Hoppa till innehåll

Dag: 25 juli, 2011

”Varför ska man leva när man ändå dör till slut?”

Man kan inte skydda sina barn från vettvillingar med skjutvapen – hur mycket man än tvingar dem att cykla med hjälm, varnar dem för att äta rutten leverpastej eller lär dem att inte gå ensamma på Sicilien efter mörkrets utbrott. Det som hände i Oslo och på Utøya är så otroligt osannolikt att man – under korta stunder – kan få för sig att det kanske enligt Tage Danielssonsk logik nog egentligen inte har hänt.

Jag var ute och långkörde med tre av barnen när vi via telefonen började få rapporter om antalet fönster som hade gått sönder i centrala Oslo. Antalet fönster. Inte döda människor: bara trasiga fönster. Men rapporterna blev fler och fler och mer och mer absurda samt fruktansvärt ingående. Samtidigt blev mina och Sjuttonåringens förklaringar för de två yngre barnen i baksätet (åtta och elva år) alltmer ansträngda. Man kan inte blunda för livets grymheter, men man kan i alla fall kisa en smula så att det blir lite suddigare.

Nu har vi ältat tragedin i nästan varje vaket ögonblick sedan i fredags och börjar komma till de mer existentiella frågorna, t.ex.:

”Men mamma. Varför ska man leva när man ändå dör till slut?”

Jamen om inte annat för att få tillfälle att göra och uppleva diverse – som att härma statyer:

”Den lycklige Arbogafilosofen” i gott sällskap.
”Den lycklige Arbogafilosofen” i gott sällskap.

Eller för att få komma in i kommentatören Skogsgurras ljuvliga hem som var fullt av tokerier som en räknestickssamling, en räknemaskinssamling och en taffel, samt:

”Bananskal i lampa”.
”Bananskal i lampa”.

Dessutom måste man leva för att inför världens största kakavdelning i en helt normal butik helt enkelt svimma av glädje:

– Men hur svimmar du egentligen? – Svimma? Sa hon inte "simma"?
– Men hur svimmar du egentligen? – Svimma? Sa hon inte “simma”?

Och om man inte lever kan man inte hitta Sveriges billigaste bensin: 4,85!

Eller om det kanske står något annat där på skylten.
Eller om det kanske står något annat där på skylten.

Men främst lever vi just nu för att någon ju måste ta hand om och begrava den döda hackspetten i trädgården.

Farväl.
Farväl.

Vi packade in Hacke H. här ovan i ett tyg med symboliskt värdefulla båtar på, sjöng ”Mormors lilla kråka” under processionen och ska strax tillverka en passande gravsten. Och vips, blev det här med döden för barnen lite mer gripbart – samtidigt som det här med döden aldrig förr har varit så gripande.

Share
18 kommentarer