Hoppa till innehåll

Etikett: regn

Träskorna och terrorattentaten på 1970-talet

Jag går här i min nutidsbubbla och tänker på dåtiden, som jag har fått för mig såg ut som i Timotej-reklamen.

Nutiden ser ut så här: ISIS tar på sig terrordåd, Trumpen beter sig ytterst underligt men tv-komikerna i USA är jätteroliga och sommarvädret suger hästballe. Japp. Dåtiden minns jag (om jag tänker efter ordentligt) så här:

  1. Månlandningen. Den svartvita tv:n var pytteliten, mina föräldrar åt ansjovispizza och jag hade morgonrock på mig.
  2. Knästrumpor och plåster på knäna. Många plåster på knäna.
  3. Bulltoftakapningen. Planet var en DC-9:a som hette Viking.
  4. Träskor och plåster på fotknölarna. Många plåster på fotknölarna.
  5. Sidenrosetter i flätorna. (Mina barn vet nog inte ens vad ett sidenband är.)
  6. Västtyska ambassaden. Hilfe!
  7. Sommarsolen lyste utan avbrott.
Fast den här sommarglassen har jag faktiskt inga minnen av.

Nu ska vi se hur det var med de här minnena!

1. Tyvärr kommer jag inte ihåg mer av månlandningen än just det där med tv:n, pizzan och morgonrocken. Däremot trodde jag mig minnas bra mycket mer innan jag förstod att jag blandade ihop allt med den utmärkta filmen Capricorn One. Det är inte ens säkert att mitt magra minne är från den första månlandningen 1969; det kan lika gärna vara från den tredje 1971 …

2. Förmodligen var det det kortkorta modet (som liksom inte ens skylde rumpan) i kombination med träskorna som gjorde att jag hela tiden snubblade omkull och skrapade knäna. Knästrumporna borde ju i rimlighetens namn ha varit långa som fotbollsmålvaktsstrumpor och täckt knäna. Minnet stämmer: jag har ärr och foton som bevis.

3. Flygplanskapningen på Bulltofta ägde rum på hösten 1972 och jag tänkte då mest på att jag var den enda tjejen i klassen som varken hade V-jeans eller snickarbyxor utan bara ett par röda manchesterbrallor. Men just precis den dag när klassfotot togs, kapades den där DC-9:an när jag var hemma och var sjuk. Alltså är jag inte med på bilden i tvåan, men jag kommer ihåg Bulltoftakapningen klart som grumligt korvspad.

4. Att springa i träskor är en konst. Att springa i träskor utan att då och då sparka sig själv på fotknölarna är en omöjlighet. Förmodligen gick plåsterkonsumtionen ner radikalt när barnen började gå i gympaskor istället. Bevis saknas dock – men visst var det så här?

Repris: Kommentatösen Annikas träskobild från 1977.

5. Jag måste ha sett väldigt prydlig ut i mina flätor.

Eller kanske inte ändå? (Fast den där koftan hade guldknappar!)

6. Våren 1975 ockuperade plötsligt ett gäng ur Röda armé-fraktionen (RAF) Västtysklands ambassad i Stockholm. Väl där krävde de att vissa medlemmar ur Baader-Meinhof-ligan skulle släppas ut ur ett västtyskt fängelse, men det hela gick åt pepparn. Nära midnatt exploderade (av misstag, trodde man senare) en bomb inne i ambassaden, som började brinna. På tv-bilderna fick vi se eldhav, poliser, panik, brandkår – och genom allt hördes ett tyskt rop på hjälp:

– Hiiiiilfeeee! Hiilfe! Hiiilfe! Hiiilfe!

Eftersom detta skedde på en torsdag, kan jag inte ha sett detta på tv i realtid. Vilket jag trodde ända till alldeles nyss.

7. Det var fan bättre sommarväder förr. Let me quote SMHI: ”Sedan år 1990 har vädret på midsommaraftonen dominerats av ganska svalt väder […]”.

Blä. (Barnen säger till mig att jag har för höga krav och att detta är helt normalt juniväder. Pfft!)

Nu ska jag gå ut och dansa en regndans. Det kan i alla fall inte bli värre.

Share
67 kommentarer

Ruskväderssommar

Inte vet jag hur ni har det, men jag har fem barn som inte vill göra annat än att sitta vid datorn eftersom det bara regnar och blåser vareviga dag.

Det är alls inget fel på datorn, men precis som att man enligt mig måste äta grönsaker till måltiderna, måste man ibland datorpausa och göra något annat. Hemma hos oss har vi på ett väldigt demokratiskt sätt beslutat att man kl 10–17 ska göra något annat än att spela datorspel. (Att t.ex. skriva mejl är ett undantag.) Idag har vi skrivit brev. Pappersbrev.

– Varför ska jag skriva var jag är längst upp? Alla som vi skriver till vet ju var vi bor!
– Eh. När man skriver pappersbrev skriver man staden och datumet längst upp i högra hörnet. Man kan säga att det är en tradition. Oj, skriv 2011 också. Dääääär.
– Tror du att dom som får breven inte vet att det är 2011?
– Jo, fast om dom vill spara brevet och läsa det igen om ett par år kanske d…
– Veeeeeeeeeeem sparar på gamla pappersbrev?
– Jag!
– Jamen jag skriver ju inte till dig!
– Eh.

Det svåraste var dock att hitta på något att skriva. I ett mejl ”kommer ju allt automatiskt”, sa barnen. Vi kom inte riktigt igång förrän jag dikterade för dem hur breven kunde inledas:

”Hej, mamma tvingar oss att skriva pappersbrev för att vi ska lära oss det.”

Såja. I eftermiddag blir det adressuppletning och frimärkesklistring. För att få den rätta känslan ska vi använda slickapåklistretmärken och inte de där nya klistermärkena som ju är rena rama fusket.

Nu funderar jag på om vi imorrn ska fokusera på skosnöresknytning, träskosprint eller strumpstoppning. Eller om vi lägger ner allt och istället koncentrerar oss på att kolla på för allmänbildningen livsviktiga filmer som dessa:

”Tillbaka till framtiden”
”Tillbaka till framtiden”
”War Games”
”War Games”
”Breakfast Club”
”Breakfast Club”
Share
44 kommentarer

Har ni väder?

Gårdagens paraply.
Gårdagens paraply.

Alltså, när det är väderkaos brukar jag befinna mig i stormens öga. Jag brukar kunna titta på tv och säga jaha hm, javisst, och sedan går jag ut och skottar så svetten rinner mellan bröna.

Det flytande hotellet som jag sov på inatt.
Det flytande hotellet som jag sov på inatt.

Men nu är jag på västkusten och kan inte delta i ujujandet alls. Det blåser bara lite. Och inte ens en regndroppe ser jag. Känns lite som ”har ni fest, eller?”. Jag ska strax föreläsa om mina älskade skrivregler, men har svårt att lämna tv-rapporterna om att alla bussar i hela Stockholm är inställda och tunnelbanor och pendeltåg som inte går.

Vi brukar ju prata om känslig infrastruktur och hur dåligt förberedda vi är på situationer när internet pajar, telefonerna inte hittar några vågor eller när tv:n flimrar. Men … nu är det ju tvärtom.

Share
34 kommentarer

Resan till Tjottahejti, Åväbbla eller Långbortistan

Igår tänkte jag på morgondagen som en dag som alla andra. En jag-åker-bara-en-tur-till-Göteborg-dag. Liten resa, liten övernattning, litet föredrag, liten resa tillbaka men faktiskt till Stockholm för litet party i Herrängen. But noooo.

Natten till idag vaknade jag med ett ryck (eller så vaknade jag inte ett dugg ryckigt utan precis sådär slött som man ju plägar göra) och en vag obehagskänsla. Vart skulle jag egentligen? Var det verkligen till Göteborg? Ja, det var det nog. Och så somnade jag om.

Några timmar senare satt jag i SJ:s telefonkö för att i panik byta ut beställda tågbiljetter som inte passade alls. Allt gick i en rasande fart och sköttes enormt proffsigt av en SJ-dam som ska ha medaljer, fanfarer och gator uppkallade efter sig. (Alltså, medaljerna och fanfarerna behöver inte byta namn.)

För jag skulle alls inte till Göteborg. Jag ska till Salt & Sill som ligger på Klädesholmen bortom Tjorust, ute på piren på ön Danmark (!) med adress Ryttarholmen 1. Och resan dit är i sanning ett äventyr. Först tog jag ett skrammeltåg till Katrineholm. Där skakade datorn såpass att den hakade upp sig och inte kom någonstans. (Eller så var det jag som sluddrade på tangenterna och bad om ett ogiltigt kommando.) Jag skulle bara ta en bild på den svarta skärmen med den lilla snurrande hakauppsig-bollen.

Men vad ser man mest? En extremt smutsig skärm.
Men vad ser man mest? En extremt smutsig skärm.

I Katrineholm händer det inte mycket (om man inte räknar detta) – förutom att besöken där alltid präglas av svinkallt och dåligt väder samt försenade tåg och förlorade basketmatcher. Så även idag.

Brrrrrrrrrrr.
Brrrrrrrrrrr.

När jag såg de nya förvaringsboxarna i illgrönt och neongult strax bakom de grön-blå-turkosa staketen vid en dörr, kände jag mig som en finsmakare som fått i sig kanelkryddad surströmming. (De gamla var liksom lite gråare.)

Sladdhärvan där uppe har jag markerat för att jag tror att det är ett tidsdokument. Sladdar kommer att vara ovanliga om tio år, serni.
Sladdhärvan där uppe har jag markerat för att jag tror att det är ett tidsdokument. Sladdar kommer att vara ovanliga om tio år, serni.

Jag är verkligen inte en estet, det ska gudarna veta. Men … hur tänkte de här? Eller är det bara i mina ögon som färgerna krockar så att det skriker i ögonen?

När jag bytte biljetterna råkade jag få nya som var mycket billigare. Men på något sätt funkar det så att man inte får tillbaka pengar i sådana fall, utan överskottet brinner inne. Damen på SJ sa att om jag valde en trerättersmeny på tåget skulle jag inte förlora lika mycket (logiken är fantastisk), så nyss åt jag detta, som har komponerats av Leif Mannerström – han som smakar på gråtande människors mat i ”Sveriges mästerkock” – ett tv-program som liknar Robinson i grymhet:

Jaadu Leif. Bra konsistens. Snyggt upplägg. Tyvärr helt utan smak. Och varför bara ett kryddmått vaniljsås till äppelkakan?
Jaadu Leif. Bra konsistens. Snyggt upplägg. Tyvärr helt utan smak. Och varför bara ett kryddmått vaniljsås till äppelkakan? Bättre kan du.

Nu (14:24) ska jag strax kliva av i Göteborg. Om jag överlever resten av resan, återkommer jag med uppdaterande rapport. Och hur är det nu man uttalar ”sill” på öarna utanför Gööööötet, Översättarhelena?

Uppdatering i kvällningen

Det här skulle jag ju min vana trogen kunna uttrycka bra mycket längre. Men i kortversion och i kronologisk ordning:

  • anländer till Göteborg och tror att jag har all tid i världen på mig
  • får veta att jag om en minut ska gå till utgång 33 där min varifrån min buss avgår kl 14:33, vilket får mig att tro att bussar som avgår 14:37 gör det från utgång 37 och så vidare
  • kliver på bussen och får inte betala biljett för chaffisen fattar inte vart jag ska
  • får hjälp av tusen och en passagerare som allihop vill ha mig att byta till bussar som heter 335, 355, 353 och 535
  • byter buss i Stenungsund
  • blir omhändertagen av ilsken skånska
  • byter buss i Myggenäs
  • kliver i 30 cm djup issörja
  • blir omhändertagen av rar göteborgare
  • blir körd till Klädesholmen och installerad i ett flytande hotellrum!
Väl inne i bussen ansågs jag vara hel normal som vände mig om och tog en bild på det som vi alla nyss stod i.
Väl inne i bussen ansågs jag vara hel normal som vände mig om och tog en bild på det som vi alla nyss stod i.
Så här såg det ut i två timmar. Ser ni Jessica Rabbit?
Så här såg det ut i två timmar. Ser ni Jessica Rabbit?
Se där hur jag tar hand om mig när jag sitter längst fram i bussen och känner mig lite osäker på väglaget.
Se där hur jag tar hand om mig när jag sitter längst fram i bussen och känner mig lite osäker på väglaget.

Sedan gick jag en promenad i idyllen som visade upp sig från sin allra värsta sida: alla hus var mörka och till synes tomma, torget som hette Torget var mest en vändplats och nästan alla vägar var märkta med PRIVAT VÄG. Men en liten flåsig och snorig filmsnutt hann jag med även idag (det är alltså en serie i snor):

Nämen ojojoj, vad jobbigt. Nu måste jag gå och dricka lite champagne.

Share
31 kommentarer

Kent, regn och The Four Yorkshiremen

Igår kväll cyklade jag och Tioåringen till en höjd strax bakom Parken Zoos scen, där Kent skulle spela.

Som djur, fast utanför bur.
Som djur, fast utanför bur.

Vi satte oss i en buske och sa:

– Nåväl. Vi kan inte se scenen, men vi kan i alla fall höra.
– Ja. Det är gott nog.
– Sitter du bekvämt?
– Jadå. Fast regnet rinner ner i nacken. Men det kunde vara värre!
– Ja! Det kunde vara tio minusgrader!
– Och hagel!
– Tänk om vi var hungriga och kissnödiga!
– Usch ja! Och tänk om det inte var Kent som spelade utan … Ulf Lundell!
– Vem är Ulf Lundell?

Precis som med andra facts of life, hade alltså dagen kommit då jag skulle bli tvungen att spela lite Ulf Lundell och läsa upp några av hans dikter för det stackars barnet och hennes allmänbildning. Men eftersom vi satt i en buske (och begick hemfridsbrott eftersom vi inte hade frågat buskens ägare om lov), sa jag bara ”vi tar det när vi kommer hem”.

Anledningen till att vi inte hade köpt biljetter och kunde bli regnade på lite närmare scenen är enkel: vi är för många i familjen och har inte råd eftersom vi sparar pengar till ett Gröna Lund-besök i augusti. (Det är inte synd om oss. Att vi inte badar i pengar är helt naturligt och ingen annans fel än vårt eget och vi lider inte. Och därmed basta.)

Plötsligt dök buskägaren upp. Han stannade till och tittade barskt på oss. (En barsk titt är en sådan med tvärvinklade ögonbryn strax ovanför ögonen.) Och så sa han:

– Men där ser ni ju inget! Kom hit bort, bakom knuten! Här, vill du ha en pall?

Och så gav han mig en trekantig pall som jag satt så skönt på i 90 minuter. ”Min pall, den har tre kanter” nynnade jag mellan Jocke Bergs skönsjungande.

Vi var inte ensamma bakom knuten.
Vi var inte ensamma bakom knuten. Min pall står bakom tjocka tallen mitt i bilden.
Se så bra man ser! Där! Där! Jamen kisa då!
Se så bra man ser! Där! Där! DÄR! Jamen kisa då!
Kolla, man ser alla fyra – Jocke Berg i mitten!
Kolla, man ser ju alla fyra.
”Det är snorhalt på scenen!” sa Jocke Berg och tände ett gnistrande eldregn.
”Det är snorhalt på scenen!” sa Jocke Berg och tände ett gnistrande eldregn att värma sig i.

När konserten var slut, skickade jag ett sms hem med order om te, kakelugnsbrasa och grillning av marshmallows. Där satt vi sedan och lät ungefär så här:

– Luxury!

Share
48 kommentarer