Hoppa till innehåll

Dag: 29 juni, 2011

Roliga runor

För snart fem år sedan skrev jag om gravstenarnas poesi i jakten  på min egen fyndiga gravtext. Kanske såg jag livet gå mot sitt slut, kanske hade jag inget annat bloggvirke just den dagen.

Igår morse skrattade jag högt åt en dödsruna som skilde sig lite, lite från alla andra. Fast först en förklaring: läser jag verkligen nekrologer? Jag som är så ung? Nej, det gör jag faktiskt inte – men ibland liksom hoppar de på mig, studsar upp ur familjesidorna och tjoar ”läs hääääääääär” fastän jag är på väg att snabbt bläddra fram sportsidorna. Så då läser jag – lite klädsamt motvilligt.

Men gäsp, vad de flesta är intetsägande och trista; alla sörjs närmast av sina barn (även när barnen har sagt upp bekantskapen med den döda eller strukits ur testamentet p.g.a. osunt leverne eller andra hemskheter) och aldrig av t.ex. sina närmaste grannar. Alla ”hade ett varmt hjärta” och jisses vad alla som dör ”hade nära till skratt”. Alla som dör gamla hade kvar ”glimten i ögat ända till slutet” och ingen gjorde något ont mot någon någonsin.

Förrän igår morse. Först landade blicken på beskrivningen av hur man skriver en runa i SvD:

Just det, ”inriktad på sammanfattande fakta och levnadshistoria”. Det är nog det som begränsar alla skribenter. Åsa Eva Mobergs trista nekrolog hade häromdagen författats av inte färre än sju personer, alla komplett renons på stilistisk finess. Ser ni hur de sju mejlade texten fram och åter och försökte komma överens om lydelsen? (Klicka på bilden om den ser för liten ut.)

Åh, ni tycker att jag har höga krav på sörjande personer? De kanske är förlamade av gråt och ond, bråd död och inte kan bättre? Vem är väl jag att komma här och vilja läsa intressanta runor? Jamen jamen jamen man kan väl försöka?

Jag har i min ägo ”Book of Obituaries” och ska bara dela med mig av en runa. Eller två. Vänta, jag tar bara två inledningar!

”Charles Horace Jones, the South Wales streetcorner poet who has died aged 92, stood beside a lamppost in the High Street at Merthyr Tydfil, Glamorgan, for 45 years with a knuckleduster in his pocket as protection against the Welsh whom his poems had attacked.”

(Knuckleduster är ett knogjärn.)

”The 7thDuke of Montrose, who has died aged 84, was a Rhodesian farmer whose presence in Ian Smith’s rebel government gave it a faint whiff of Ruritanian respectability. A Gaelic-speaking giant of 6 feet 5 inches, of great charm but with opinions noticeably stronger than his executive abilities, Montrose regarded the Beatles, Carnaby Street and long hair as part of a Communist plot to subvert the West.”

Het rätt, man borde skriva hur långa alla är när de dör. I alla fall om de var runt 1,95 meter och kanske har spelat basket någon gång.

Äsch, en till – inledningen och slutet:

”Marie-La-Jolie, who has died at Marseille aged 82, was a celebrated brothel-keeper in that city’s criminal heyday, when the vieux port was a world centre for white-slaving and drug-trafficking. [—] Marseille’s most infamous madam ended her days in a small flat near the waterfront; alone, toothless save for one rotting fang, but content to have outlived nearly all her old associates.”

Och vad var det då jag fastnade för igår? Jo:

Trollkräm! Jag ska be mina överlevande att nämna min famösa köttfärssås, mina knastrande knän och de utstående tänderna. Och att jag tyvärr aldrig blev längre än 1,72 meter lång, vilket menligt påverkade basketspelet eftersom jag dessutom föddes med skralt bollsinne. Nobelpriset kan de få nämna någonstans i slutet.

Share
90 kommentarer