Jag som aldrig är sjuk, har feber sedan igår. Det är lika underligt som det varma vädret – på barnens skolavslutningar brukar jag ju vara frisk medan regnet och haglet öser ner. Nu är jag sjuk och ämlig och det är lika varmt ute som på min panna. Men jag lyckades få barnen att posera vackert i examenskläderna!
Fast eftersom jag varken snorar, snörvlar, hostar eller kräks, har jag lite svårt att inse att jag är sjuk. Med jämna mellanrum hoppar jag upp ur sängen för att fixa det där som jag glömde (kan vara vad som helst) och dråsar blott tio minuter senare omkull i närmaste mjuka möbel.
– Pappa! Mamma ligger i röda soffan och vill ha te!
– Pappa! Nu ligger mamma i vita soffan och säger att du måste köpa koriander!
– Mamma är borta igen!
– Nejdå, hon sitter i gröna fåtöljen och sover!
– Kolla, mamma ligger på köksbänken!
(Det där lät värre än det var: ”köksbänken” är en vadderad, blå bänksoffa som är jätteskön.)
I feberdimmorna har jag nu kommit på ett nytt yrke: rektorstalsspökskrivare. De pratar ju smörja i de av rundgång fyllda högtalarna.
”Livet är som en prick. Men en färgglad prick!”
”En del av er kommer att ses nästa termin. Men inte alla. Några av er kommer att gå i en annan skola. Men några av er kommer att ses här i höst medan andra kommer att gå i en annan skola. Så några av er kommer att byta till en annan skola medan några kommer att gå kvar här. Men vi önskar er lycka till i alla fall.”
