Frågan i rubriken ställde Åttaåringen till mig i förra veckan. Visserligen ställer han frågor precis hela tiden, men just den här har jag återkommit till flera gånger. Oftast ställer han frågorna utan att bry sig om svaren, som ibland kräver stor tankemöda.

– Tror du att jag kommer att få vara med i en film någon gång? (Ja.)
– Hur många människor träffar Magnus Samuelsson på en dag? (Ungefär 23.)
– Varför blir man lång? (För att kunna se ner på sina föräldrar.)
– När äter man mest pizza? (När man är hungrig i 17-årsåldern.)
– Vilka dagar är bäst? (Dagen före.)

Men när blev jag allra mest förvånad?

• Tekniska landvinningar som att det som syns på datorskärmen plötsligt rör sig eller visas i färg minns jag som vaaabahaaa-ögonblick.
• Att jag inte kom in på Dramaten (scenskolan dårå) var väldigt underligt eftersom jag ju just då var Sveriges bästa skådespelerska.
• Varje gång jag sätter en trepoängare på basketträningen blir jag glatt överraskad, för det är bara ren tur – och jag har aldrig tur annars.
• Jag blev nästan chockförvånad när en gammal klasskompis från Luleå plötsligt ringde på dörren häromåret.
• När jag i söndags provade ett par av mina gamla pumps från 1988 och inte ens fick ner halva hälen, blev jag faktiskt bara lite förvånad.

En snabb sökning i min dator ger vid handen att av de just nu drygt 17 000 mejlen som jag har skickat sedan 2009, förekommer ordet ”förvånad” i blott 46. Och då handlar det bara om obetalda fakturor och stavfel i tidningar. Varken obetalda fakturor eller stavfel i tidningar borde generera någon som helst känsla av förvåning, så det måste handla om brist på synonymer till ”vansinnig” eller ”besviken”. I alla dokument på datorn förekommer ”förvånad” 878 gånger, av vilka 46 är i mejlen ovan och 832 återfinns i ofärdiga kåserier. Vilket inte är ett dugg förvånande.

Svaret på frågan i rubriken är alltså ”jag vet inte” — vilket kanske är det mest förvånande av allt, sprunget som det är ur en aldrig svarslös mun.