Hoppa till innehåll

Etikett: runa

Sommar, sommar, sommar – och lite mera död

Min djefla man har gått i ide. Han och Artonåringen kisar mot solen som vore det en mördarsnigel eller inälvsmat och så går de ner i vår källare och stirrar in i datorn istället. Ibland (när jag säger till dem med rynkad panna och händerna i sidorna) reser de sig upp och gör armhävningar.

Ja, jag är oerhört irriterande. Förutom att ge order om kroppsrörelser, springer jag så lättklädd det någonsin går – utan att vara oanständig – omkring och skriker att det är så ljuvligt varmt och:

– I NOVEMBER KOMMER NI ATT SAKNA DET HÄR!

sommar_2016
Här är det nästan 30 °C efter kvällsmaten!

Tjugotvååringen smyger omkring och häller solskydd på oss allihop eftersom hon har lärt sig att solen är farlig. Jo, det är den förvisso; hon har ju helt rätt. Men jag är inte så bekymrad ändå. Jag tar hand om mig och äter både fibrer och fisk och när jag väl dör, så dör jag ju.

Och däääär kom vi in på ämnet. Igen. Döden. Så här är min plan:

År 2036 börjar jag bli härligt förvirrad, lite som efter två–tre glas vin. Då börjar jag äntligen slänga mina gamla sparade 1970-talskläder eftersom jag tror att det är någon annans. Detta tycker alla släktingar är på tiden och väldigt bra, men vad de inte vet är att de måste rensa ut alla mina sparade melodifestivalreportage från kvällstidningarna och alla teaterprogram samt biobiljetter. (Och 53 par högklackade skor i olika storlekar som jag har köpt på mig bara för att de var så vackra men aldrig hade på mig.)

År 2040 trillar jag av pinn. Bokstavligen, för jag dör hängande i en trädgren där jag sedan 2017 övar på att klara i alla fall en chin.

Jag kommer alltså inte att ha ”ordnat allt”. Men jag vet i alla fall att på begravningen ska de spela Här kommer Pippi Långstrump och skratta åt alla som inte läser psalmer eller minns mig, utan som bara berättar Bellmanhistorier.

gravstenen (eller plaketten som de skruvar fast på nån basketkorg) ska det stå:

Hon hade ingen ordning på allting
och lyckades inte hitta vartenda dugg.
Kammen i smöret och putäll på er, grevar och baroner!

Eller … på gravstenen skulle man kanske kunna citera Sigrid?

FÄRDIG!

Share
80 kommentarer

Roliga runor

För snart fem år sedan skrev jag om gravstenarnas poesi i jakten  på min egen fyndiga gravtext. Kanske såg jag livet gå mot sitt slut, kanske hade jag inget annat bloggvirke just den dagen.

Igår morse skrattade jag högt åt en dödsruna som skilde sig lite, lite från alla andra. Fast först en förklaring: läser jag verkligen nekrologer? Jag som är så ung? Nej, det gör jag faktiskt inte – men ibland liksom hoppar de på mig, studsar upp ur familjesidorna och tjoar ”läs hääääääääär” fastän jag är på väg att snabbt bläddra fram sportsidorna. Så då läser jag – lite klädsamt motvilligt.

Men gäsp, vad de flesta är intetsägande och trista; alla sörjs närmast av sina barn (även när barnen har sagt upp bekantskapen med den döda eller strukits ur testamentet p.g.a. osunt leverne eller andra hemskheter) och aldrig av t.ex. sina närmaste grannar. Alla ”hade ett varmt hjärta” och jisses vad alla som dör ”hade nära till skratt”. Alla som dör gamla hade kvar ”glimten i ögat ända till slutet” och ingen gjorde något ont mot någon någonsin.

Förrän igår morse. Först landade blicken på beskrivningen av hur man skriver en runa i SvD:

Just det, ”inriktad på sammanfattande fakta och levnadshistoria”. Det är nog det som begränsar alla skribenter. Åsa Eva Mobergs trista nekrolog hade häromdagen författats av inte färre än sju personer, alla komplett renons på stilistisk finess. Ser ni hur de sju mejlade texten fram och åter och försökte komma överens om lydelsen? (Klicka på bilden om den ser för liten ut.)

Åh, ni tycker att jag har höga krav på sörjande personer? De kanske är förlamade av gråt och ond, bråd död och inte kan bättre? Vem är väl jag att komma här och vilja läsa intressanta runor? Jamen jamen jamen man kan väl försöka?

Jag har i min ägo ”Book of Obituaries” och ska bara dela med mig av en runa. Eller två. Vänta, jag tar bara två inledningar!

”Charles Horace Jones, the South Wales streetcorner poet who has died aged 92, stood beside a lamppost in the High Street at Merthyr Tydfil, Glamorgan, for 45 years with a knuckleduster in his pocket as protection against the Welsh whom his poems had attacked.”

(Knuckleduster är ett knogjärn.)

”The 7thDuke of Montrose, who has died aged 84, was a Rhodesian farmer whose presence in Ian Smith’s rebel government gave it a faint whiff of Ruritanian respectability. A Gaelic-speaking giant of 6 feet 5 inches, of great charm but with opinions noticeably stronger than his executive abilities, Montrose regarded the Beatles, Carnaby Street and long hair as part of a Communist plot to subvert the West.”

Het rätt, man borde skriva hur långa alla är när de dör. I alla fall om de var runt 1,95 meter och kanske har spelat basket någon gång.

Äsch, en till – inledningen och slutet:

”Marie-La-Jolie, who has died at Marseille aged 82, was a celebrated brothel-keeper in that city’s criminal heyday, when the vieux port was a world centre for white-slaving and drug-trafficking. [—] Marseille’s most infamous madam ended her days in a small flat near the waterfront; alone, toothless save for one rotting fang, but content to have outlived nearly all her old associates.”

Och vad var det då jag fastnade för igår? Jo:

Trollkräm! Jag ska be mina överlevande att nämna min famösa köttfärssås, mina knastrande knän och de utstående tänderna. Och att jag tyvärr aldrig blev längre än 1,72 meter lång, vilket menligt påverkade basketspelet eftersom jag dessutom föddes med skralt bollsinne. Nobelpriset kan de få nämna någonstans i slutet.

Share
90 kommentarer