Igår eftermiddag berättade jag i en kommentar att det var lite jobbigt att ha feber samtidigt som min djefla man satte igång med en jätteröjning av husets framsida genom att peka med hela handen och rya på detta sätt:
– Du och du putsar fönster, du och du klipper av busken där på hälften, du flyttar stenarna dit och du river upp alla maskrosor som växer i gruset. Aj, jag fick ryggskott. Nu går jag och lägger mig.
Efter att ha delegerat till oss sex andra att jobba, gick karlsloken alltså och vilade. Hrnff.
Ett par timmar senare var husets framsida riktigt prydlig, när den djefla mannen föll ner i en ack så bekant avgrund av smärta. Vi kallar det ryggskott, men det är en besvärlig muskel som så fort det vankas däckbyte, gräsklippning eller väskbärning, brister. Den sitter i ländryggen och gör så ont att han vrålar som under krystvärkar.
– Aaaaaaaaaaaargghhhh! Det är som när en by gör uppror! Ååååååååååååårrrrr! Fast istället för människor är det muskler! Haaaaaaaaaaauuuuuuuuuhhh! Karl XII låg till sängs i ett helt år 1714. Aaaaaaahhaaaaaagh!
När han hade kämpat med smärtan i två timmar, hamnade han stående i köket. Han hängde över en av våra sju bufféer som en cowboy mot en bardisk efter fjorton whiskyglas. Kallsvetten rann, han ville kräkas, han ville dö och bad mig att ringa efter ambulans. Så då gjorde jag det medan den djefla mannen som en trehundraårig ek lade sig ner på golvet, där vi hade placerat soffkuddar.
Väl nere på golvet började han googla lumbago och vårdprogram medan jag väntade på svar från 112.
– Har du något emot att jag tar bilder?
– Nej, det här måste dokumenteras – det är ett minne för livet.
– Ok, de har bara en akutbil och den är för livshotande situationer, men de kan skicka en ambulans inom en halvtimme.
– EN HALVTIMME? SATANS JÄVLA AMBULANSJÄVLAR! Förlåt. Säg att jag ber om ursäkt. Jag menade inte att skrika.
Efter vad som inte alls verkade som en evighet utan snarare bara en halvtimme, kom stesoliden i sällskap med två vackra ambulansmän som med milda röster och blåa plasthandskar kröp ner på vårt golv och viskade ömma ord i den skrikande djefla mannens öron.
I detta skede kom en granne in för att höra om det var något hon kunde hjälpa till med; hon hade ju sett ambulansen. Och det slog mig att så ska man ju göra! Om jag ser att det är en ambulans hemma hos grannarna gör jag ju tvärtom: visar hänsyn, stirrar inte, försöker att inte störa. Men det är klart att man genast ska gå in och fråga om man kan hjälpa till med något! Så nu gör vi det, alla i fortsättningen, eller hur?
Efter vad som däremot verkligen kändes som en evighet lyckades vi alla med gemensamma krafter få in den djefla ryggen i ambulansen. Nej, jag följde inte med – jag hade bara varit i vägen och alla insåg vi att barnen hemma behövde mig mer än den krokige mannen.
På sjukhuset kom fler och fler examensfirande studenter in – men vad som felades dem var oklart eftersom den djefla mannen mest låg och blundade och sjöng vaggvisor för sig själv för att stå ut.
Klockan halv två på natten kom han tillbaka – i en jättestor ”liggande sjuktransport”. Han föll än en gång som en trehundraårig ek – nu blott 15 centimeter innanför vår dörr, där jag hade lagt en madrass. Jag lade mig i en närbelägen soffa och så tillbringade vi natten utan annan smärtlindring än alvedon. För si, man delar inte ut knark till 47-åriga familjefäder med outhärdliga smärtor mitt i natten ity de kan missbruka det.
Men nu har jag varit på apoteket och hämtat ut muskelavslappande medel som får den djefla mannen att bli alldeles gråtmild av lycka.
– Ni är underbara allihop. Caesar satte eld på en massa skepp i Alexandria och … åh. Ni är så fina. Achillas i Egypten slogs med Caesars lilla styrka och så ockuperade Caesar Faros och … åh. Allt är så bra. Sedan satte romarna eld på egyptiernas båtar. Och biblioteket. Titta. Vi har så många böcker. Allt är så bra.
49 kommentarer