Med det senaste ehec-utbrottet med 1 500 sjuka i Tyskland och flera tragiska dödsfall borde jag inte tänka på geléhallon så fort jag ser tidningsrubrikerna. Men alla visar ju upp fantastiska vackra bilder på just geléhallon – som sägs vara bakterien.
I detta sammanhang måste jag innan vi alla döden dör rekommendera er att på något sätt få tag i första säsongen av ”De överlevande” (Survivors) som gick på tv i mitten av 1970-talet. För det är så bra. Och det är så dåligt. Jättedåligt och jättebra. Jag har faktiskt aldrig sett något så bra som är så dåligt.
Jag nämnde denna serie tidigare i ett nostalgiskt sammanhang och förärades därför de tre säsongerna på dvd i julklapp. Men inte förrän nu har jag börjat titta.
Och det är så bra! Och så dåligt! (Fast det kanske ni har förstått nu?)
Pling plong! Allmänbildningsakuten!
- I mitten av 1750-talet var medellivslängden runt 35 i Sverige.
- Det allra sista nödåret i Sverige var 1867.
- År 1901 var medellivslängden runt 55 i Sverige.
- Den sista … förlåt … senaste riktigt stora dödliga epidemin i Sverige var spanska sjukan 1918.
- År 2011 är medellivslängden runt 80 i Sverige.
Självklart står vi här i vår nutid och klagar på kass uppkoppling och onyttiga chips eftersom det ju är vår verklighet – precis som att man strax före spanska sjukans utbrott säkerligen klagade över besvärliga knäppkängor och marmelad som fastnade i mustaschen.
Tv-serien ”De överlevande” (där jag av någon mystisk anledning säger de och inte dom) inleds med att folk klagar på att tåget är försenat, att det är långa köer på sjukhuset och att telefonen inte funkar. I realtid steker huvudpersonen Abby Grant bacon till sin hungrige make så att fettet sprätter upp på kameralinsen och vi nästan inte hör dialogen:
Baconstekningen inleds efter 6 minuter och är inte klar nästan tre minuter senare när klippet tar slut.
Ett par dagar senare är nästan alla människor döda av ett virus – och det roliga börjar.
För allt sker ju 1975. Kläderna och frisyrerna är från 1975 och tv-tekniken är från 1975. Alla vandrar omkring i fluffiga afghanpälsar och midjehöga jeans som är så utsvängda nertill att de överlevande har svårt att gå normalt. Klafs, klafs, klafs låter brallorna i varje avsnitt.
Om jag idag fick skapa en apokalyptisk tv-serie skulle jag ägna ett helt avsnitt åt funderingar på hur man kläd- och persedelmässigt bäst rustar sig för ett liv utan moderna bekvämligheter. Först skulle jag förstås söka upp en Fjällrävenfabrik och kanske en Gore-Tex-fabrik samt en Victorinoxfabrik och därmed garantera produktplaceringarna så att finansieringen var fixad. Sedan skulle jag sätta igång på riktigt.
Det gjorde nämligen inte tv-teamet som producerade ”De överlevande”. Och det är därför serien är så dålig fastän den är så bra.
- Alla vandrar omkring i stadskläder med klackar och stora skjortsnibbar.
- Förnödenheter packas i otympliga axelväskor.
- Trots att nästan alla människor dör, får vi inte se mer än en handfull lik eftersom statister inte fanns med i budgeten.
- Vissa utomhusscener är till hälften filmade utomhus med filmkamera, till hälften med videokamera i studio.
- Obegripligt långa, händelselösa scener utan dialog illustrerar något – men vi tittare vet inte riktigt vad.
Och det är så bra! För att inte knarka film hela dagarna och inte få något annat gjort, har jag bestämt att jag måste motionscykla när jag tittar, så mer än ett avsnitt per dag pallar jag inte. Jag cyklar och svettas och biter på naglarna och skrattar och lider och älskar och gapar. De agerande är mina bästa vänner och Löjliga familjen på en gång.
Rollkaraktären som heter Greg ska vara ”den snygge”, men jag tycker mig ana att han har våldsamma problem med frisyren. När det största hotet mot de överlevande är annalkande svält, elaka bovar med gevär, komplicerade förlossningar, störtregn och blodsprutande sår, dyker han plötsligt upp så här välkammad:
Rollkaraktären som ska vara ”den läbbiga och opålitliga” heter Tom Price och är mitt starkaste minne från när jag såg serien som 11–12-åring. Skådespelaren Talfryn Thomas var tydligen läbbig på riktigt och kom alls inte överens med de andra skådespelarna.
Tom Price dyker upp efter 5:38 i detta klipp. (Men allt är värt att se.)
Mitt i alltihop blir jag en domedagsprofet som talar om för barnen här hemma hur man gör upp eld utan tändstickor och att man faktiskt måste kunna skriva för hand och att man inte kan ta allt för givet och tänk, barn, att er morfars far nästan dog 1918 och vad skulle ni göra om ni var tvungna att stycka en kyckling och rensa en fisk? Hjälp vilken värdelös uppfostran ni har fått! Ta genast på er säck och aska och gå barfota ut i skogen för att förstå hur medelåldern medellivslängden kunde vara 35 för några hundra år sedan!
Nu blir det ju lite dyrt om ni måste köpa dels dvd-filmen, dels en motionscykel för att leva ett lika roligt liv som jag. Men jag kan väl låna ut första säsongen? (Det är bara den jag har sett hittills.) Om inte annat har jag ju lärt mig en viktig sak bland alla håriga bringor som skymtas bakom till naveln uppknäppta skjortor, friktionssprakande gabardinbyxor, raspande manchester, långa promenader med av blåsten mumliga dialoger och svettiga pannor som baddas med kalla handdukar: man ska hjälpa sina vänner i nöd.
OBS! Rör inte nyinspelningen av ”De överevande” från 2008 ens med tång. Proffsiga klipp och trovärdiga lik samt moderna miljöer kan inte dölja det faktum att det är en bedrövlig kalkon.
49 kommentarer