– Vi? Vem? Jag?

Efter ”du-reformen” runt 1968 har niandet (och Duandet med versalt D i text) återkommit då och då i små hövlighetskluster. Jag kan se två orsaker:

Servicepersonal går på kurs och får veta att man niar för att visa respekt för den man talar till, oavsett relation, bakgrundshistoria, ålder eller något annat.
Många med ett modersmål där man fortfarande niar (som i t.ex. franska och tyska med vous och Sie) tar med sig språkbruket in i svenskan och säger som de brukar göra — vilket kan jämföras med att översätta idiomatiska uttryck rakt av.

Vilka uppskattar att bli niade idag? De som är 80 år? Men de var ju 35 år 1968 och har varit med om du-reformen. Vill man plötsligt bli niad i 63-årsåldern? Eller på 72-årsdagen? När man närmar sig 50?

Nej.

När jag pratar om detta på mina föreläsningar om svenska skrivregler, får jag ibland protester det fåtal som vill Dua, Nia och Era både i text och i tal. De säger:

– Det känns bättre så!

Jag protesterar:

– Men känns det bättre för läsaren eller den du just nu talar med? Eller bara för dig?

För enligt mig är det inte skribenten eller den talande servicepersonalen som ska känna sig tillfreds med tilltalet, utan den som de facto blir tilltalad. Och om den tilltalade känner att affärsbiträdet plötsligt är nedlåtande eller avståndstagande genom niandet, har ju den mikrorelation som de eftersträvar helt förstörts.

Så: nia mig inte utan var allmänt trevlig och respektfull på alla andra sätt!

©Lotten Bergman

Det publicerades här och sedan har tydligen en storm tilltagit bland kommentarerna eftersom jag har funnits vara sexistisk och ett perfekt exempel på moraliskt förfall. Det, om något, var väl förvånande?

Share
29 kommentarer

Nu har jag äntligen en deckaridé!

Who killed Cock Robin?
I, said the Sparrow,
with my bow and arrow,
I killed Cock Robin.

För att ni ska förstå denna saga, som jag hade tänkt skriva som en allegori över livets förgänglighet, måste ni tänka er att Cock Robin är ett fladdrande bloggmonster och att den där sparven är en djefla sparv.

Det var en gång en ädel fembarnsmamma som en torsdagskväll …

Eller så går vi bara rakt på sak, kanske?

Imorrn blir Åttaåringen (som i mina ögon nyss var Fyraåringen) faktiskt Nioåringen. Han har ringat in varenda radiostyrda pryl i hela Teknikmagasinets katalog, varför hans ömma föräldrar obegripligt nog har köpt böcker, låtsastatueringar, såpbubblor, Bakuganfigurer, hopprep och en riddarhjälm.

Samt ett litet armborst i trä.

Ett vapen i köket – där det ju inte alls hör hemma, eller hur?
Ett vapen i köket – där det ju inte alls hör hemma, eller hur?

Tänk er nu en djefla mjukiskille som knappt svär, aldrig har druckit alkohol och som nybliven far 1992 sa till sin mosiga fru att han minsann skulle byta alla kommande barns blöjor i all evighet, amen. (Inte anade han att det skulle bli fem barn, inte.)

Tänk er nu hur denna mysgrabb höjer det ännu inte inpackade armborstet och får svindel av grabblycka och placerar den väldigt trubbiga pilen på rätt ställe i skåran.

Tänk er hur han spänner bågen och siktar någonstans ganska nära sin ljuvliga hustru som står i köket och stökar till.

Tänk er nu hur han för säkerhets skull siktar en meter till höger om och en meter ovanför nudelfrippan så att hustrun verkligen inte ska råka illa ut. (Hon kan ju reagera häftigt och oväntat ilsket av en aldrig så trubbig pil i bakhuvudet.)

Tänk er slutligen hur armborstet är ett bra armborst som verkligen skjuter iväg pilen åt hållet som det ju ska. Och att den med vansinnig kraft åker rakt in i köksskåpet på just den hyllan där de roliga vin-, öl- och likörglasen står.

Det sa PANG, det sa KRASCH och plötsligt regnade det glas och glasbitar över hela mig.

Ser ni glaset som föll rakt ner i tekannan?
Ser ni glaset som föll rakt ner i tekannan?

På glashyllan (som ju om man ska vara noga inte är av glas utan masonit) låg i småsmulor

  • ölglas som jag stal i Rothenburg 1990
  • fula kristallglas som alla på Nationalencyklopedin fick i julklapp 1991
  • världens största vinglas
  • ett whiskyglas som Skotten har lärt mig att dricka whisky ur fastän det ser ut som ett likörglas.

– Vad gjorde jag? sa jag förskräckt.
– Pilen! Det var pi… Det var pilen som … fast jag som … sköt pilen … förstås … sa min djefla militärhistoriske man.

Pilen pekar på pilen.
Pilen pekar på pilen.

Och vad gör ni hemma på kvällarna?

Share
76 kommentarer

– När blev du allra mest förvånad?

Lämplig illustration, bara. (Lucille Ball, 1911–89.)
Lämplig illustration, bara. (Lucille Ball, 1911–89.)

Frågan i rubriken ställde Åttaåringen till mig i förra veckan. Visserligen ställer han frågor precis hela tiden, men just den här har jag återkommit till flera gånger. Oftast ställer han frågorna utan att bry sig om svaren, som ibland kräver stor tankemöda.

– Tror du att jag kommer att få vara med i en film någon gång? (Ja.)
– Hur många människor träffar Magnus Samuelsson på en dag? (Ungefär 23.)
– Varför blir man lång? (För att kunna se ner på sina föräldrar.)
– När äter man mest pizza? (När man är hungrig i 17-årsåldern.)
– Vilka dagar är bäst? (Dagen före.)

Men när blev jag allra mest förvånad?

  • Tekniska landvinningar som att det som syns på datorskärmen plötsligt rör sig eller visas i färg minns jag som vaaabahaaa-ögonblick.
  • Att jag inte kom in på Dramaten (scenskolan dårå) var väldigt underligt eftersom jag ju just då var Sveriges bästa skådespelerska.
  • Varje gång jag sätter en trepoängare på basketträningen blir jag glatt överraskad, för det är bara ren tur – och jag har aldrig tur annars.
  • Jag blev nästan chockförvånad när en gammal klasskompis från Luleå plötsligt ringde på dörren häromåret.
  • När jag i söndags provade ett par av mina gamla pumps från 1988 och inte ens fick ner halva hälen, blev jag faktiskt bara lite förvånad.

En snabb sökning i min dator ger vid handen att av de just nu drygt 17 000 mejlen som jag har skickat sedan 2009, förekommer ordet ”förvånad” i blott 46. Och då handlar det bara om obetalda fakturor och stavfel i tidningar. Varken obetalda fakturor eller stavfel i tidningar borde generera någon som helst känsla av förvåning, så det måste handla om brist på synonymer till ”vansinnig” eller ”besviken”. I alla dokument på datorn förekommer ”förvånad” 878 gånger, av vilka 46 är i mejlen ovan och 832 återfinns i ofärdiga kåserier. Vilket inte är ett dugg förvånande.

Svaret på frågan i rubriken är alltså ”jag vet inte” — vilket kanske är det mest förvånande av allt, sprunget som det är ur en aldrig svarslös mun.

Share
25 kommentarer