Hoppa till innehåll

Dag: 23 juni, 2011

Studiebesök på Kungliga Biblioteket

Kungliga biblioteket – den ursprungliga delen från 1877.
Kungliga biblioteket – den ursprungliga mittendelen från 1877.

När jag och den djefla mannen åren runt 1987 skrev i Pålsjö Ängsblad, fascinerades jag av att varje nummer (med mina texter!) skulle skickas till KB – Kungliga Biblioteket i Stockholm. För dit ska allt skickas – ett s.k. plixtexemplar. Jag såg framför mig ett slott med tidningshögar och boktravar och tänkte att där, där skulle man ju jobba. Och slott var det nästan – biblioteket var ju inhyst i det kungliga slottet ända tills 1) det gamla slottet brann och 2) prylarna inte fick plats i det nya slottet längre.

Huset är alltså såpass gammalt att det inte ens fanns elektrisk belysning, varför det bara var öppet ”alla söckendagar kl. 10–15”. (När huset sedan fick el 1892, var det öppet ända till 19.)

Och nu har jag tack vare bibliotekarien Pär Nilsson, aka ”Gnesta-Pelle”, varit på studiebesök på KB! Tyvärr råder fotoförbud, varför jag inte har bilder på allt som ju skulle kunna vara så intressant för er att se. Jag frågade dock om lov och fick ta några få bilder här och där, men avhöll mig från att krypa in i garderober och förråd och rota i skrivbordslådor.

Ingen protesterade när jag tog denna bild i entrén. (Nej, jag vet inte vad det kan ha varit för intressant hål här.)
Ingen protesterade dock när jag tog denna bild i entrén. (Nej, jag vet inte vad det kan ha varit för intressant hål här.)

Just nu håller man för trettifjuttonde gången på att bygga till och om samt modernisera på insidan. Därför är våningsplanen ovanför själva läsesalarna utrymda, tömda och absurt röriga. Samt fulla av stolpar!

Stolpar och pelare med båtvarvsliknande gjutjärnsmuttrar!
Stolpar och pelare med båtvarvsliknande gjutjärnsmuttrar!

Jag läser i NE: ”Biblioteket, med drag av nyrenässans, var en av de första byggnaderna i Sverige som hade stomme i gjutjärnskonstruktion.” Aha! Det är den ni ser på bilden! (Det kommunalgråa golvet är dock av senare datum.)

På ett av de översta planen finns en ”museiö” – en museal inrättning som ser ut precis som det gjorde på KB förr, med rustika gjutjärnsupphängda hyllplan, ekskrivbord med matchande stolar och allt.

Den där gigantiska skrivaren i förgrunden ingick inte i det museala. Än.
Den där gigantiska skrivaren i förgrunden ingick egentligen inte i det museala. Än.
Jag skulle ta en bild på de campande öldrickarna ute i Humlegården, men kameran fokuserade på något vackrare: en fönsterhake från 1877.
Jag skulle ta en bild på de campande öldrickarna ute i Humlegården, men kameran fokuserade på något vackrare: en fönsterhake från 1877.

Men nu till det mest fantastiska: underjorden. Under själva KB-byggnaden ligger fem våningsplan, i urberget, stora som en liggande Hötorgsskrapa. Gångarna är längre än sjukhuskulvertar och bokhyllorna fler än hemma hos t.ex. Jan Myrdal. Det är så fantastiskt att man tar sig åt hjärtat och andas lite häftigare och drar in dammdoftande syre som andas 1800-tal. (Om syre kan andas? Självklart.)

På vissa ställen ligger tidningar inbundna i läderpärmar, på andra ställen är de blott inpackade i brunt papper och trådiga snören – paket som är förseglade med 150 år gamla knutar och som inte öppnas så länge det finns dubbletter som inte är inpackade. Om man ändå öppnar paketen, har tidningarnas fibrer åldrats så att papperet är trasigt i alla vikningar och veck. (Om tidningen inte är ännu äldre och gjord av linnelump, för den håller mycket bättre och är smidigt, mjukt och inte ens skört.)

Inbundna tidningar från 1800-talets första hälft.
Inbundna tidningar från 1800-talets första hälft.

Jag fick titta i en Aftonbladet från 1846. Den hette då ”Det tjugondeförsta Aftonbladet” beroende på de ständigt indragna utgivningsbevisen och påminner – som gamla tidningar ju gör – om telefonkatalogen i fråga om layout och läsbarhet. Att Aftonbladet drogs in på detta sätt berodde på att den var ”vådlig för allmän säkerhet, eller utan skäl och bevis förnärmande personlig rätt eller av en fortfarande smädlig egenskap”. Ehum.

I tidningen kan man läsa om effektiv råttbekämpning, hårpomada, godt körsbärsvin, vitriololja, rysk lackfernissa, Havanna-cigarrer, Carolina risgryn (”utmärkt vacker, på Kontoret, en trappa upp i huset Nr 80 vid Jerntorget, hos L. Vallentin”). Diverse fullkomligt nyktra män i 30-årsåldern söker anställning och någon vill byta sitt stenhus ”med tillräckliga uthus” mot en ”landtegendom nära staden”. Benjamin Leja tillkännager följande:

MACASSAR-OLJA och KALIDOR.

Af dessa begärliga artiklar, hvaraf jag den sednare tiden icke kunnat med tillhandahållande motsvara den starkare efterfrågan, har jag nyligen åter inbekommit ett större parti, hvarom jag ansett mig böra hafva äran avertera den resp. allmänheten.

(Benjamin Lejas son Joseph startade det varuhus som sedermera blev NK. Folk var så himla driftiga förr i tiden.)

Den förra tillbyggnationen på KB ägde rum på 1990-talet och är av typen nybrutalism. Betong är ett vanligt material.

Detalj i hörsalen. (Ni ser att fotograferingsförbudet efterlevs såtillvida att jag inte tar bild med blixt och inte på sådant som är kontroversiellt eller särskilt intressant.)
Detalj i hörsalen. (Ni ser att fotograferingsförbudet efterlevs såtillvida att jag inte tog bilder med blixt och inte på sådant som är kontroversiellt eller särskilt intressant.)

Mikrofilmsavdelningen är så fin, så fin. Papplådorna är så noggrant sorterade och alla som sitter och läser här på mikrofilmsapparaterna är så tysta och försynta. Och gamla. Jag tror att jag vill dö inne i mikrofilmsavdelningen.

Apropå dö, så har ju väldigt många mikrofilmer dött en förfärlig död; nitratfilmerna självantände och brann upp medan acetatfilmerna förvandlades till filmgegga. De nuvarande är av polyester och ska nog hålla lika bra som av syntet knastrande skjortor från 1977.

Rullande hyllor. Man känner sig som Jack Sparrow när man kör dem.
Rullande hyllor. Man känner sig som Jack Sparrow när man kör dem.

Katalogiserandet, alfabetiserandet och den fantastiska ordningen är förstås några av grundbultarna på KB. Jag läser i Ugglan (Nordisk Familjebok, 1905) om detta:

”År 1862 påbörjades en för all framtid beräknad katalog, skrifven på lösa oktavlappar, hvar och en upptagande titeln på blott en bok.”

Åh, ”för all framtid”. Där satt de – bl.a. August Strindberg – och plitade med vacker handstil, hukande över lösa kort. För all framtid.

En i sammanhanget intressant sak är Kungliga Bibliotekets logotyp från 2005. (Eller 2006. Ruskigt svårt är det att få fram information om den och den ansvariga personen på just KB har semester.) Låtom oss hoppas att den inte är för all framtid, så klumpig och  ful som den är.

De där strecken i mitten ska tydligen vara

  1. en uppslagen bok
  2. en stiliserad krona
  3. liksom pixelerade för att vi lever i en nydigital värld.

Pixelerad? Hur modernt känns det? Kolla hur man skulle kunna kombinera kronor och böcker:

Den gamla loggan var från 1950-talet (osäkert, som sagt) och skapad av Karl-Erik Forsberg:

”Bibliotheca Regia Holmiensis”. Usch vilken bakåtsträvare jag är – men var inte nästan allt på 1950-talet vackert?

KB:s stora läsesal där jag har ringat in den encyklopediska avdelningen. (Bild från Wikipedia.)
KB:s stora läsesal – där jag har ringat in den ljuvliga, encyklopediska avdelningen. (Bild från Wikipedia.)

KB på nätet (väldigt användbart)
KB på FB
KB på Twitter

Men nu till det kanske allra mest fantastiska bland alla mikrofilmer och dammiga hyllor och cementrum och gjutjärnspelare och gamla människoinventarier:

De har jättejättejättemånga telefonkataloger på KB!
De har jättejättejättemånga telefonkataloger på KB! ”När kriget kommer!” Hurra!
Share
31 kommentarer